lördag 30 juni 2012

Sponsra en dokumentärfilm!


Historien om Tom och Shane är en tragisk en. De var ihop i sex år och drömde om den dagen då gayäktenskap skulle bli lagliga, för då skulle de gifta sig. Under tiden fick de nöja sig med att bara vara sambo. Toms föräldrar klarade inte av hans läggning. Pappan hotade honom med pistol och mamman förklarade att hans läggning var en synd.

I maj förra året föll Tom ned från ett hustak och omkom. Plötsligt dyker hans föräldrar upp på sjukhuset och tar med sig kvarlevorna hem och klargör för Shane att han inte är önskvärd och får inte ens vara med på begravningen. Pappan hotar till och med att döda Shane om han dyker upp.

Shane lade ut sin frustration och sorg i en film på YouTube - den ni kan se här ovan - och för några veckor sedan fick regissören Linda Bloodworth-Thomason se den. Hon bestämde sig för att hon ville göra en dokumentärfilm om Tom och Shane, och det är här vi kommer in! För att få ihop en budget till projektet lade hon ut en förfrågan på Kickstarter om man vill vara med och sponsra. Det här tycker jag är en viktig fråga, så jag har självklart öppnat plånboken. Men än behövs det fler sponsorer för att få ihop projektet. Så gå in på deras sida och lägg så mycket eller så lite ni känner för.

En lyckad dag

Idag blev det en sån där dag då allt gick som det skulle. Visningarna flöt på bra och jag fick med mig trevliga besökare i alla grupperna. Extra roligt blev det att det blev som en stafettlöpning. Några som var med mig på första visningen såg till att vara med på min andra visning och några där förhörde sig om när jag skulle ha nästa visning och dök upp där och så vidare hela dagen. Några återkom ett par gånger för att få veta vilka visningar jag skulle ha i helgen också. Tyvärr fick jag då meddela dem att jag är ledig i helgen och inte kommer att ha några visningar alls. Och som pricken över i:et fick jag vidarebefordrat ett mail som en besökare skickat till tjifen där hon tackade för mina visningar (hon var en av dem som var med i stafetten). Kan jag annat än vara glad efter en sån dag? Ännu gladare blir jag i ärlighetens namn för min lediga helg.

fredag 29 juni 2012

Paramount fyller sekel

Paramount är världens äldsta filmbolag och i år fyller de hundra år. För att hylla de bästa av sina filmer har de släppt den här affischen med hundra favoriter. Hur många känner ni igen? Jag klarade av 76 stycken på rak arm. Om jag får fundera lite till så kanske jag kommer på ett par till.

onsdag 27 juni 2012

The woman in black

Om jag nu har sett pjäsen Kvinnan i svart (som skrämde skiten ur mig) så måste jag väl se filmen också - "den med Harry Potter" som en del av mina vänner kallar den. Jag kom aldrig iväg på The woman in black när den gick på bio, men nu har jag åtgärdat problemet.  The woman in black har alla förutsättningar att bli en riktigt bra film - den är baserad på en spökromanklassiker, manuset är skrivet av Jane Goldman som tidigare gjort Kick-Ass, X-men: First class och Stardust och den är regisserad av James Watkins, som regisserat Eden Lake - en av de mest obehagliga filmer jag sett på länge. Ändå vill det sig inte riktigt.

Själva grundhistorien är riktigt smart skriven, advokaten som måste tillbringa tid ensam i ett hus som ligger så långt bort att han är helt avskärmad när tidvattnet rullar in och det börjar hända mystiska saker i huset. Det känns som att Goldman och Watkins inte har vågat lita på handlingen, de slänger in varenda spökfilmskliché man kan hitta och känner ändå ett tvång att förlita sig på chockeffekter. Ungefär var femte minut händer något HÖGT så att man ska hoppa till. Det är dock inte samma sak som att bli skrämd och är det inte det man vill uppnå med en rysare? Därmed inte sagt att det inte finns scener som är läskiga i sig själv, för det finns det. De är bara inte tillräckligt många för min smak. Slutet är dessutom alldeles för segt och utdraget.

Daniel Radcliffe har gjort ett smart karriärval när han väljer att inte spela yngling. Här är han etablerad familjefar - och änkeman - med en liten son. Vi ska minsann få veta att han kan spela något annat än en trollskoleelev. Jag blir bara inte särskilt övertygad av hans insats. Det känns som en lågmäld och långsam version av hans gamla Harry Potter-roll. Lite mer får han allt anstränga sig om han ska få fortsatt förtroende.

Med tanke på förutsättningarna blir jag allt ganska besviken och kan inte ge The woman in black mer än två (ganska starka) gnurglor.


Slottsbacken

Jag kom ut på Slottsbacken och fick se det här. Jag gillade hur Nationalmuseum ligger där och lyser under den mörka hotande himlen.

måndag 25 juni 2012

Happy birthday, Gemini

Om man tar en pjäs, Gemini, som blivit nominerad till Drama desk award för bästa pjäs och vinnaren av tre Obie awards, lägger till Madeline Kahn och Rita Moreno i de kvinnliga rollerna - ja, då måste det ju bara bli lyckat!

Fel! Och så inåthelvete fel! Happy birthday, Gemini är inget annat än ett katastrofalt misslyckande. Pjäsen, skriven av Albert Innaurato, hade premiär 1977 med bland andra Danny Aiello (Mångalen) som pappan, och spelades 1819 gånger på Broadway. En sådan succé måste självklart filmatiseras och 1980 hade filmen premiär med manus och regi av Richard Benner.

Handlingen äger rum på en bakgård i Philadelphia. Francis Geminiani, Gemini kallad, flyr hem från Harvard för att undvika att fira sin 21-årsdag och framför allt sina känslor. Han har ett förhållande med Judith, men är egentligen förälskad i hennes bror Randy. Syskonen dyker upp på bakgården och undrar vart han tog vägen. Runt omkring de här tre finns husets övriga invånare, pappan och hans nya flickvän samt grannen Bunny Weinberger och hennes förståndshandikappade son Herschel.

Jag satt filmen igenom och undrade hur den här hopplösa soppan kunde bli en succé, med tanke på hur illa skriven den är. Nu ska man väl inte döma pjäsen för hårt, då det inte är pjäsmanuset vi har fått oss serverat utan en omskrivning av filmregissören. Pjäsmanuset kanske är jätteroligt, det vet jag inget om. Däremot vet jag att Happy birthday, Gemini är synnerligen uselt regisserad och agerad. Alla skådespelarna vrålar sina repliker som om det var en avfilmatisering av en Stefan & Krister-fars de är med i. Det finns ingen som helst subtilitet i rolltolkningarna, och så mycket kan jag ändå se att det finns ett visst djup i rollerna. Det är kantigt och statiskt och absolut inget händer som inte vrålas ut övertydligt, både repliker och agerande.

Den som klarar sig bäst är Rita Moreno som pappans nya flickvän. Hon har åtminstone lite substans för sin roll, och hon är relativt lågmäld. Absolut sämst är fantastiskt nog Madeline Kahn. Jag har alltid sagt att Kahn är alltid bra, hur usel filmen än är. I Happy birthday, Gemini bevisar hon att så inte är fallet. Hon är totalt fel i rollen som irländsk vulgotrash. Hon har bara ett röstläge och det är HÖGT! Hon spelar över så man tror att hennes liv hänger på det. Otroligt sorgligt att se. Samtidigt är det bara på grund av henne som jag sitter igenom hela filmen, för jag vill så gärna att hon ska bli bättre i nån scen. Det inträffar inte.

Jag har letat efter en trailer till filmen, men har inte hittat någon. Inte för att det spelar någon roll, för den här filmen förtjänar inte att ses av någon levande människa. Betyget kan bara bli ett enda:


Hornstulls strand

Broöppning vid Hornstulls strand. Jag tror faktiskt att det är första gången som jag ser bron öppnas.

söndag 24 juni 2012

Midsommar på Tullgarn

Eftersom det inte blev nån midsommar i Ugglarp för första gången på åtminstone tio år funderade jag på vad man kunde hitta för alternativ och så ramlade Tullgarn in i huvudet på mig och vägrade hålla tyst. Jag lanserade idén bland kollegorna och den föll i god jord. Eftersom Kristina skulle jobba på midsommardagen bokade vi från i torsdags, så att hon skulle få åtminstone en heldag i det gröna. Fru Ann och Eric jobbade inne på storslottet på midsommarafton, så hon kom ut efter jobbet. De övriga, inklusive hundarna, kom redan vid lunch. Vi fick hela gästvåningen för oss själva, de andra som hade bokat rum där avbokade några dagar innan midsommar.

Vilken fantastisk midsommar det blev! Strålande solsken på midsommarafton, lite regn på midsommardagens förmiddag men eftermiddagen blev lika perfekt den. Och all mat! Jag vågar inte ställa mig på vågen av fruktan över hur mycket jag gick upp på två dagar. Mina bidrag till midsommarbordet var tre sorters sill, västerbottenpaj och jordgubbstårta.

 


Massor av trevliga samtal och ingen ville gå och lägga sig när skymningen föll. En perfekt avslutning blev det när vi gick med på guidad visning i andra halvan av slottet innan vi åkte hem. En midsommarhelg som gav mersmak, definitivt!


Mer Tyll

Redan när jag sett Triple Excellence första gången tvittrade jag till Operan och frågade om musiken från Tyll skulle finnas tillgänglig för nedladdning. Och nu kommer den! På tisdag kommer den att släppas på iTunes. Gissa om jag kommer att ladda ner den då! Jag blev helt besatt av den, särskilt första biten.

fredag 22 juni 2012

torsdag 21 juni 2012

Månadens bokinköp

Man måste ju fira att jag har fått en ganska bra lön den här månaden. Inte mindre än tre böcker blev det. Del fem av Fables, teveprofilen Andy Cohens självbiografi Most talkative och manuset till Kaktusblomman. Ska dyka ner i de här under sommaren har jag tänkt - Kaktusblomman redan ikväll kanske.

måndag 18 juni 2012

Bite Marks

Vad sägs om en gayskräckkomedi så här i midsommartid? Bite Marks från 2011 passar in i den genren. En långtradarchaufför med en last likkistor plockar upp ett liftande bögpar som ska hålla honom vaken under färden. Långtradaren brakar sönder och när natten faller finner de sig omgiven av blodtörstiga vampyrer. Den udda trion måste nu barrikadera sig i långtradaren tills de kommer på hur de ska ta sig därifrån.

Bite Marks är Mark Bessengers debut som regissör och författare och det var väl länge sen jag såg så många klaffel och logiska luckor. Filmen igenom satt jag och försökte få logiken att gå ihop. Det gick inte, kan jag säga. Skådespelarmässigt är inte filmen något mästerverk heller. Ingen av huvudrollsinnehavarna kommer väl att nomineras till några större priser för sina insatser i den här filmen.

Men samtidigt är filmen gjord med en enorm charm och glimten i ögat. Bara en sån sak att chaufförens bror spelas av Stephen Geoffreys, mest känd som Evil Ed i Skräcknatten. Bessenger blinkar åt både skräckfilmer och tecknade filmer. Ta klassikern när monstret jagar hjälten runt, runt ett hus och efter en stund ser vi hur hjälten har tagit sig upp på huset och står och betraktar hur monstret fortsätter att spring varv efter varv. Precis den scenen får vi här, och jag fnissar lika gott som vore det en Tom & Jerry-film.

Redan förtexterna sätter tonen. De är animerade av Jovani Olivares och är precis vad jag går igång på. Ett gäng monster och spöken som jagar långtradaren det hela handlar om. Musiken av Rossano Galante är en snygg Danny Elfman-pastisch. Bara den sekvensen är värd att sitta igenom hela filmen för. Men det behöver ni inte göra, för den kommer här.



Hade det inte varit för alla de logiska luckorna och klaffelen hade jag gärna gett Bite Marks tre glada gnurglor, men jag kan bara inte göra det. Två väldigt nöjda gnurglor blir det, och en förhoppning att få se mer av Mark Bessenger i framtiden. Jag hade väldigt roligt medan jag såg filmen.


Willy Wonka sjunger ut

Kalle och chokladfabriken ska bli musikal! Premiären beräknas äga rum i London om ganska exakt ett år. Manuset skrivs av David Greig, som jag i ärlighetens namn inte hört talas om tidigare men en snabbgoogling på honom visar att han skrivit bland annat Arkitekten som gick på Intiman i Malmö 2006 och Gul måne. Mest omskriven här i Sverige blev han i höstas när det framkom att han håller på att skriva en pjäs om Utöya-massakern. Musiken skrivs av Marc Shaiman och Scott Wittman. Dem har jag bättre koll på - det var de som skrev musiken till Hairspray. Det lovar gott!

Även på regifronten lovar det gott - Sam Mendes, kanske mest känd för American Beauty och Revolutionary Road, sitter i registolen. Inga skådespelare har avslöjats än, men på twitter diskuteras det redan om vem som borde spela Willy Wonka. Tim Curry och Russell Brand är två namn som jag tycker låter intressanta. Det här blir den andra Roald Dahl-musikalen som går i London. Matilda går där redan, och tog ju storslam vid Laurence Olivier-prisutdelningen i våras. Sju priser fick uppsättningen. Vi får väl se om Kalle gör lika stor succé.

söndag 17 juni 2012

Läderlappen

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan
Operasäsongen avslutas för min del med Läderlappen (teatersäsongen avslutas helt med Tribadernas natt på tisdag, dock), och kunde det ha blivit en bättre avslutning! Ann-Margret Petterssons uppsättning är helt enkelt perfekt! Det var länge sen jag hade så roligt på operan. Vacker sång har jag hört allt som oftast där, men här flyter allt ihop i en perfekt luftig bakelse. Det både ser ut och låter snyggt, och allt framförs med stor lust och humor och det finns inslag av uppfriskande bus. Inget gammalt damm som ligger och skräpar. Bara en sån sak som att under festen i andra akten spelas temat ur Jeeves och Wooster i högtalarna. Jag började nästan hoppa där i fåtöljen när jag hörde det.

Handlingen är framflyttad till det glada tjugotalet på Rivieran, en mycket lyckad tidsförskjutning. Det är ju den europeiska överklassens sista riktigt dekadenta tid, mellan världskrig och innan börskrascher. Än finns det tid för romantiska och uppsluppna eskapader. Ann-Margret Fyregårds snygga kläder och Lars Östberghs Hotel Carlton sätter rätt stämning.

Alla sångarna är i högform. Ensemblen domineras av tre giganter, Helge Skoog som fångvaktaren, Gunnar Lundberg som fängelsedirektören och - självklart - Loa Falkman som Eisenstein. Det är ren och skär njutning att se när de tre stångas mot varandra. De verkar ha lika roligt som vi andra. Resten av ensemblen står dem inte efter. Ska jag nämna några av dem så gör Magnus Kyhle som Orlofsky (eller är det Diaghilev?) och Klas Hedlund som Alfred störst intryck. Enda lilla - och det är litet! - smolket i glädjebägaren skulle väl vara att det är så tydligt att Lena Nordin inte är någon stor komedienn. De talade replikerna ligger inte helt rätt i hennes mun. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om det, när hon är så fenomenal på att sjunga och gestalta rollen sceniskt.

Denna perfekta kväll fick ytterligare en liten förbättring - innan föreställningen började delades SvD:s operapris ut. Den här gången gick det till sopranen Ingela Brimberg. Jag tyckte att det var lite trist att hon bara tog emot priset och lämnade scenen. Någon liten aria ur Tosca, som hon lovordats för i Göteborg, kunde vi väl ändå ha fått höra?! Men vilken luring, under Orlofskys fest i andra akten bjuder fursten på lite divertissemang - en dans ur Shéhérazade - och där dyker plötsligt Brimberg upp som gästartist och sjunger Vissi d'arte för både oss och gästerna på festen. Perfekt!

lördag 16 juni 2012

Skeppsholmen efter regnet

Regnmolnen drar bort, man kan ana en ljusning. Det blev en vacker kväll trots allt!

Årets Tonyvinnare

Som jag redan skrivit har årets Tonypriser delat ut, och för första gången har jag suttit uppe och kollat på galan. Fast nej, inte riktigt hela. Till skillnad från Oscarsgalan jobbade jag dagen efter. Jag klarade nästan hela, men vid fyratiden kände jag att jag var absolut tvungen att gå och lägga mig.

Årets storvinnare får väl ändå sägas vara Once. Elva nomineringar och åtta priser får man väl ändå vara nöjd med. Once är baserad på filmen som kom häromåret och handlar om två gatumusiker som lär känna varandra i Dublin. Filmen var gullig, men inte helt oförglömlig. Den vann dock en oscar för bästa originalsång.




På pjässidan var det Peter and the starcatcher som lyckades bäst och knep fem priser - dock inte bästa pjäs! Den gick till Clybourne park. Lite intressant där, Clybourne park vann inte en enda av de andra priserna den var nominerad till men ändå var den tydligen bäst. Peter and the starcatcher är baserad på förhistorien om Peter Pan, som kom 2004. Precis som med Warhorse förra året är Peter... en spektakelföreställning, där man använder teaterns alla trick för att leka med publiken - och detta är absolut inte menat som något negativt. Jag fullkomligt älskar sån teater! Och precis som med Warhorse ska Peter... nu bli film. Jag har dock större förhoppningar på den här än på Warhorse, som ju blev en ganska trist soppa.



I övrigt fördelade sig priserna så här:

Bästa pjäs - Clybourne Park
Bästa nyuppsättning av pjäs - En handelsresandes död
Bästa manliga huvudroll - James Corden, Två herrars tjänare
Bästa kvinnliga huvudroll - Nina Arianda, Venus i päls
Bästa manliga biroll - Christian Borle, Peter and the starcatcher
Bästa kvinnliga biroll - Judith Light, Other desert cities
Bästa regi - Mike Nichols, En handelsresandes död
Bästa scenografi - Peter and the starcatcher
Bästa kostym - Peter and the starcatcher
Bästa ljussättning - Peter and the starcatcher
Bästa ljud - Peter and the starcatcher

Bästa musikal - Once
Bästa nyuppsättning av musikal - Porgy and Bess
Bästa manus - Once
Bästa musik - Newsies
Bästa manliga huvudroll - Steve Kazee, Once
Bästa kvinnliga huvudroll - Audra McDonald, Porgy and Bess
Bästa manliga biroll - Michael McGrath, Nice work if you can get it
Bästa kvinnliga biroll - Judy Kaye, Nice work if you can get it
Bästa regi - John Tiffany, Once
Bästa koreografi - Christopher Gattelli, Newsies
Bästa orkestrering - Once
Bästa scenografi - Once
Bästa kostym - Follies
Bästa ljus - Once
Bästa ljud - Once

Efter hoppet har jag lagt Tonygalans övriga sångnummer. En del riktigt bra nummer att se där!

Besök på Fersenska palatset


Det fanns ju såklart en anledning till varför jag befann mig på Arsenalsgatan igår - vi var på seminarium på Fersenska palatset, nu en del av Handelsbanken. Vi var en tolv-tretton glada slottsmänniskor som samlats utanför det gamla maffiga palatset i väntan på att få komma in. Sedan fick vi en rejäl rundtur i det gamla sextonhundratalspalatset. Det var riktigt maffigt att få se de vackra rummen. Lite stilbrytningar här och där, men det är väl smällar man får ta när det, precis som vårt slott, inte är ett museum utan ett levande slott.


fredag 15 juni 2012

Arsenalsgatan

I väntan på kollegor stod jag på Arsenalsgatan och tittade på folkvimlet. Det är onekligen en vacker liten gata som man tyvärr alltför ofta inte tänker på.

Nybrokajen

På väg ut mot Rosendal. Mycket folk i rörelse.

onsdag 13 juni 2012

Sommarkonsert

Ikväll hade Kristina och jag fått i uppdrag att vakta kyrkan under Riddarholmens kammarkörs sommarkonsert, något vi gjorde med glädje. Det är ganska trevligt att få betalt för att lyssna på vacker körmusik! Allt från medeltida körsång till nyskriven dito bjöds det på. Ser redan fram emot nästa års sommarkonsert.

Riddarholmskyrkan i aftonsol

Säga vad man vill om den gamla kyrkan, men den är allt bra vacker där den ligger!

tisdag 12 juni 2012

Ljudboksinläsaren

Nu behöver jag er hjälp. Jag är med i Storytels talangjakt i hopp om att få läsa in ljudböcker. För att kunna göra det måste jag få tillräckligt många som röstar på mig. Klicka er in på Storytels hemsida och klicka på Ja!

Rock of Ages

Jukeboxmusikaler - musikaler där man använder redan populära sånger - är inte precis något nytt. Uttrycket myntades redan på 40-talet, och min absoluta favoritmusikal - Singin' in the rain - är ett bra exempel på subgenren. På scen har de också funnit med, med varierande resultat. Buddy Holly Story gick till exempel i tretton år i West End och Jersey Boys med musik av The four seasons vann fyra Tony inklusive bästa musikal. Ett svenskt exempel är Ted Gärdestad-musikalen Sol, vind och vatten som gick på Chinateatern 2005. Men det var inte förrän Mamma Mia! som genren verkligen fick vind i seglen.

2009 fick Rock of Ages premiär på Broadway efter att ha spelats off-Broadway i ett år. Här är det rocklåtar från 80-talet som är den gemensamma nämnaren. Sherrie flyttar 1987 från Oklahoma till Los Angeles för att bli skådespelerska. Där får hon jobb som servitris på rockklubben The Bourbon Room och blir kär i bartendern/blivande sångaren Drew. Rocksångaren Stacee Jaxx ska genomföra sin sista spelning med sitt band där, och missförstånd uppstår. Onda krafter vill samtidigt se klubben stängd och rocken utplånad. Musikalen nominerades till fem Tony, bästa musikal, manliga skådespelare, regi, kostym och ljuddesign, dock utan att vinna någon. Sedan förra året går musikalen dessutom i West End. Nu kommer filmen, i regi av Adam Shankman, som tidigare regisserat Hairspray med mycket lyckat resultat.

Lika lyckat är det inte den här gången. Filmens stora problem är castingen - den är felcastad rakt igenom! Den ende som klarar sig helt med hedern i behåll är Paul Giamatti som den slemme managern. Filmens huvudroller spelas av Julianne Hough och Diego Boneta, som är så sockersöta och ointressanta att man håller på att dö av diabetes. De är så där perfekta och helylle som man kan tänka sig att de där högerkristna grupperna tycker att alla ungdomar ska vara. De har inga fel, och är bara genomgoda och stjärnögda. Deras kärlek är ren, och det antyds inte ens att de ligger med varandra. Inte ens när Sherrie börjar jobba som strippa finns det något utmanande med henne. Det var länge sen jag såg en så påklädd strippa, kan jag säga.

För att uppväga de ointressanta huvudpersonerna har Shankman satsat på storstjärnor i alla mindre roller. Tyvärr har han gett rollerna till fel skådespelare, jag förstår inte vad folk gör där. Allra värst är Catherine Zeta-Jones, som borgmästarhustrun som vill utplåna rockmusiken från jordens yta. Hon har ett överspel som inte är av denna världen. Hon tar i från tårna om hon så bara ska vrida blicken åt sidan.

Tom Cruise är också helt fel val. Till hans försvar ska jag säga att jag blev förvånad över att han har en så bra rockröst som han har. Men det är också det enda positiva jag kan säga om honom här. Tom "Mr Perfect" Cruise som nerknarkad rockartist är helt otrovärdigt. Han ser inte ut att ha sett en spritflaska eller minsta olagliga drogpreparat ens på bild. Han går bara omkring och åmar sig, oftast med bar överkropp, och anstränger sig för att se plågad ut.

Att Mary J Blige kan sjunga blir än mer tydligt i den här ensemblen. Hon sjunger verkligen röven av absolut alla i sin hopplösa roll som bordellmamman med hjärta av guld. Varför hon övertalar Sherrie att börja strippa för att sedan säga att hon inte hör hemma i den miljön är bara obegripligt. Och varför hon byter frisyr i absolut varenda scen hon är med i förstår jag inte heller.

Till de som klarar sig lite grann med hedern i behåll hittar vi Malin Åkerman som rockjournalist som får ihop det med Stacee Jaxx. Att hon är en snygging så snart hon tar av sig glasögonen och låter sig lägras av Stacee är självklart uppenbart, men hon sköter uppdraget väl. Alec Baldwins insats är inte lika hemsk som jag trodde när jag såg honom i trailern, men han känns ändå som ett felval i rollen som rockklubbsägaren.

Något som gör filmen ännu gulligare än vad den borde vara är att man har ändrat i handlingen. I scenversionen går Sherrie verkligen till sängs med Stacee och det slutar med att han flyr utomlands för att undkomma ett åtal om våldtäkt. Alla såna mörkare bitar är helt bortplockade här. Drew bara misstolkar situationen när han ser Stacee och Sherrie tillsammans och gör slut bara av misstag. Och några våldtäktsåtal behöver inte Stacee vara orolig för - tvärtom blir han lycklig familjefar med Åkermans journalist, så snart hon har klargjort för honom vilket destruktivt liv han lever. Borgmästarhustruns enda motiv till att hon vill förbjuda rockmusik är att hon har i college legat med Stacee Jaxx och han ringde aldrig tillbaks, men så snart han ber om ursäkt blir hon glad groupie igen. Det finns absolut ingen svärta i den här filmen.

Det filmen faktiskt överlever på, och ger en vink om att det här hade kunnat bli en suverän musikal, är sång- och dansnumren. Det är riktigt snygga nummer, särskilt ensemblenumren ger mersmak. Det är Shankman själv som har koreograferat, och vid flera tillfällen är jag nästan på gång att ställa mig upp och dansa med, sånt drag är det. När det inte är helylleungdomarna som sjunger, förstås, för då är det bara gulligt. Hur man kan göra en hårdrocksmusikal helt utan en känsla av att det är sex, droger och rock'n'roll övergår mitt förstånd!

Hade jag bara bedömt musikalnumren hade Rock of Ages fått en fyra, nu kan den tyvärr inte komma längre upp än två måttligt intresserade gnurglor.


måndag 11 juni 2012

Tonygalans öppningsnummer

Årets Tonygala gick av stapeln inatt och för första gången satt jag upp och kollade på - nästan - hela. Jag ska skriva lite mer om det senare, men först vill jag bara visa galans öppningsnummer.

Hela galan öppnar med ett annat öppningsnummer - det ur Book of Mormon. Lägg märke till vad det är James Earl Jones håller på med när mormonerna ringer på! Numret övergår i en presentation av årets värd Neil Patrick Harris.



Sedan kommer galans riktiga öppningsnummer igång. Det är inte lika hysteriskt bra som förra årets Broadway's not just for gays anymore, men nästan. Några små missar ställer faktiskt Neil Patrick Harris till med - inte kan han väl vara nervös så här tredje gången han gör galan?


Nyrenoverat kontorshus

Fredrik Bloms gamla kontorshus på Riddarholmen har jag skrivit om förut. Nu är huset och det intill nyrenoverade, och de ser verkligen riktigt bra ut.

lördag 9 juni 2012

Sylfiden

Foto: Hans Nilsson
Veckans andra operabesök handlade om en balett - Sylfiden. I år är det 150 år sedan den för första gången framfördes på Kungliga Operan. Säga vad man vill, men utsliten är den inte. Jag såg den 56:e föreställningen sedan premiären!

Här är det romantiskt så det förslår, och så har Sylfiden kallats för den romantiska balettens genombrott. Bonden James får se en sylfid, en älva, och blir dödligt förälskad. Han lämnar sin blivande brud mer eller mindre vid altaret för att ge sig upp i bergen och leta reda på sylfiden. Av häxan Madge får han en magisk sjal som ska förhindra sylfiden från att flyga iväg. Men man ska ju inte lita på häxor...

Det är svårt att inte jämföra med Svansjön, den romantiska balettens mästerverk, och nog finns det likheter - däremot blev jag förvånad över att Sylfiden hade urpremiär nästan femtio år innan Svansjön. Herman Lövenskiolds musik når väl inte upp till samma höjder som Tjajkovskijs, men den är bra och fyller sin funktion.

Frank Andersens och Eva Klobergs uppsättning är traditionell. Här är det tyllkjolar (och karlar i kilt!) för allt vad tygeln håller, men det är inte det minsta mossigt, vilket är vad jag tyckte om Operans uppsättning av Svansjön. Det känns fräscht rakt igenom. Jag köper hela konceptet, och det här är precis vad jag vill ha. Det är lika fjäderlätt som sylfiderna, men o så vackert och gripande.

Dansarna är rakt igenom suveräna, Olof Westring som James är en fantastisk dansare. Gunnlaugur Egilsson har ett underbart mimsikt uttryck som häxan Madge - men den som verkligen utmärker sig är Desislava Stoeva som sylfiden. Vilket strålande sceniskt uttryck hon har! Jag förstår att James lämnar Effie (en väldigt charmig Marisha Nac för övrigt) för hennes skull.

Sylfiden är föredömligt kort, bara halvannan timme lång - men det innebär också att jag sitter och längtar efter mer. Uppsättningen spelas bara en gång till innan sommaren och tyvärr kommer jag inte att hinna gå och se den igen. Jag hoppas att jag inte behöver vänta i 150 år innan den kommer tillbaks på repertoaren. Den här vill jag se igen!

Tosca

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan
Mina kvällar har verkligen varit fulltecknade den senaste veckan. Jobb, jobb och åter jobb. Och så lite operabesök på det. Två föreställningar har det blivit den här veckan.

Den första av operabesöken gällde Tosca, Puccinis gamla klassiker. Jag är den förste att försvara uppdateringar och nytolkningar av gamla klassiker, men samtidigt kan jag erkänna att det emellanåt är kul att se en traditionell uppsättning. Och det är precis vad vi får i Knut Hendriksens version. Tolkningen är texttrogen, det är tidigt artonhundratal i både kostym och scenografi. Björn Brusewitz scen är en realistisk tolkning av de rum där operan utspelas. De två delar som jag uppskattade mest var den stora glasmålning som Cavaradossi håller på med och tredje aktens kyrkkupoler i fonden. Riktigt snyggt.

Av Emma Vetter som Tosca och Fredrik Zetterström som Scarpia förväntade jag mig, och fick, storartade sånginsatser. Toscas Vissi d'arte var helt fenomenal i Vetters tolkning. Cavaradossi spelades av Thiago Arancam, en brasiliansk-italiensk sångare som jag inte hört talas om tidigare. Även han levererade fantastisk sång. Däremot var han lite för stel i sin skådespelarstil, han rörde sig lite för mycket som en tjurfäktare och verkade tänka lite för mycket på hur han skulle stå snyggt på scen än hur Cavaradossi skulle röra sig.

Men trots alla storartade insatser kunde jag ändå inte komma bort från känslan att det var väldigt låg energi i uppsättningen, särskilt i scenerna mellan Tosca och Cavaradossi. Det fanns inte så mycket passion mellan dem. Det hettade till betydligt mer när Tosca och Scarpia stångades mot varandra, men det var ändå inte så starkt som det kunnat och borde vara. Hade ensemblen redan börjat fundera på sommarlovet? En som inte gjorde mig besviken var dock Niklas Björling Rygert som Spoletta. Han är verkligen en mästare på att spela slemmiga obehagliga typer, och han gjorde mig inte besviken här heller. Sången satt även den som den skulle.

Jag kunde njuta av scenografins och klädernas prakt, och självklart av sången, men nog hade jag velat ha mer liv på scen. Emma Vetter kan betydligt mer än det jag fick se prov på här. Ett stort plus dock till att recept på Toscakaka fanns med i programmet. Det var det receptet jag använde till fredagsfikat på jobbet. Fast det kanske inte är det viktigaste i en sån här uppsättning...

fredag 8 juni 2012

Månadens dvd-inköp

Tjejen som visste för mycket är en film som jag har velat få på vhs/dvd/bluray i många, många år! Vi hade den på usel kopierad vhs för en herrans massa år sedan, och efter det har jag inte kunnat se den. Den har inte funnits utgiven! Men igår släpptes den och idag fick jag hem den! Gissa vad jag ska göra ikväll!

Samtidigt köpte jag Francois Truffauts Bruden bar svart - också en film som jag inte sett på många år. Såg den på teve när jag var liten och blev fullkomligt förälskad i den. Hoppas den håller än.

Lite intressant inser jag nu dessutom är att jag har köpt två Hitchcockfilmer, som inte är gjorda av Alfred Hitchcock. Tjejen som visste för mycket är självklart en kärleksfull hyllning till Mannen som visste för mycket och Bruden bar svart är skriven av William Irish som även skrev Fönstret åt gården.

Studentbal

Ack, jag minns min egen studentbal på Piperska muren. Louise som var toastmaster fick bäras ut innan middagens ens var slut. Hon tuppade av med ansiktet i maten. Själv bar jag vit frack. Allt för att utmärka sig mot alla svarta smokings. Fast på min tid var det ingen som kom i hästskjuts, såvitt jag vet.

Lyckad fredagsfika?

Jag vet inte om Lars och jag missförstod varandra, för som jag skrev igår så trodde jag att vi hade pratat om eftermiddagsfika - efter att vi stängt slottet för dagen så samlas vi och fikar och pratar. Alltså gick jag och höll på mina bullar och kaka. Ni förstår då hur förvånad jag blir när jag får veta att Lars ställt fram sina kakor redan till lunch med den följden att de flesta trott att det var det som var fredagsfikan med den följden att när vi väl stängde så bytte alla om och gick hem. Och där satt jag med mitt uppdukade fikabord i min ensamhet...

Nej, jag överdriver lite grann. Helt ensam var jag inte. Det var åtminstone sex kollegor som kom och var med och fikade. Om man ska se det positivt så blev det fler bullar åt oss var, och dessutom kunde jag ju bjuda slottsvakten på fika. Och så har jag massor med bullar att frysa in till när jag får oväntat besök. De som var med tyckte att bullarna och kakan var goda i alla fall. Jag får väl nöja mig med det.

torsdag 7 juni 2012

Utsikt från Operans terrass

Man har en fantastisk utsikt från Operaterrassen onekligen. Och om det är en vacker sommarkväll som den här så blir det ännu bättre!

Bullbak, bullbak - hela dan

Vi har kommit på idén att vi ska ha fredagsfika efter jobbet, och jag vet inte hur det gick till men jag blev ansvarig - tillsammans med Lars - att fixa det första fredagsfikat. Eftersom jag var ledig idag så tänkte jag att jag kan slå på stort - vi är ju ändå ganska många som jobbar varje dag. Toscatårta och kanelbullar fick det bli. Vi får väl se om det går hem hos kollegorna - och att idén med fredagsfika får fäste!

Nationaldagsfirande

Som vanligt var det Öppet slott som gällde på slottet, och nog var det öppet alltid! Vi visade Prins Bertils våning för ovanlighetens skull och det drog nog extra mycket folk, kantänka. Jag har inga exakta siffror, men ryktet säger att vi hade över 14 0000 besökare under dagen.

Inte för att jag märkte av det så mycket. Jag var placerad i Riddarholmskyrkan dagen till ära. Ett par bokade visningar på förmiddagen och så de allmänna visningarna på eftermiddagen. Visst hade vi också mycket folk, men inte så mycket mer än en vanlig högsommardag. Trevliga besökare var det också hela dagen. "Det här var bättre än Florens", som en av besökarna sa efter visningen. Då kände jag att jag hade lyckats!

Utanför kyrkan stod det på morgonen ett antal veteranbilar uppställda. Vet inte riktigt vad de gjorde där, men jag förmodar att de skulle vara med i någon sorts parad. Jag passade på att fota några av dem i alla fall. Det ska gudarna veta att jag inte är särskilt bilintresserad, men de här bilarna skulle jag kunna sälja kropp och själ åt att få åka i!





Efter stängning var det så dags att skynda mig upp till slottet och kungens nationaldagsmottagning. 400 gäster och glad stämning gjorde avslutningen på kvällen till en lyckad nationaldag. Fast jag ska ärligt säga att jag är glad över att jag var ledig idag - jag sov i tio timmar, tydligen välbehövt.

Lite grann från ovan

Gamla stan på nationaldagens morgon. Än är det mesta lugnt.

onsdag 6 juni 2012

Ljusning

Det började inte så bra, men när jag väl kom hem från slottet så började man ana en ljusning i fjärran. Och vilken underbar kväll det blev! Pu och jag var på Operan och i bägge pauserna stod vi ute på terrassen och bara njöt av att det äntligen blev lite sommarväder!

måndag 4 juni 2012

Camelot

Efter den stora framgången med My fair lady började Lerner och Loewe att titta på andra idéer att göra musikal av. Alan Jay Lerner och regissören Moss Hart kom med idén att göra musikal av T.H. Whites Svärdet i stenen. Frederick Loewe tände inte direkt på idén, om man säger så. Han gick med på att skriva musiken, men sa att om det inte fungerade skulle det bli hans sista musikal. Efter sju sorger och åtta bedrövelser - på första genrepet gick ridån ner tjugo i ett på natten - hade man äntligen premiär på Broadway 1960 med Richard Burton och Julie Andrews som Artur och Guinivere. 873 föreställningar senare lade man ner uppsättningen. Den här succén, och det faktum att John F Kennedy sagt att skivan var hans favoritskiva i Vita huset, gjorde ju självklart att man ville filmatisera musikalen. 1967 hade så filmversionen premiär i regi av Joshua Logan och med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Det här hade kunnat bli så bra, alla förutsättningar finns där. Historien är spännande och romantisk, musiken är i samma stil som i My fair lady, och man har de bästa engelska skådespelare man kan tänka sig. Och det blir inte mer än en tummetott!

Handlingen har ändrats lite grann från scenversionen. Här består hela filmen av en lång tillbakablick där Artur sitter utanför Lancelots slott natten innan han ska inta det, och funderar över hur det kunde gå så illa. Några roller har försvunnit eller ändrat karaktär och flera av sångerna har strukits. Trots detta tickar filmen in på 179 minuter. 

Att filmen är inspelad i studio må så vara, men den har dessutom en väldigt tydlig studiokänsla. Inte ett träd i skogen ser ut som om det någonsin har levt, snön ser ut som tvålflingor där de ligger.  Kläderna - så häftiga som de än är emellanåt - är mer 1967 än 1067, likaså frisyrerna. Det skapar en verfremdungseffekt som jag inte tror är avsiktlig.

Skådespelarna beter sig som om de agerar i helt olika filmer. Richard Harris och Vanessa Redgrave spelar stor dramatik, Lionel Jeffries som Kung Pellinore spelar komedi och David Hemmings som Mordred vet jag inte riktigt vad han håller på med. Ett enormt överspel är det i alla fall. Och så Franco Nero som Lancelot... Han är ursnygg och manlig och jag kan förstå att både Guinivere och Vanessa Redgrave föll för honom - de blev ett par efter inspelningen. Men hans engelska är så usel att det knappt går att höra vad han säger. Alla de här skådespelarna har bara en sak gemensam - de är inga sångare. De sjunger inte falska, men deras röster är som bäst svaga. Harris försöker göra samma sorts talsång som Rex Harrison i My fair lady. Det går väl så där om man ska vara snäll. Redgrave sjunger och det är nästan så man måste vrida upp volymen för att höra hennes lilla röst. Hon gör en bra skådespelarinsats, men sången är inte särskilt intressant. Den som klarar sig bäst är Franco Nero och det måste nog bero på att - surprise, surprise - han är dubbad av Gene Merlino i sångpartierna.

Men filmens stora nackdel är ändå att den är så seeeeg! Den börjar ganska bra, när Artur och Guinivere träffas och historien dras igång, men efter paus sackar hela sufflén ihop och jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på annat under långa perioder. Till det hör också att musiken saknar driv. När jag sett klart filmen undrade jag hur Kennedy kunde tycka att just den här skivan var så bra, fast efter att ha lyssnat på originalalbumet med Burton och Andrews förstår jag varför. Det var en riktigt bra version.

Ska jag nu vara snäll så kan jag säga att jag längtar efter att få se en riktigt bra scenversion av den här musikalen - varför inte här i Stockholm? Filmen kan jag tyvärr inte ge mer än två halvsömniga gnurglor. Fast affischen är ruskigt snygg!



Reuben Awards


Förra veckan delades The Rebuen awards - USA:s förnämsta pris till tecknare - ut för 66:e gången. Det främsta priset till årets bästa tecknare -själva The Reuben Award - gick till Tom Richmond, som gör fenomenala serieparodier i Mad, bland annat. Övriga nominerade till priset var Brian Crane som gör Pickles och Stephan Pastis med Pärlor för svin. Det var tredje gången Pastis nominerades till priset utan att vinna, något som han drivit med i serien.

 

Totalt delades det ut priser i femton kategorier. De som jag tycker är som mest intressant är dessa. Bästa tv-animation gick till Eric Wiese för The mighty B. Ben Bocquelet och Antoine Perez nominerades för The Amazing World of Gumball och Penn Ward var nominerad för Adventure time. 
 

Bästa långfilmsanimation gick till Mark McCreery för sin persondesign för Rango. Även Carlos Saldanha med Rio och Jennifer Yuh-Nelson med Kung Fu Panda 2 var nominerade. Jag var väl inte helt förtjust i Rango, men den var onekligen snygg - det kan man inte ta ifrån den.

Glenn McCoy vann inte mindre än två priser - bästa dagsstripp för Affe och Egon samt för bästa gratulationskort (jodå, den kategorin finns också). I kategorin dagsstripp besegrade McCoy Mike Peters med Grimmy och förra årets segrare Jeff Parker och Steve Kelley med Dustin.

Glenn McCoy vann priset i kategorin bästa enrutesserie förra året. I år vanns den av Mark Parisi för Off the mark. Han besegrade Stephanie Piros Smile och Wiley Millers Non sequitur.

John Rocco vann bästa bokillustration för Blackout. Blackout är inspirerad av det stora strömavbrottet i New York 14 augusti 2003 och hur folk betedde sig. Inte med skräck och panik, utan man njöt på sätt och vis av att vara bortkopplade från den moderna stressen. De böcker han besegrade var Barbara Lehmans The secret box och Mark Petts The girl who never made mistakes. Ingen av dessa böcker finns utgiven på svenska. Ett litet tips till alla förläggare, kanske?



Darwyn Cooks Rocketeer 2 och Duncan Fegredos Hellboy: The fury fick se sig besegrade av J.H. Williams Batwoman i kategorin Bästa seriealbum.

Bästa serieroman blev Ben Katchors The cardboard valise. De som fick gå tomhänta hem var Chester Brown med Paying for it och The lives of Sacco and Vanzetti författad och illustrerad av Ben Katchor.