The woman in black

Om jag nu har sett pjäsen Kvinnan i svart (som skrämde skiten ur mig) så måste jag väl se filmen också - "den med Harry Potter" som en del av mina vänner kallar den. Jag kom aldrig iväg på The woman in black när den gick på bio, men nu har jag åtgärdat problemet.  The woman in black har alla förutsättningar att bli en riktigt bra film - den är baserad på en spökromanklassiker, manuset är skrivet av Jane Goldman som tidigare gjort Kick-Ass, X-men: First class och Stardust och den är regisserad av James Watkins, som regisserat Eden Lake - en av de mest obehagliga filmer jag sett på länge. Ändå vill det sig inte riktigt.

Själva grundhistorien är riktigt smart skriven, advokaten som måste tillbringa tid ensam i ett hus som ligger så långt bort att han är helt avskärmad när tidvattnet rullar in och det börjar hända mystiska saker i huset. Det känns som att Goldman och Watkins inte har vågat lita på handlingen, de slänger in varenda spökfilmskliché man kan hitta och känner ändå ett tvång att förlita sig på chockeffekter. Ungefär var femte minut händer något HÖGT så att man ska hoppa till. Det är dock inte samma sak som att bli skrämd och är det inte det man vill uppnå med en rysare? Därmed inte sagt att det inte finns scener som är läskiga i sig själv, för det finns det. De är bara inte tillräckligt många för min smak. Slutet är dessutom alldeles för segt och utdraget.

Daniel Radcliffe har gjort ett smart karriärval när han väljer att inte spela yngling. Här är han etablerad familjefar - och änkeman - med en liten son. Vi ska minsann få veta att han kan spela något annat än en trollskoleelev. Jag blir bara inte särskilt övertygad av hans insats. Det känns som en lågmäld och långsam version av hans gamla Harry Potter-roll. Lite mer får han allt anstränga sig om han ska få fortsatt förtroende.

Med tanke på förutsättningarna blir jag allt ganska besviken och kan inte ge The woman in black mer än två (ganska starka) gnurglor.