måndag 31 december 2012

Kon-Tiki


Som jag redan skrivit står Sverige utan Golden Globe-nominering i år, vilket kan kännas extra surt då både Danmark och Norge är nominerade - Danmark med En kunglig affär och Norge med sin dyraste film någonsin; Kon-Tiki.

Alla kan väl historien om hur Thor Heyerdahl 1947 flyter över Stilla havet på en balsaträflotte för att bevisa sin teori om att Polynesien befolkades från Peru och inte från Asien, som var den allmänna teorin. 1950 hade dokumentärfilmen premiär och i år gick spelfilmen upp på bio. I Norge! Av någon anledning får vi vänta i sju månader på den svenska premiären. Hur man tänkte där övergår mitt förstånd. Filmen finns redan utgiven på dvd i Norge. Vill man inte att folk ska gå på bio och se filmen här?!

Kon-Tiki är regisserad av paret Joachim Rønning och Espen Sandberg, som tidigare givit oss Max Manus. De fortsätter i samma spår, med modiga norrmän på fyrtiotalet. Deras Kon-Tiki är baserad på sanna händelser, i ordets rätta bemärkelser. Det här är en äventyrsfilm, modiga män gör saker tillsammans. Visst finns sanningen där, men vill man veta vad som egentligen hände där ute på flotten ska man nog se dokumentären istället.

Heyerdahl är en stor idealist, här spelad av Pål Sverre Valheim Hagen, med en stor längtan att ta reda på sanningen. Han ser till att övervinna de hinder som står i vägen för honom, han överger fru och barn, och är nästan villig att offra sina medresenärer. En och annan klichéreplik - "det här är större än oss andra" - får man väl stå ut med i sammanhanget. Valheim Hagen gör honom med passionerad glöd.

Han kontrasteras fint av Gustaf Skarsgård, som gör flottens svensk Bengt Danielsson som en riktig slacker - glider runt och slappar och spelar gitarr. Kontrasten mellan de två blir riktigt bra.

Med tre man på flotten tycker man att alla borde få rejäla roller att bita i. Tyvärr är tre av expeditionsmedlemmarna - spelade av Odd Magnus Williamson, Tobias Santelmann och Jakob Oftebro - synnerligen anonyma och går mest runt och kommer med förnumstiga repliker utan att få någon egen karaktär.

Flottens sjätte medlem Herman Watzinger, spelad av Anders Baasmo Christiansen, har gått ett än värre öde till mötes. Här snackar vi kliché! Det betonas om och om igen att han är kylskåpsförsäljare och det ifrågasätts vad han har på flotten att göra. Han är klantig, oduglig, feg och tar ständigt fel beslut. Vid hajslakten som kan ses i trailern är det en deltagare som blir nersprutad med hajblod - och gissa vem det är som råkar ut för den förödmjukelsen! Jag tror inte att det är en slump att den rollen har gått till den ende överviktige deltagaren på flotten. Varför är det ständigt tjocka människor som utges för att vara odugliga? Watzingers släktingar har också protesterat mot det här porträttet, som inte har mycket med sanningen att göra. Watzinger var Kon-Tikis andreofficer och säkerhetsansvarig ombord och googla bilder på honom - en synnerligen snygg, lång och vältränad herre! Inte alls den misslyckade fjant han är här i filmen. Men visst, liten upprättelse får han i slutet av filmen när han med sina ingenjörsegenskaper räknar ut hur man ska ta sig förbi det sista hindret. Denna lilla seger räcker dock inte långt för att uppväga hur han porträtterats hittills.

Trots dessa små radanmärkningar har paret Rønning/Sandberg fått ihop en riktigt spännande och snygg - Geir Hartly Andreassens foto är magnifikt - film. Datoranimeringarna förtjänar ett extra omnämnande också, valar och hajar ser synnerligen levande ut. Jag kan tänka mig att filmen ser ännu häftigare ut på stor duk, så när Kon-Tiki väl kommer upp på svensk bio tänker jag nog gå och se den igen. Under tiden kan de få roa sig med de fyra gnurglorna som dansar hula-hula-dans på Polynesiens stränder i väntan på Kon-Tikis ankomst!


söndag 30 december 2012

Downton Abbeys dolda hjälte


Så har då tredje säsongen av Downton Abbey kommit och gått, och julavsnittet slutade ju med en rejäl överraskning (nåja, åtminstone om man inte haft koll på sociala medier från andra sidan kanalen).

Det är ju bara att falla in i hyllningskören - Downton Abbey är ett mästerverk! Givet, det är en såpa - men så ofantligt välgjort in i minsta detalj. Manus, regi, scenografi, kläder och skådespelarmässigt helt prickfritt genomfört. Allt det här ju sagts och upprepats gång efter annan. Men det finns en som inte får den uppmärksamhet han förtjänar - Nicklas Källén! Översätttaren. Hans översättning har lagt ytterligare ett lager till serien. Det är en njutning att lyssna på de engelska replikerna, men att läsa Källéns precisa översättningar är en njutning i sig själv. Han har verkligen fångat känslan i replikerna, och - något som är ännu viktigare - han har rätt titulering på de olika personerna. Det är inte ett slentrianmässigt "ni" och "er", utan hela den svåra konsten med olika tituleringar beroende på sin egen och den andres ålder och status sitter helt perfekt. Allt detta utan att översättningarna känns konstruerade eller klumpiga. Inrätta Kristallen för bästa översättning och ge det till karln omedelbums!

Nu är glada julen slut slut slut

Så ja, nu börjar jag komma tillbaks i gamla invanda hjulspår - och det inviger jag med att vara ledig i en vecka. Det förtjänar jag, efter att ha festat och arbetat nästan konstant hela julveckan!

Inledde julveckan med att jobba hela helgen, så ingen rast - ingen ro där inte!

Julafton med sedvanligt firande hos föräldrarna. Massor med mat och julklappar. Mitt bidrag har jag redan skrivit om - sill, vörtlimpa, korv, leverpastej och snaps. Årets julaftonsfilm blev Tjejen som visste för mycket.

Juldagen middag hos kulturfastrarna - grönkålssoppa med frikadeller och sillsallad till förrätt. Också traditionsenligt.

På annandagen var jag tillbaks på jobbet och sedan släktkalas i Älvsjö. Till denna bidrog jag med Nigella Lawsons sticky toffee pudding. Tyvärr var alla så mätta efter middagen att större delen av kakan stod orörd. Eller "tyvärr" - jag fick ju ta med mig större delen hem och sitter och njuter av den ikväll.

I torsdags nöjde jag mig med att bara jobba, hör och häpna! Fast å andra sidan blev det både jobb och fest igår, när Jochen och Maria bjöd på tabberas. Det måste jag säga var en perfekt avslutning på julveckan. Och nej, jag hoppade över invägningen den här veckan. Jag tog paus från den biten. Får börja tänka på maten - ja, idag!

Idag var således min första lediga dag sedan måndag 17 december - om man inte räknar med att jag hade körrepetition den dagen. I så fall får vi gå tillbaks ytterligare elva dagar sedan mitt danskort var helt tomt. Så i morse vaknade jag vid halv tolv. Det var faktiskt ruskigt skönt! Och tanken på att jag är helt ledig i nästan en vecka är fantastisk. Jag börjar inte jobba förrän på fredag igen.

måndag 24 december 2012

God jul, alla kränkta tevetittare!

Ni som känner er kränkta för att ni inte får de där tre sekunderna i Tomtens verkstad, ni behöver inte kvävas av julilska längre. Tittar här, bara för er får ni hela filmen - inklusive de där bortklippta sekunderna som ni aldrig har vetat om har saknats. Gör nu så här att ni sätter på den här filmen exakt 15:03 när teves klippta version börjar så får ni se alla de där scenerna ni behöver för att kunna fira en riktig svensk jul. Och en riktigt god jul till er alla!

Julgille hos Harald Blåtand

Nu var allt gjort färdigt till julfesten i kung Haralds stora hall, och alla män bänkades där. Inga kvinnor sutto med vid sådant stort dryckeslag; ty det var svårt nog, tyckte kung Harald, att hålla frid mellan män som voro för sig själva; och långt svårare skulle det varit, om de i sitt rus haft kvinnor att visa sin karskhet för. När alla fått sina platser, förkunnade kungens stallare högt att Kristi och kung Haralds fred rådde i hallen och att intet eggjärn finge brukas utom till att skära födan med: huggsår och sticksår, och varje blödande sår som någon man vållade en annan med ölstånka eller köttben, trätallrik, slev eller knuten hand, skulle räknas som fullt dråp och som vanvördnad mot Kristus och urbota gärning, och den skyldige skulle få en sten bunden vid sin hals och dränkas i djupt vatten. Alla vapen utom matknivarna hade lagts av i förstugorna, och endast de uppsatta män som sutto vid kung Haralds eget bord hade sina svärd med sig in; ty de höllos för att kunna styra sig även sedan de blivit druckna.
/.../
Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.
Nu bars julfäsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på hans ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådan blivit sagt om honom på tal om mat och dryck och minst av dem som varit på julgille hos honom.
/.../
När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påmine varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, finge de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.
Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:
- Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka..
- Med mig är det likadant, sade Orm.
Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten , och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.
Röde Orm
Frans G. Bengtsson

Oscarsnominerade kortfilmer - 1938

Det var ett tag sen vi tittade på de oscarsvinnande kortfilmerna, och så här kvällen innan julafton är det väl mycket lämpligt att vi har kommit fram till 1938 - det året då julklassikern Tjuren Ferdinand hade premiär! Men innan vi tittar på den tar vi väl oss en titt på de övriga nominerade filmerna från samma år.

Hunky och Spunky kommer från bröderna Fleischer, de som året innan var nominerade för Karl Alfred. Varför Hunky och Spunky blev nominerad övergår mitt förstånd. Det finns inte mycket till handling och animationen är inte det bästa bröderna Fleischer har levererat. Känslan blir lite att den här filmen är inslängd bland de övriga för att inte Disney ska dominera oinskränkt - övriga nominerade filmer det här året kommer nämligen från Disney.



Den modige lille skräddaren är en riktig klassiker! Baserad på bröderna Grimms saga med samma namn. Här är det Musse Pigg som gör huvudrollen som skräddaren som tvingas ut på jättejakt.



Mamma Gås i Hollywood är inte någon höjdare i samlingen. 1938 kanske den var hysteriskt rolig, då vi får se diverse filmstjärnor karikeras i olika barnramsor. Bland de avbildade hittar vi först och främst Katharine Hepburn som Little Bo Peep som blivit av med sitt får. Old King Coles tre spelemän är bröderna Marx. Three men in a tub är Charles Laughton som Kapten Bligh ur Myteriet på Bounty samt Spencer Tracey och Freddie Bartholomew från Havets hjältar. W. C. Fields är Humpty Dumpty, faktiskt samma roll som den riktige Fields gjorde i Alice i Underlandet 1933. Helan och Halvan är Simple Simon och pajbagaren och sedan har vi vår egen Greta Garbo tillsammans med Edward G. Robinson i Seesaw Margery Daw. Eddie Cantor är Little Jack Horner och bland de svarta fåglar(!) han sjunger om hittar vi Fats Waller och Cab Calloway. I sista scenen kommer vi hem till Den gamla gumman som bodde i en sko och förutom alla de tidigare personerna får vi nu även stifta bekantskap med Clark Gable och Fred Astaire.



Kalle Anka blir scout är en hederlig Kalle Anka-film, där Kalle och knattarna råkar ut för sedvanligt trubbel, nu bland annat med en björn och en gejser. Rolig, men inte min favorit av Kalle Anka-filmerna från det året.



Och så slutligen segraren - Tjuren Ferdinand. Det är tydligt omöjligt att fira jul utan att se den här filmen. Disney försökte ju klippa bort den ett år och ersätta den med Den fula ankungen, men svenska folket blev än mer upprörda då än med årets pickaninnydebacle, så året därpå var den med igen. För första gången är det inte en Silly Symphony som vinner, men det spelar inte så stor roll eftersom det fortfarande är Walt Disney som har producerat Tjuren Ferdinand. Filmen är baserad på en barnbok skriven av Munro Leaf och illustrerad av Robert Lawson. Boken kom ut strax innan spanska inbördeskriget bröt ut, men har ändå av vissa ansetts vara ett fredsinlägg. Lawson har använt sig av staden Ronda i sina illustrationer och när Disneys version kom ut 1938 så spann han vidare på det. I Ronda finns Spaniens äldsta tjurfäktningsarena, vilket kan vara anledningen till att Lawson valde den staden. Lite roligt är också att tjurfäktaren och hans följe är karikatyrer av tecknare i Disneystudion. Tjurfäktaren själv är Walt Disney och banderiljärerna är Hamilton Luske, Jack Campbell, Fred Moore, Art Babbit och sist Bill Tytla som den stolte ryttaren. Den lille snorige knatten som kommer sist och flinar åt kameran är Ward Kimball, som var den som tecknade just den scenen. Mer behöver väl inte sägas om Tjuren Ferdinand - ni kan hela handlingen redan. Här får ni den med originalröster.



Vilka filmer missade då Oscarsjuryn det här året? Bland annat en annan julklassiker som ni kan se om ni klickar på Läs mer.

torsdag 20 december 2012

Nomineringarna till Golden Globe

Häromdagen släpptes årets nomineringar till Golden Globe, både för film och teve. Det är ju ganska många filmer och kategorier, så jag tror att jag nöjer mig med att ta upp de som är nominerade för bästa film.

I kategorin Bästa drama hittar vi först Argo, regisserad av Ben Affleck. Baserad på den sanna historien om ockupationen av den amerikanska ambassaden i Iran 1980. Några diplomater lyckades ta sig ut från ambassaden, men längre lyckades de inte ta sig. Någon kom då på idén att man skulle utge sig för att vara utsända från ett filmbolag för att leta efter inspelningsplatser för en ny storfilm och på så sätt skulle man smuggla ut amerikanerna utan att nån förstod det. Argo är nominerad till fem priser, förutom bästa film även bästa regi, bästa manus, bästa manliga biroll för Alan Arkin och bästa musik. Filmen går just nu på svensk bio.



Django unchained, Quentin Tarantinos nya film om en frigiven slav som ska frita sin fru från den grymme plantageägaren. Jamie Foxx gör Django och i andra roller hittar vi bland andra Leonardo DiCaprio och Christoph Waltz, båda två nominerade till bästa manliga biroll. Filmen är dessutom nominerad till bästa regi och bästa manus. Svensk premiär 18 januari.



Ang Lees nya film Berättelsen om Pi är också nominerad. Baserad på boken med samma namn av Yann Martel och handlar om en ung man som räddar sig från en sjunkande båt och hamnar i en livbåt med en tiger. Ang Lee är också nominerad för bästa regi och så är filmen nominerad till bästa musik. Jag vet inte, den känns ganska pretentiös men jag får väl se den och bestämma mig därefter. Svensk premiär i morgon.



Steven Spielbergs (nominerad till bästa regi) nya film om Abraham Lincoln, med det fantasifulla namnet Lincoln, kanske inte behöver någon närmare presentation. Huvudrollen görs av Daniel Day-Lewis (nominerad till bästa huvudroll). Manuset är skrivet av Tony Kushner (Angels in America) och är även det nominerat. Sammanlagt sju priser är Lincoln nominerad till. Bästa musik, bästa manliga och kvinnliga biroll för Tommy Lee Jones och Sally Fields finns också på menyn. Svensk premiär 25 januari.



Zero Dark Thirty är Katherine Bigelows nya film efter oscarsvinnaren The hurt locker. Temat är besläktat med den tidigare filmen. Då var det amerikanska soldater i Irak, nu handlar det om jakten på Usama bin Ladin. Precis som med förra filmen är Bigelow nominerad till bästa regi den här gången också. Även manuset är nominerat, precis som Jessica Chastain för bästa kvinnliga huvudroll. Premiär i Sverige blir det 1 februari.



I kategorin bästa komedi eller musikal hittar vi först Hotell Marigold. Enda andra priset den är nominerad till är bästa kvinnliga biroll för Judi Dench. Den här har jag redan skrivit om, så ni får läsa recensionen om ni vill veta mer.



Les Misérables, filmen som jag har väntat mest otåligt på hela året, faktiskt mer än Hobbit! Tom Hooper är väl mest känd för The King's Speech. Nu ger han sig på storslagen musikal. Hugh Jackman och Russell Crowe i huvudrollerna och i mindre roller hittar vi Anne Hathaway, Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. Jackman och Hathaway är även de nominerade för sina roller, precis som sången Suddenly i kategorin bästa sång. Det kan bli hur bra som helst! Vi får vänta ända till 18 januari innan vi får se filmen på stor duk.



Moonrise Kingdom av Wes Anderson. Jag fullkomligt älskar den mannens filmer. Han är ett geni! Här är det en scout som rymmer från scoutlägret med sin flickvän och får hela scoutrörelsen och alla stadsbor efter sig. Förvånansvärt är det här enda priset Moonrise Kingdom är nominerat till! Finns på dvd.


Laxfiske i Jemen av Lasse Hallström. Ewan McGregor blir anställd för att ordna möjligheter för en shejk att ägna sig åt flugfiske i öknen. Feelgoodfilm på hög nivå, och tyvärr tror jag att det här är så nära Sverige kommer någon oscarsnominering i år. Hypnotisören lär inte bli nominerad! McGregor och Emily Blunt är också nominerade för sina roller.



Slutligen den enda filmen i sällskapet som jag inte vet någonting alls om - David O. Russells Du gör mig galen. Bradley Cooper spelar en man som har legat inlagd för mentala problem och flyttar in hos föräldrarna samtidigt som han försöker lappa ihop saker med sin fru. Det hela försvåras av att han träffar Jennifer Lawrence - och här får jag rysningar - "en mystisk tjej med egna problem". Låter helt vedervärdigt, men kanske fungerar. Både Cooper och Lawrence är nominerade för sina roller, precis som manuset. Svensk premiär blir det i alla fall 27 februari.



På tal om bästa utländska film kan vi konstatera att Sverige inte är nominerad, däremot återfinner vi både Danmark (En kunglig affär) och Norge (Kon-Tiki) i listan. Båda filmerna har svenska skådespelare (Alicia Vikander respektive Gustav Skarsgård), så lite nationell stolthet kan vi visa upp.


tisdag 18 december 2012

Ricky Gervais

För första gången uppträder Ricky Gervais i Stockholm - så synd då att han väljer att göra en greatest hits-föreställning!

Som uppvärning fick vi träffa Doc Brown, en engelsk ståuppare med irländsk-jamaicansk bakgrund, något han återkom till flera gånger under sitt framträdande. Det var väl inte den varmaste välkomstapplåd han fick och han började lite svagt men blev bättre. En helt okej ståuppare - tyvärr var han ändå bättre än många i den svenska ståuppeliten.

Efter en kort paus intog så Ricky Gervais scenen och inledde med att prata om vikingar och deras härjarfärder med tillhörande våldtäkter och kallade vikingahjälmar för våldtäktshjälmar. Tyvärr var det det enda nyskrivna materialet i hela föreställningen. Resten var bara gamla godingar och jag, som ändå inte är någon fanatisk Gervais-beundrare kunde i stort sett varenda replik och pausering. Delar av materialet var tio år gammalt. Nog vet väl Gervais att vi har tillgång till internet och hans material även här i Sverige?

Med det sagt, han är en mästare på att framföra materialet och jag hade inte tråkigt. Men det var som när man sitter och pratar gamla anekdoter, vist skrattar man men så där som man gör när vänner berättar gamla anekdoter som man hört varje gång man ses.

Välkommen tillbaks, Ricky, men då vill jag nog ha lite nyskrivet material och inte hopskrapat decenniegammalt material!

måndag 17 december 2012

Julfesten avklarad

Det känns som att vi har hållit på i en evighet, men årets julfest var faktiskt bara den sjätte! Kul då att den har blivit så etablerad, folk börjar fråga redan under sommaren vilket datum årets julfest kommer att äga rum på, för att försäkra sig om att de inte bokar upp sig på annat.



Årets julfest ägde rum i lördags, eftersom jag skulle på Ricky Gervais igår. Några frånfall blev det, men vi som var där hade, hoppas jag, lika roligt som alltid. Massor med mat och dryck, trevliga samtal och den sedvanliga julklappsutdelningen. Jag fick en deckare av Leif GW Persson. Ska bli spännande att se hur den är.
Ni vet hur det är, bjuder man in slottsvakter så börjar de klättra på borden!




lördag 15 december 2012

Kunglig gran

Kungen bjöd på sedvanlig jullunch igår och som alltid mycket trevligt och väldigt gott (även om jag tycker att min julkorv är godare än kungens...). Traditionsenligt var det utlottning av granar mot slutet av lunchen. Något som jag fick lära mig igår är att det är på grund av kungen som kungsgranar kallas just för det. De heter egentligen nordmangranar, men i femtio år har sådana granar levererats till slottet och därför har de fått namnet kungsgranar.

Som vanligt hade jag ingen tur, jag har aldrig vunnit nånting på julluncherna. Det närmaste jag kom igår där jag satt med mig prickiga lott med nummer S-nittio var när det ropades upp att vinsten var S-nitt... on. Däremot vann Anna, som satt bredvid mig, en gran. Hon har inte plats för en gran och jag erbjöd mig att överta den från henne. Och vilken gran sen! Den var enorm! Utan transport och jag måste få hem granen på något sätt - bara att börja släpa! Det brukar ta mig tjugo minuter att promenera från slottet. Igår tog det mig en timme. Å andra sidan tränade jag väl bort all den där julmaten jag hade satt i mig. Positivt också att det låg så mycket snö på marken som skyddade grannen. Nästan inte ett märke på den mer än lite skrapmärken allra högst upp på toppen.

Nu står hon här, jag har döpt den efter Anna så klart, och tar upp halva vardagsrummet. Jag har visserligen över 3,5 meter i takhöjd, men granen är så stor att den släpade i taket när jag ställde in den. Nu ska här firas jul!

Korven stoppad!



Nu äntligen är jag klar med julmaten inför kvällens julfest! Korvstoppningen blev ju försenad på grund av Kristinas krasslighet, men nu har vi hunnit både stoppa korv och baka pepparkakor (här i form av placeringskort) och igår gjorde jag leverpastejen. Kvar att göra är bara att koka potatis och göra rödbetssallad, men det går ju på en kvart. God jul, med betoning på god!



Vingklippt Kalle?

Alla ni som är upprörda över att pickaninnydockan är bortklippt ur Tomtens verkstad, ni ÄR väl medvetna om att den är ett relativt nytt tillägg i programmet? Under lång tid var dockan bortklippt just för att den ÄR en rasistisk stereotyp. När jag växte upp fanns den inte med. Det är på senare år som den har smugit sig tillbaks.

Att det sen är Disney och inte SVT som har bestämt att den ska tas bort igen borde väl vid det här laget vara så känt att bara de allra mest puckade SD-anhängarna fortfarande skriker om kränkning av svenska traditioner. För övrigt, är svenska traditioner verkligen helt avhängiga av tre sekunder amerikansk tecknad film? Jag baxnar!

 
Kalle Anka önskar god jul är dessutom redan ganska kraftigt klippt - varför protesterar inte folk mot det, om det nu är så viktigt att se absolut allt i filmerna? Kalle Anka skjuter med kulspruta mot arakuan och Långben gör popcorn genom att köra in gaffeln i eluttaget när han sitter med sin majskolv. Jag personligen, som Disneyälskare, vill se allt det där - inklusive pickaninnydockan - men då är det ju så bra att de finns tillgängliga på dvd. Det är ju ingen som har censurerat bort filmerna för att aldrig mer visas. Att de sekunderna fattas i ett program som visas en gång om året skiter jag högaktningsfullt i. Jag brukar dessutom oftast sova mig igenom programmet.

onsdag 12 december 2012

Stoppad korv

I vanliga fall brukar Kristina och jag göra korv och baka pepparkakor måndagen innan den stora julfesten. Alltså skulle vi ha gjort det i måndags, men Kristina kände sig krasslig och stannade hemma. Istället ska vi göra det hela i morgon, på självaste lucia!

Så vad gör man då om man har fått en ledig eftermiddag och ändå har massor att göra? Jo, man tar och gör övriga tillbehör man ska ha till julfesten. Jag har nu gjort julsnapsen, smaksatt med citron, kanel, socker och nejlika. Nu ska den stå till sig fram till lördag, så får vi se hur den blir. Det är första gången jag gör den.


Sedan tog jag och lade in rödbetor - man måste ju ha till rödbetssalladen, hur skulle det annars se ut! Samma sak där, de ska få ligga till sig innan jag börjar göra om dem till sallad.


Och kvällen avslutades med att jag gjorde vörtlimpa. Jag har använt mig av det där receptet i närmare tjugo år skulle jag tro, och det blir så vansinnigt gott! Nu är det alltså bara pepparkakor, julkorv och leverpastej kvar. Ja, och sill som jag ska göra till julafton, dock inte till julfesten - enär flera andra sorter kommer att finnas där.

Nobel över för i år

Jag vet vad ni tänker säga - Nobelfesten var ju 10 december - men för mig är den riktiga festen 11 december, när kungen bjuder in Nobelpristagarna på middag på slottet.

Redan på eftermiddagen var SVT utanför slottet för att spela in - aningen mindre än reportaget från stadshuset, bara Jessika Gedin och Ebba von Sydow stod i snön på borggården.

Det var en riktigt lyckad middag i år. Enligt rapport från dem som satt med vid middagsbordet så var maten av toppklass rakt igenom - okej, jag provsmakade rådjurssadeln och den var riktigt, riktigt god! Resten får jag förlita mig på andras utsagor.

Kungafamiljen var också i toppform. Prinsessorna så där vackra som bara de kan, och prins Carl Philip var riktigt snygg i sitt numera riksbekanta skägg. Där har ni en karl som passar i skägg!

Enda missödet var det jag själv som både ställde till med och råkade ut för! När vi i servisen åt middag lyckades jag få såsfläckar på skjortan! Nu kanske ni tycker att de där små fläckarna inte är så mycket att orda om, men de satt mitt på bröstet och när jag skulle gå runt bland folk skulle det vara det första de såg. Mina försök att lite lätt skölja bort fläckarna resulterade i att hela skjortan blev dyngsur. Så medan gästerna satt och åt fick jag springa över till vårt omklädningsrum och stryka skjortan torr. Jag blev lite full i fniss när jag insåg att jag sprang halvt avklädd och halvt klädd i frack över borggården i snöovädret, men det bjuder jag på!

I övrigt flöt middagen på som den skulle och strax efter ett kunde jag börja promenera hemåt. Jag stannade till hos gamble kung Gösta och sa hej innan jag fortsatte hemåt. Nu dags att sova i ett par timmar innan jobbet börjar igen.


söndag 9 december 2012

Knallhattens känsla för snö

Jag fullkomligt njuter av vädret så här års - ingen hemlighet för dem som känner mig. Snö och kyla är helt underbart, inte så att jag inte tycker om värme och sol för det gör jag, men det är något speciellt med vinterväder.

Så har det alltid varit. Faktum är att mitt tidigaste minne handlar just om snö. Jag tror att det måste ha varit första vintern som vi bodde i Älta, vilket då betyder att jag skulle vara två år. Jag minns att jag stod i hallen och mamma klädde på mig vinterkläderna för att jag skulle gå ut i snön. Niclas var redan ute och hoppade runt i snön och jag var så exalterad att jag inte kunde stå still medan mamma klädde på mig. Sedan rusade (nåja, så mycket en tvååring nu kan rusa!) ut i den djupa snön och jag vet inte om det var för att jag var överexalterad eller om jag var sjuk men ganska omedelbart som jag kommer ut så kräktes jag. Mamma bar genast in mig igen och sedan fick jag hålla mig inne. Trots detta - eller kanske just därför? - så har jag älskat snö sedan dess. Måtte snön nu få ligga kvar ända fram till i mars! Amen!

torsdag 6 december 2012

Rufus Wainwright på Berns

Om jag har räknat rätt har Rufus Wainwright uppträtt vid sju tillfällen i Stockholm, och jag har varit på varenda en - utom när han uppträdde på Accelerator 2007. I lördags var han är för åttonde gången och självklart stod jag på Berns och väntade ivrigt. Något jag gillar med Rufus Wainwrights konserter är att den ena inte är den andra lik. Ena gången kommer han med jätteorkester och nästa gång är det bara han och ett piano. Den här gången hade han med sig fem musiker och två körsångerskor i en tajt sättning.

Innan Rufus gör entré bjuds vi på två förband, först Krystle Warren, en av de båda körsångerskorna. Hon hade en helt fantastisk röst, däremot var hennes låtar inte särskilt intressanta. Lyssna hellre på hennes tolkning av Nick Drakes Time has told me. Efter Krystle Warren bjöds vi på Adam Cohen, son till Leonard vilket definitivt hördes. De hade liknande röster och musikstil.

Rufus själv var i högform och vi bjöds på den ena favoriten efter den andra. Mycket var självklart från senaste skivan Out of the game, men alla mina tidigare favoriter fanns också med. En konsert utan Cigarettes and chocolate milk är 14th street är ingen ordentlig konsert.

Familjekär som Rufus är hyllade han hela sin stora familj på scen. Adam Cohen är ju i praktiken Rufus svåger, då Rufus har barn med Adams syster, "fast hur han lyckades göra min syster gravid är mer än jag förstår" som Adam uttryckte det. Adam själv deltog i Everybody knows, Leonard Cohens låt. Systern Martha hade konsert i Stockholm bara ett par dagar tidigare och både pappan Loudon Wainwright III och särskilt nyss avlidna mamman Kate McGarrigle hyllades med att få sina låtar tolkade av Rufus och de övriga.

Sin vana trogen bjöd han på rejäl show under extranumret. Självaste Amor dök upp på scen (när jag går igenom bilderna från konserten kan jag inte för mitt liv förstå hur det kommer sig att de flesta bilderna är från när den halvnakne Amor står på scen...) och förklarade att Rufus hade dött och återfötts som Rufus Apollo och skulle nu ställa till med kärleksfest, där delar av publiken bjöds upp på scen. Tyvärr stod jag för långt bort, så jag fick inte vara med på festen. Trots det lämnade jag Berns med ett rejält lyckorus. Fantastiskt lyckad konsert!

Maskeradbalen

Foto: Alexander Kenney
I oktober var jag och såg Folkoperans respektlösa uppsättning av Verdis Maskeradbalen, och jag gillade den. I ärlighetens namn förstod jag inte allt som hände på scen, det var för ojämnt för att bli riktigt bra. Helt lysande scenlösningar avlöstes med scener som jag bara satt och gapade över i förundran vad de höll på med.

Nu gör även Operan Maskeradbalen i en betydligt mer klassisk version. Här är det historiska kläder och en mer tidstrogen uppsättning som Tobias Theorell har satt ihop tillsammans med Magdalena Åberg som står för både scenografi och kostym. Åberg utnyttjar den tomma scenen, föreställningen igenom kan ingen undgå att påminnas om att allt utspelas på en scen. Det är naket och avskalat och riktigt snyggt, från första aktens guldlianer till balens stora ballonger. En liten detalj som jag verkligen gillade var att man använde hissen längst bak på scen för entréer och sortier.

Andrea Carè gör rollen som Gustav III, och han sjunger helt magnifikt! Däremot är han sceniskt ganska ointressant, något som jag reagerade på redan när jag såg honom i Carmen. Han rör sig väldigt stelt och onaturligt, vilket faktiskt gäller fler av de manliga sångerna den här kvällen. Fredrik Zetterström som Anckarström lider av samma åkomma - fantastisk sång, men stolpigt skådespeleri.

Då klarar sig kvinnorna bättre - Emma Vetter som Amelia, Susanne Resmark som Ulrika och Vivianne Holmberg som Oscar - är en njutning att se och höra. Enda smolket är Oscars påmålade mustasch som störde mig något otroligt. Den blev för övertydlig. Samtidigt kunde jag inte komma på om det var Oscar som hade målat mustasch själv eller om det bara var en dålig sminkidé.

Det är en snygg, rolig och dramatisk uppsättning Theorell har gjort och överlag är jag mer än nöjd med kvällens kungamord. Om man då ska göra en jämförelse mellan Folkoperan och Operan så är det ingen av föreställningarna som är överlägset bättre än den andra - båda har sina fördelar och nackdelar, men då Operans uppsättning är jämnare än Folkoperans så är det ändå den som vinner matchen. Inte på knock, men på poäng.

Treater

Anne är hemmadottern som ägnar sitt liv åt att ta hand om mamman, som ligger sjuk på övervåningen. Nu ska hon åka iväg på en amorös helg tillsammans med sin svåger Norman och därför har hon bett sin bror Reg och hans fru att komma och ta hand om mamman över helgen. Självklart går ingenting som det ska, och frågan är om någon kommer att klara sig ur helgen helskinnad.

Alan Ayckbourn är mästare på att skriva ihop kluriga komedier med snåriga handlingar. Med The Norman Conquests från 1973 gör han det ännu svårare för sig. Historien berättas i tre pjäser som utspelas samtidigt men på olika platser i samma hus. Pjäserna går att se var för sig, men ger självklart en större bild om man ser alla tre.

Pjäserna har spelats flera gånger i Sverige, under olika namn. Den senaste uppsättningen är den som fram till för någon vecka sedan spelades på Intiman under namnet Treater, och titeln måste jag väl säga var det absolut sämsta med den här uppsättningen. Redan när uppsättningen hade premiär ville jag se den, men priset - 1000 kronor för hela uppsättningen - satte effektivt stopp för de tankarna. Så fick jag ett erbjudande om att se den för halva priset och genast blev det intressant igen.

Emma Bucht har satt ihop en riktigt snygg uppsättning, där alla bitarna fungerar utmärkt ihop och blir en stor enhet. Zofi Nilssons scenografi är enkel och effektiv, på snurrscenen finns de tre spelplatserna markerade i till synes enkelt utförande med varje plats dominerad av en färg. Det blir väldigt tydligt när något föremål hamnar i fel rum.

Men det här är en ensemblepjäs och ensemblen här är helt fenomenal! Alla skådespelarna är helt rätt i sina roller - Vanna Rosenberg som Anne, Johan Rheborg som grannen Tom, Johan Ulveson som Reg, Maria Kulle som hans hustru Sarah, Josephine Bornebusch som systern Ruth och Erik Johansson som hennes man Norman. De är väldigt jämspelta, men det finns ändå en som faktiskt överglänser de andra, och det är Maria Kulle. Hon är helt fenomenal som passivaggressiv hustru som ständigt ständigt städar och putsar på allt och försöker få alla andra att bete sig precis som hon vill.  På andra sidan finns, om man nu vill hitta något negativt, Josephine Bornebusch. Hon har ett bett i repliken som är värdigt Suzanne Reuter och hon har komisk tajming, men hon har ingen publikkontakt. Hon spelar som om hon höll på att spela in ett avsnitt av Solsidan. Visst är hennes rollfigur mer än halvblind, men Bornebusch själv borde väl vara medveten om att det finns en publik där på andra sidan rampen. Fast det här är bara en liten radanmärkning, för det drar inte ner intrycket!

Sista föreställningen har spelats vid det här laget, så ni som inte kom iväg att se den här uppsättningen är bara att beklaga. Riktigt, vansinnigt roligt och grejen med att tillbringa en heldag med teater är något jag uppskattar också.

Julpyssel


Julen står för dörren och det är dags för julpyssel! I mitt fall är det inte så mycket som ska pysslas hem hit, jag har redan en hel del. Däremot behövs det pysslas till slottet. Vi har en installation om julfirande för hundra år sedan, hela Bernadottevåningen kommer att julpyntas som i slutet av 1800-talet, och då måste vi självklart ha handgjort julpynt.

Häromdagen samlades personal från slottets alla delar i personalvåningen och tillverkade julpynt av alla de slag, framför allt snöbollar, men även smällkarameller, strutar, hjärtan och allt annat man kan tänka sig. Eftersom det ska vara julen under Oskar II:s dagar så tyckte jag att det var på sin plats med en smällkaramell med unionsfärgerna. Vi får väl se om ni hittar den när ni besöker slottet under julen.

Ett annat pyssel som jag har suttit hemma på kammaren och sysselsatt mig med är att gjuta gipstomtar. Publika avdelningens bidrag till julbestyren är att vi har skattjakt för barnen. I julinstallationen kommer delar ur Gustav V:s och Viktorias tomteservis i silver att ställas fram - bara det värt ett besök! - och barnens uppgift är att leta reda på de tomtar som har rymt. Självklart kan vi inte gömma den riktiga servisen, så jag har tillbringat de senaste dagarna med att gjuta tomtar i gips som vi sedan kommer att försilvra. Välkomna att komma till slottet och leta efter dem också!


onsdag 5 december 2012

Ytter borggården kl 1224

Ingen ska säga att det inte är stake i våra gossar i uniform! Karl XII hade varit stolt!


söndag 2 december 2012

Gayexplosion!

Glee + Sarah Jessica Parker + Let's have a Kiki!

Om ni hör några explosioner så är det överextatiska bögar världen över som kreverar av upphetsning!


Skillnaden mellan katter och hundar

Så sant som det är sagt! Men - skulle det här vara riktigt trovärdigt så skulle kattkompisen ha gått och lagt sig på tidningen när killen satt och läste.

lördag 1 december 2012

Äntligen vinter


Som jag har väntat - jag avskyr det där blaskiga senhöstvädret när det bara är mörkt och blött. Jag vill ha en rejäl vinter med massor av snö och rejäl kyla. Det har börjat bra i alla fall. Och jag hade tur som ställde undan Ben när jag gjorde det. Nu hade det varit försent.

Glad som jag blev för den första snön har jag gått runt och fotat som en galning, och här är några av bilderna. Fler under "läs mer".

onsdag 28 november 2012

Äntligen lön!

Nog var det med blandade känslor jag insåg att min lön inte skulle komma förrän efter helgen. Visst är jag glad över att få lön, men samtidigt var jag lite småputt över att den inte kom redan i fredags...


tisdag 27 november 2012

Tidig julklapp

Och jag som alltid brukar säga att jag aldrig vinner nånting! Helt plötsligt -  med början när jag vann Ben - går jag och småvinner lite här och där. Senaste vinsten fick jag veta idag. Gocomics har haft en utlottning med anledning av serien La Cucarachas tioårsjubileum. Tre vinnare hade chans att få en av serierutorna hemskickad - och jag var en av dem! Hade det varit ett serieoriginal hade jag gått i taket, nu är det "bara" ett tryck, och f'resten - hur många serieoriginal finns det nuförtiden, nu görs väl de flesta serier vid datorn. Fast jag ska inte klaga, det här är definitivt en tidig bra julklapp!

Godnatt, dyre prins!

Så var det dags - Ben har gått till vintervilan. Jag såg på väderprognosen att det ska bli både regn och rejäl kyla framemot helgen, och innan vintern bryter ut måste jag få ut Ben till vinterlägret och det är precis vad som skedde igår. Kändes lite sorgligt att packa in honom så där, men det är bara några få månader kvar innan vi möts igen!

måndag 26 november 2012

Trollflöjten igen och igen

Var och såg Trollflöjten för tredje gången häromdagen - jepp, precis så bra är den! Den här gången fick jag dessutom med mig brorsonen. Det är bra, han ska uppfostras i kulturens anda!

Julkänslan kommer krypande

I morse när jag vaknade hade jag Koppången på hjärnan. Det måste ju betyda att julen närmar sig! Dessutom sjöng vi julsånger på körrepetitionen idag inför söndagens adventsgudstjänst - mysigt!

För min personliga del tycker jag att Anne Sofie von Otter gör Koppången bäst, men jag kunde inte hitta henne på YouTube, så ni får hålla till godo med Malena Ernman, och det är ju inte kattpiss det heller.

onsdag 21 november 2012

Bleka dödens minut i sportvärlden

Jag har sagt det förr - Bleka dödens minut är en av mina favoritfilmer, helt fullsmockad med underbara repliker. Vad bättre är, är att jag inte är ensam om att älska den här filmen. Nördar som kan citera Bleka dödens minut finns överallt. Kolla bara in den här NFL-sändningen på ESPN. Reportrarna och nyhetsankarna har fått för sig att slänga in så många repliker ur filmen som de bara kan under sändningen.

Kalenderbitarnörden slår till igen

Ni vet hur det är, jag är en riktig listnörd! Jag älskar att göra listor på olika saker. Häromdagen var jag in på Oscarsteaterns sida på Wikipedia och konstaterade att det står i stort sett ingenting om vad det har gått för uppsättningar där, förutom de självklara - Fantomen, My fair lady och ett par till. Men jag vill ha en fullständig lista på uppsättningar och premiärår. Själv är bäste dräng, sägs det ju så med lite letande på nätet och i mina gamla program här hemma (jag sa ju att jag skulle få användning av dem!) har jag lyckats fylla i - inte alla luckor, men några. Bara att kolla in, och än är jag inte klar!

tisdag 20 november 2012

Tre deckare

En av de stora läsupplevelserna när jag var liten tween, långt innan begreppet fanns, var Tre deckare. Som jag älskade de böckerna! Från början fick jag låna den ena boken efter den andra ur grannens bokhylla, men när jag läst ut dem fick jag börja köpa på mig dem själv. Sammantaget har jag nog läst nästan varje bok av de första tjugonio böckerna i serien, av de fyrtiotre böcker som givits ut i originalserien.

Häromsistens fick jag ett ryck och plockade fram hela serien ur garderoben, där jag skam till sägande, har förvarat dem de senaste trettio åren. Fast det kanske säger nånting om mitt förhållande till dem att jag inte har gjort mig av med dem vid någon av alla mina flyttar - de har ständigt fått följa med.

För första gången sedan jag var typ tretton har jag nu läst om dem. Dessutom passade jag på att köpa på mig flera av de böcker som saknas i samlingarna. Något som är bra med B. Wahlströms ungdomsböcker är väl att de har såpass låg status att man kan få dem för väldigt billig penning. Tror knappt att jag betalade mer än en tia per bok i förstaupplagor - ska man samla på böcker ska man banne mig samla på förstaupplagor!

Böckerna håller förvånansvärt väl än idag, måste jag säga. En anledning till att de håller så jämn klass, trots att de är skrivna på löpande band måste nog bero på att det bara är en handfull författare som har skrivit, och de kan persongalleriet väl. Sedan är böckerna uppbyggda på samma sätt, med en mystisk händelse som leder de tre ungdomarna in i ett äventyr. Gåtorna är aldrig jättefarliga - visst, de råkar ut för skurkar som försätter dem i potentiellt livsfarliga situationer. Men riktigt våldsamt blir det aldrig. I hela den delen av serien som jag har läst har det faktiskt bara dykt upp en enda död person, och han dog flera år innan boken tar sin början. Det är en rånare som hittas död i en stängd gruva, faktiskt samma person som syns på omslaget till Spökande gruvans gåta.

Jag förstår verkligen vad det var som lockade med de här böckerna - huvudpersonerna är i de tilltänkta läsarnas ålder och är som jag, de råkar ut för mystiska händelser, gärna med övernaturliga inslag och ledtrådar till gåtornas lösning planteras lite här och där, så man får chansen att mäta sina kunskaper mot den ofantligt smarte Jupiter Jones. Det är hemliga gångar och högkvarter och elektroniska prylar, allt som pojkar är tänkta att tycka om - och som i mitt fall föll i god jord.

 I nästan varje bok får de också hjälp av en utomstående pojke, som kan sägas vara en ställföreträdare för mig. Att det är pojkböcker blir nästan plågsamt tydligt. Rocky Beach är en stad som tydligen är helt renons på flickor! Inte en flicka så långt ögat kan nå. I Skräckslottets gåta får vi veta att Alfred Hitchcocks sekreterare hade gått i pojkarnas skola, fast några klasser över henne, men hon är bara med en gång. I övrigt är den lilla staden helt flicktom! I två böcker är den utomstående hjälpen en flicka, men det är samma flicka som dyker upp i båda böckerna - något som inte händer med någon av pojkarna i de andra böckerna.

Eftersom det är så många böcker i serien är det självklart att serien utvecklas, precis som i vilken långkörare som helst. I de första böckerna planteras lite förutsättningar som verkar vara tänkta att de ska komma igen, men de flesta av dem försvinner efter hand. Det mest tydliga är den gyllene Rolls Roycen och privatchauffören Worthington. I Skräckslottets gåta får vi veta att killarna vunnit tillgång till bilen och privatchauffören under en månad, och det planteras en lösning på hur de ska kunna fortsätta åka runt i den även efter att månaden är slut. Trots det försvinner både bil och chaufför mer eller mindre ut ur böckerna ganska raskt bara för att återkomma lite sporadiskt. Skinny Norris är tänkt att vara deckarnas ärkefiende, men samma sak där. Han återkommer i - tror jag - tre av alla de böckerna jag läst.

Något som jag har stört mig på nu när jag har läst om böckerna är översättningarna, och då särskilt översättningarna av titlarna. En del av titlarna är riktigt dåliga på svenska, som inte har så mycket med handlingen att göra. Den som jag stör mig mest på är Spökande gruvans gåta, i original The mystery of Death Trap Mine. Gruvan är inte hemsökt, varken på riktigt eller som någon sorts bluff, ingen i hela boken pratar en som att gruvan eventuellt skulle kunna vara hemsökt. Engelska titeln talar om gruvan som en dödsfälla, och det är precis vad den är - kom ihåg bokseriens enda lik som hittas här i gruvan. Ett par av de andra titlarna jag stör mig på är Drullige dubbelgångarens gåta (visst finns det en dubbelgångare, men han är inte det minsta drullig - om man vill ha allitterationen så varför inte översätta engelskans dödlige dubbelgångare?), Magiska häxans gåta (lite tårta på tårta, va - och dessutom är det inte häxan som är den viktiga utan den magiska cirkeln som finns i engelska titeln) och Skrikande spegelns gåta. Den stör jag mig på för den falska marknadsföringen - det finns ingen skrikande spegel här. Visst är det en hemsökt spegel i vilken man kan se en ande, men han skrattar mest. Förutom Spökande gruvans gåta, där jag satt och väntade på att spökena skulle dyka upp, är de felaktiga titlarna förvisso mest estetiska, men i alla fall!

När jag läste böckerna igen insåg jag vilken intryck de gjorde på mig. Den ena scenen efter den andra ramlade fram ur glömskans hemliga rum. Det var - bokstavligt talat - déjà-vu rakt igenom. Förutom alla de scener som jag ändå hade i färskt minne, alltså. Just nu är det nog bara en sån där återkommande scen som jag inte har sett än, men jag tror att den är med i Brinnande ögats gåta, en av dem jag inte fått tag i den här gången, och det är när Jupiter Jones försöker spela korkad tjockis men blir avslöjad när en av de vuxna ristar med en nål i en stor rubin och avslöjar den som falsk. Den scenen ser jag fram emot att få läsa igen. Fast det får bli vid ett senare tillfälle!

måndag 19 november 2012

Bokfynd

Lunchade med Lars häromsistens och eftersom vi var på Rolfs kök så smet jag in på antikvariatet som ligger i Blå tornet. Där hittade jag den här boken - Från Karl XV:s dagar tryckt 1906 för bara tjugo kronor. Jag tvekade inte en minut om att köpa den, särskilt som det verkar som att våra dramatiserade visningar på Ulriksdal kommer att bli av till våren.

La cage aux folles

Jerry Hermans och Harvey Weinsteins klassiker om det gamla bögparet i St Tropez var den första uppsättning jag såg på Oscars och jag minns den med värme. Det var en överdådig uppsättning med Tommy Nilsson som Albin/Zaza. Det negativa jag kunde säga om honom var att hans sångröst inte var så vidare värst bra, men hans rolltolkning av den undanskuffade nattklubbsdivan var helt fenomenal!

26 år senare har La cage aux folles premiär på samma teater igen, nu med Loa Falkman i huvudrollen och med Peter Dalle som regissör. Jag kan erkänna att jag blev lite nervös över att en operasångare med allt sitt magstöd skulle göra den här rollen. De farhågorna kom rejält på skam, men mer om det längre ner.

Peter Dalle har sagt att han inte är förtjust i musikaler, och det märks tyvärr. Musikalnumren verkar vara något som han vill ta sig förbi snabbt så att han kan koncentrera sig på fars och slapstick. Han har genomfört sångerna ytterst pliktskyldigt, och jag undrar om han någonsin har sett en riktig dragshow. Numren på nattklubbens scen skulle inte göra någon druga med självaktning stolt. Det känns lite billigt, och då inte billigt som i att Albin och Georges inte har haft råd att sätta upp större - här är det uppsättningen som känns billig.

Det billiga spiller över i resten av uppsättningen också. Jag vet att man inte ska jämföra olika uppsättningar, men i den äldre uppsättningen var det helt fantastiska kreationer på nattklubben. Här känns de betydligt billigare. Scenografin likaså. Kontrasten mellan bögparets kitschfest till våning och "det heterosexuella" parets konservativa våning kommer inte fram när man bara antyder det med en soffa och ett bord. Och det kanske bara är jag som har sett för mycket på American Horror Story, men ett möblemang som består av uppallade kroppar i olika formationer ger mig helt andra associationer än vad som nog var tänkt. St Tropez antyds med ljusprojektioner av kullersten på scengolvet och där har Dalle slängt ut Albin och Georges att gå runt och de känns faktiskt lite vilsna, som att de inte vet hur de ska gå eller varför. Scenen känns helt enkelt väldigt tom.

Nu låter det kanske som att jag ogillade den här uppsättningen, och det gjorde jag faktiskt inte. Det som räddade den här uppsättningen var personerna på scenen, förutom att grundmaterialet är såpass bra att det är svårt att misslyckas helt. Sven Nordin och Loa Falkman som det medelålders paret var självklart de som gjorde det tunga arbetet - de är ju på scen nästan oavbrutet - och då måste jag framför allt nämna Nordin. Han gör ett fantastiskt jobb som straight (!) man mot Falkmans diva. När jag såg uppsättningen häromdagen var däremot inte Falkman i högform. Han kändes väldigt okoncentrerad, sluddrade sig igenom replikerna och tappade bort sig flera gånger. Han var inte riktigt med, helt enkelt. Utom i sångnumren. Där drog han på med sin rutin och sina erfarenheter. Han tände till och var helt fantastiskt bra. Dessutom undvek han att sjunga med stora operarösten, mer än vid några passande tillfällen.

Suzanne Reuter som Jacqueline har ingen stor roll - och jag undrar om inte Dalle har gjort hennes roll lite större än i originalet? - men det lilla hon hade att göra förvaltade hon väl. Per Andersson var riktigt rolig som betjänten Jacob, fast även här kommer ett litet "men". Han var inte så trovärdig som fjolla med drömmar om att få göra dragshow. Han var mer som en "hen" - flätor, kjol och mustasch - som tyckte att det kan vara en kul grej att få dra på sig en aftonklänning. Det kanske var hans rolltolkning, men för min smak fungerade inte riktigt den biten.

Första akten kändes emellanåt lite ofokuserad. Efter paus lyfte det rejält och blev riktigt roligt. Hade hela uppsättningen varit så bra hade den nog varit värd fyra gnurglor, men tyvärr kan jag inte ge den mer än tre väldigt nöjda diton. Om ytterligare tjugosex år kommer det nog fortfarande vara 1986 års uppsättning som jag minns med värme. Den här är en trivsam parantes.


lördag 17 november 2012

Efterlängtade premiärer

Det är lite kul när det är en premiär som man verkligen går och väntar efter, även om jag nu försöker tona ner förväntningarna så att jag inte ska bli besviken när det väl blir av. Extra roligt är det nu då när det är hela två premiärer som jag längtar efter.

Självklart längtar jag efter Hobbit. Jag räknar med att se den på premiären. Det enda jag hoppas på är att den även kommer att visas i 2D. Jag har ju avsvurit mig 3D-filmer, och vill inte behöva göra ett undantag för den här. Fast måste jag så måste jag...



Men den film som jag längtar efter än mer än Hobbit är Les Misérables - en av mina favoritmusikaler med massor av bra skådespelare och regisserad av Tom Hooper, som gjorde The King's speech. Kan bli hur bra som helst! Fast det såklart, jag har väldigt stora reservationer för Eponines frisyr. Känns inte alls som en gatflicka i 1800-talets Paris.


torsdag 15 november 2012

Spök går igen

Ibland undrar jag om jag är synsk. Häromdagen hörde jag en intervju med Björn Skifs på Radio Stockholm. De pratade om hans karriär från första början till idag, och plötsligt tänkte jag bara "varför tar de inte upp Spök!?", Skifs gamla musikal från -82. Och sedan tänkte jag att det skulle vara kul att se en nyuppsättning av den. Jag såg aldrig den när den gick första gången, och har egentligen inget förhållande till den. Spök! är inte precis en musikal som jag går och tänker på särskilt ofta. Det enda jag kan säga är att det var i den som Fångad i en dröm fanns med.

Lite lustigt då att bara ett par dagar efter att Spök! ramlat in i huvudet på mig så kommer beskedet - Spök! sätts upp på Cirkus under 2013. Nu med Måns Zelmerlöw som popstjärnan Dante som ärver slottet Bränningehus, komplett med husspökena Giljotina och Salmonella (Sussie Eriksson och Lena Philipsson).  Där finns även den uråldrige betjänten Bernhard (Loa Falkman). I originaluppsättningen gjordes rollerna av Skifs, Kerstin Bagge, Monica Dominique och Martin Ljung.

Jag är tyst optimistisk inför det här.

tisdag 13 november 2012

Dagens egoboost

I helgen hade jag en guidad visning för slottsfogden från ett annat slott med sällskap. Idag fick jag ett mail där han officiellt erbjöd mig att när jag vill få komma och hålla visningar på hans slott. Det kändes som en riktig fullträff, och förgyllde min dag onekligen!

söndag 11 november 2012

Vandra med väsen

Ingen vila efter födelsedagsfesten! Dagen efter var det upp i ottan (dvs vid tiotiden) för att plocka fram fracken och göra mig vacker inför Nordiska museets årliga Vandra med väsen ute på Tyresö slott.

Vi har alltid haft tur med vädret. I år verkade det bli värre med den biten - regnet öste ner på förmiddagen. Satt på bussen hela vägen ut till Tyresö med regnet strilande mot bussfönstret. Jag satt och svor ve och förbannelse för mig själv.


Det slutade regna lagom till att jag kom fram och jag började plocka fram rökmaskinen som ska ge älvorna dimma att dansa i och tror ni inte att regnet började ösa ner igen. Ännu mer ve och förbannelse! Det lilla hoppet var att bortöver skogen så var det faktiskt blå himmel, och strax innan det var dags att ta emot den första gruppen så sprack det upp - och bättre än så! Vi fick ett helt fantastiskt höstväder. Dimman rullade in över sjön, faktiskt så mycket att vi knappt behövde använda rökmaskinen och ovanför dimman var det stjärnklart. Det var så ofantligt vackert att se i skymningen!


Själv behövde jag inte oroa mig för vädrets makter, eftersom jag även i år var den uråldrige betjänten inne på slottet och efter förra årets succé när jag stod i fönstret och visade mig som skuggfigur för grupperna utanför fick jag göra det i år med. Sedan berättade jag om gastar och gengångare så att besökarna blev nästan lika bleka som jag själv.

Fantastiskt roligt och jag ser redan fram emot nästa års upplaga!

Födelsedagen avklarad

Så har jag fyllt år ännu en gång, och sedvanligt firades det med fest. Stora skillnaden var väl att jag firade även på den riktiga födelsedagen, i år med att gå och se Törnrosa med mamma. Och i lördags tog jag emot hemma. Liten skillnad där också, istället för sedvanligt soppkök blev det faktiskt en sittnermiddag!


Jag var osedvanligt impopulär i år, inte ens tjugo personer hade tackat ja när anmälningstiden gått ut och tjugo personer kan jag lätt klämma in runt ett långbord. Så jag ändrade lite i inbjudan och tillagade en älggryta istället. Nu kom det några anmälningar till, så vi blev över tjugo personer trots allt. Fast jag klämde ner dem runt bordet ändå. Och några satt i soffan, men jag tror inte att de kände sig utanför i alla fall.

Massor med presenter också, både ätbart, läsbart och bara njutningsbart - precis som det ska vara på en födelsedagsfest!

Nu börjar stora planeringen inför årets julfest!

fredag 9 november 2012

Herr Eskils penningar

Höstlovet är överståndet för den här gången, och precis som vi har haft det de senaste åren så har slottets höstlovsverksamhet bestått av en skattjakt. Det hade beslutats att aktiviteten i år skulle gå av stapeln i Museum Tre kronor och då tyckte jag att vi kunde använda oss av historien om Gustav Vasas skattmästare som enligt legenden ska ha stulit kungens pengar. Jag vet inte hur sann den är, men det är en bra historia.

Vi ändrade lite på konceptet - Herr Eskil har inte stulit pengarna, tvärtom har han gömt undan dem för att inga bovar ska kunna hitta dem, och han har gömt dem på så bra ställen att inte ens han själv minns var de är och behöver barnens hjälp att leta reda på dem. Pia hade sytt penningpåsar åt oss som vi fyllde med femtioöringar för att ge dem rätt tyngd och placerade ut i museet. Sedan fick barnen gå runt med skattkarta och lokalisera dem. Som belöning fick alla deltagarna varsitt chokladmynt ur kungens stora penningpåse.

Närmare tusen barn deltog i jakten under veckan som höstlovet pågick. Eftersom det är såpass mörkt i museet så var vi ganska frikostiga med ledtrådar - "ska man skydda pengarna gör man bäst i att beväpna sig med hjälm och sköld" eller "Eskil besökte stenhuggarverkstaden och pratade med stenhuggaren när han skulle gömma påsarna" och så vidare. Jag tror att barnen tyckte att det var roligt, och jag tyckte definitivt att det var roligt att vara herr Eskil och gå runt och leta pengar. Extra roligt var det att dräkten som jag bar som herr Eskil är den dräkt som Lasse Dejert bar i Stockholmsblod på Stadsteatern. Vi brukade skämta om att jag skulle ta över hans roller, och nu gick jag runt i hans dräkt.

Till jul återkommer jakten, men med annat tema. Mer om det då!

tisdag 6 november 2012

Törnrosa

Foto: Hans Nilsson
Den första balett jag såg live var Törnrosa på Operan i deras förra uppsättning för ett tiotal år sedan. Det var en uppsättning som inte gav mersmak - ofantligt mossig uppsättning. Visst dansade de bra och musiken är fantastisk, men hela uppsättningen var stendöd.

När jag då fick veta att Operan har gjort en nyinstudering av baletten, med koreografi av Márcia Haydée, tänkte jag att jag skulle ge den en ny chans. Det är jag verkligen glad för att jag gjorde. Vilket lyft den hade fått! Orkestern under ledning av Philippe Béran var i högform och dansarna likaså. Sarah Jane Medley och Dragos Mihaleca som Törnrosa respektive prinsen var underbara, både var för sig och tillsammans, Alina Lagos som Lila fen likaså. Men bäst var utan tvekan Jan-Erik Wikström som den onda fen. Vilken utstrålning och kontroll han hade, det var nästan så att jag satt och hejade på hen. På premiären dansades onda fen av Marie Lindqvist, och trots att jag absolut inte ville byta ut Wikström så hade jag gärna sett henne i rollen, och det helt enkelt för att när det är en riktigt stark kvinnoroll i någon av de baletterna jag har sett, och de är tyvärr inte så många, så görs den alltid av en man. Jag kände bara att det skulle vara häftigt att få se den här maffiga rollen utförd av en kvinna också. Jag får väl gå tillbaks och se Lindqvist göra den någon dag också då.

I trejde akten (som jag tycker är totalt onödig, men det är bara jag som är uppfostrad i talteaterns kapande av allt som inte för handlingen framåt) briljerade framför allt Adilijang Abudureheman som Ali Baba. Vilka hopp den mannen gör!

Kläder och koreografi, båda av Pablo Nuñez, var helt sagolika. Från stunden då ridån gick upp var jag helt trollbunden av allt det vackra på scen. Jag gillade också hur tidens gång markerades i förändringen av kläder - vid Törnrosas födelse var det tydligt 1600-talsmode och när prinsen gjorde entré var vi framme i viktoriansk tid. Det var väl lite för stor skillnad i mode från Törnrosas födelse till hennes sextonårsdag, om jag ska vara lite petig - men det gör ingenting när det var så väl genomfört!

Jag tror nog - med den lilla tid som är kvar på året - att jag vågar utse Trollflöjten (biljetter bokade för att se den en tredje gång om ett par veckor!) och Törnrosa som årets uppsättningar på Stockholmsoperan. Fantastiskt och sagolikt, både bildligt och bokstavligt!