Varje gång jag här åkt förbi skylten till Löfstad har jag tänkt att jag vill se det och idag när jag åkte en annan väg kom jag rakt på det. Tyvärr missade jag visningen och känner att jag inte har tid att vänta på nästa. Men nästa gång!
Slottet ligger uppe på en liten höjd, och det visar sin strängaste sida mot vägen. Det är riktigt imponerande att vandra vägen upp.
När man väl har tagit sig hela vägen upp och in på borggården så är slottet imponerande, men av en helt annan anledning. (Lägg märke till hur tydligt det syns på bilden från backen att regnet öser ner, men inne på borggården har det redan börjat spricka upp)
Axel Lillie började bygga slottet 1636, när han kom hem från 30-åriga kriget. 1750 brann slottet och endast södra flygeln klarade sig oskadd. Istället för att reparera det gamla slottet bestämde man sig för att modernisera det (hmmm, var har jag hört den diskussionen förut...?), och slottet fick det utseende det har idag.
Eftersom jag inte hade tid att vänta på nästa visning fick jag nöja mig med att gå runt och titta på de öppna delarna i bottenvåningen. Gästabudssalen var, trots att den var helt tom, riktig vacker med sina tak- och väggmålningar.
När sista ägarinnan Emelie Piper (systersons sondotter till Axel von Fersen) avlider testamenterar hon slottet till nuvarande Östergötlands länsmuseum för att visas upp som det var under hennes tid. Inredningarna är alltså 1926 års. Jag hade hoppats på en mer von Fersensk inredning, men det finns säkerligen kvar av det också.
De delar som är öppna i bottenvåningen är tjänarnas rum. Kök, personalmatsal och så vidare. Lite intressant att kika in och se hur de hade det.
Men jag kan ju inte lämna Löfstad utan att ha tittat på minnesvården över Axel von Fersen. Den stod nere i den engelska parken, ute på en konstgjord liten ö. von Fersens syster Sophie Piper reste den. Den är i marmor och bär inskriften "Åt en oförgätlig broder, mannamodet uti hans sista stunder den 20 juni 1810, vittna om hans dygder och sinneslugn".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar