2009 fick Rock of Ages premiär på Broadway efter att ha spelats off-Broadway i ett år. Här är det rocklåtar från 80-talet som är den gemensamma nämnaren. Sherrie flyttar 1987 från Oklahoma till Los Angeles för att bli skådespelerska. Där får hon jobb som servitris på rockklubben The Bourbon Room och blir kär i bartendern/blivande sångaren Drew. Rocksångaren Stacee Jaxx ska genomföra sin sista spelning med sitt band där, och missförstånd uppstår. Onda krafter vill samtidigt se klubben stängd och rocken utplånad. Musikalen nominerades till fem Tony, bästa musikal, manliga skådespelare, regi, kostym och ljuddesign, dock utan att vinna någon. Sedan förra året går musikalen dessutom i West End. Nu kommer filmen, i regi av Adam Shankman, som tidigare regisserat Hairspray med mycket lyckat resultat.
Lika lyckat är det inte den här gången. Filmens stora problem är castingen - den är felcastad rakt igenom! Den ende som klarar sig helt med hedern i behåll är Paul Giamatti som den slemme managern. Filmens huvudroller spelas av Julianne Hough och Diego Boneta, som är så sockersöta och ointressanta att man håller på att dö av diabetes. De är så där perfekta och helylle som man kan tänka sig att de där högerkristna grupperna tycker att alla ungdomar ska vara. De har inga fel, och är bara genomgoda och stjärnögda. Deras kärlek är ren, och det antyds inte ens att de ligger med varandra. Inte ens när Sherrie börjar jobba som strippa finns det något utmanande med henne. Det var länge sen jag såg en så påklädd strippa, kan jag säga.
För att uppväga de ointressanta huvudpersonerna har Shankman satsat på storstjärnor i alla mindre roller. Tyvärr har han gett rollerna till fel skådespelare, jag förstår inte vad folk gör där. Allra värst är Catherine Zeta-Jones, som borgmästarhustrun som vill utplåna rockmusiken från jordens yta. Hon har ett överspel som inte är av denna världen. Hon tar i från tårna om hon så bara ska vrida blicken åt sidan.
Tom Cruise är också helt fel val. Till hans försvar ska jag säga att jag blev förvånad över att han har en så bra rockröst som han har. Men det är också det enda positiva jag kan säga om honom här. Tom "Mr Perfect" Cruise som nerknarkad rockartist är helt otrovärdigt. Han ser inte ut att ha sett en spritflaska eller minsta olagliga drogpreparat ens på bild. Han går bara omkring och åmar sig, oftast med bar överkropp, och anstränger sig för att se plågad ut.
Att Mary J Blige kan sjunga blir än mer tydligt i den här ensemblen. Hon sjunger verkligen röven av absolut alla i sin hopplösa roll som bordellmamman med hjärta av guld. Varför hon övertalar Sherrie att börja strippa för att sedan säga att hon inte hör hemma i den miljön är bara obegripligt. Och varför hon byter frisyr i absolut varenda scen hon är med i förstår jag inte heller.
Till de som klarar sig lite grann med hedern i behåll hittar vi Malin Åkerman som rockjournalist som får ihop det med Stacee Jaxx. Att hon är en snygging så snart hon tar av sig glasögonen och låter sig lägras av Stacee är självklart uppenbart, men hon sköter uppdraget väl. Alec Baldwins insats är inte lika hemsk som jag trodde när jag såg honom i trailern, men han känns ändå som ett felval i rollen som rockklubbsägaren.
Något som gör filmen ännu gulligare än vad den borde vara är att man har ändrat i handlingen. I scenversionen går Sherrie verkligen till sängs med Stacee och det slutar med att han flyr utomlands för att undkomma ett åtal om våldtäkt. Alla såna mörkare bitar är helt bortplockade här. Drew bara misstolkar situationen när han ser Stacee och Sherrie tillsammans och gör slut bara av misstag. Och några våldtäktsåtal behöver inte Stacee vara orolig för - tvärtom blir han lycklig familjefar med Åkermans journalist, så snart hon har klargjort för honom vilket destruktivt liv han lever. Borgmästarhustruns enda motiv till att hon vill förbjuda rockmusik är att hon har i college legat med Stacee Jaxx och han ringde aldrig tillbaks, men så snart han ber om ursäkt blir hon glad groupie igen. Det finns absolut ingen svärta i den här filmen.
Det filmen faktiskt överlever på, och ger en vink om att det här hade kunnat bli en suverän musikal, är sång- och dansnumren. Det är riktigt snygga nummer, särskilt ensemblenumren ger mersmak. Det är Shankman själv som har koreograferat, och vid flera tillfällen är jag nästan på gång att ställa mig upp och dansa med, sånt drag är det. När det inte är helylleungdomarna som sjunger, förstås, för då är det bara gulligt. Hur man kan göra en hårdrocksmusikal helt utan en känsla av att det är sex, droger och rock'n'roll övergår mitt förstånd!
Hade jag bara bedömt musikalnumren hade Rock of Ages fått en fyra, nu kan den tyvärr inte komma längre upp än två måttligt intresserade gnurglor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar