Läderlappen

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Operasäsongen avslutas för min del med Läderlappen (teatersäsongen avslutas helt med Tribadernas natt på tisdag, dock), och kunde det ha blivit en bättre avslutning! Ann-Margret Petterssons uppsättning är helt enkelt perfekt! Det var länge sen jag hade så roligt på operan. Vacker sång har jag hört allt som oftast där, men här flyter allt ihop i en perfekt luftig bakelse. Det både ser ut och låter snyggt, och allt framförs med stor lust och humor och det finns inslag av uppfriskande bus. Inget gammalt damm som ligger och skräpar. Bara en sån sak som att under festen i andra akten spelas temat ur Jeeves och Wooster i högtalarna. Jag började nästan hoppa där i fåtöljen när jag hörde det.

Handlingen är framflyttad till det glada tjugotalet på Rivieran, en mycket lyckad tidsförskjutning. Det är ju den europeiska överklassens sista riktigt dekadenta tid, mellan världskrig och innan börskrascher. Än finns det tid för romantiska och uppsluppna eskapader. Ann-Margret Fyregårds snygga kläder och Lars Östberghs Hotel Carlton sätter rätt stämning.

Alla sångarna är i högform. Ensemblen domineras av tre giganter, Helge Skoog som fångvaktaren, Gunnar Lundberg som fängelsedirektören och - självklart - Loa Falkman som Eisenstein. Det är ren och skär njutning att se när de tre stångas mot varandra. De verkar ha lika roligt som vi andra. Resten av ensemblen står dem inte efter. Ska jag nämna några av dem så gör Magnus Kyhle som Orlofsky (eller är det Diaghilev?) och Klas Hedlund som Alfred störst intryck. Enda lilla - och det är litet! - smolket i glädjebägaren skulle väl vara att det är så tydligt att Lena Nordin inte är någon stor komedienn. De talade replikerna ligger inte helt rätt i hennes mun. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om det, när hon är så fenomenal på att sjunga och gestalta rollen sceniskt.

Denna perfekta kväll fick ytterligare en liten förbättring - innan föreställningen började delades SvD:s operapris ut. Den här gången gick det till sopranen Ingela Brimberg. Jag tyckte att det var lite trist att hon bara tog emot priset och lämnade scenen. Någon liten aria ur Tosca, som hon lovordats för i Göteborg, kunde vi väl ändå ha fått höra?! Men vilken luring, under Orlofskys fest i andra akten bjuder fursten på lite divertissemang - en dans ur Shéhérazade - och där dyker plötsligt Brimberg upp som gästartist och sjunger Vissi d'arte för både oss och gästerna på festen. Perfekt!