måndag 25 juni 2012

Happy birthday, Gemini

Om man tar en pjäs, Gemini, som blivit nominerad till Drama desk award för bästa pjäs och vinnaren av tre Obie awards, lägger till Madeline Kahn och Rita Moreno i de kvinnliga rollerna - ja, då måste det ju bara bli lyckat!

Fel! Och så inåthelvete fel! Happy birthday, Gemini är inget annat än ett katastrofalt misslyckande. Pjäsen, skriven av Albert Innaurato, hade premiär 1977 med bland andra Danny Aiello (Mångalen) som pappan, och spelades 1819 gånger på Broadway. En sådan succé måste självklart filmatiseras och 1980 hade filmen premiär med manus och regi av Richard Benner.

Handlingen äger rum på en bakgård i Philadelphia. Francis Geminiani, Gemini kallad, flyr hem från Harvard för att undvika att fira sin 21-årsdag och framför allt sina känslor. Han har ett förhållande med Judith, men är egentligen förälskad i hennes bror Randy. Syskonen dyker upp på bakgården och undrar vart han tog vägen. Runt omkring de här tre finns husets övriga invånare, pappan och hans nya flickvän samt grannen Bunny Weinberger och hennes förståndshandikappade son Herschel.

Jag satt filmen igenom och undrade hur den här hopplösa soppan kunde bli en succé, med tanke på hur illa skriven den är. Nu ska man väl inte döma pjäsen för hårt, då det inte är pjäsmanuset vi har fått oss serverat utan en omskrivning av filmregissören. Pjäsmanuset kanske är jätteroligt, det vet jag inget om. Däremot vet jag att Happy birthday, Gemini är synnerligen uselt regisserad och agerad. Alla skådespelarna vrålar sina repliker som om det var en avfilmatisering av en Stefan & Krister-fars de är med i. Det finns ingen som helst subtilitet i rolltolkningarna, och så mycket kan jag ändå se att det finns ett visst djup i rollerna. Det är kantigt och statiskt och absolut inget händer som inte vrålas ut övertydligt, både repliker och agerande.

Den som klarar sig bäst är Rita Moreno som pappans nya flickvän. Hon har åtminstone lite substans för sin roll, och hon är relativt lågmäld. Absolut sämst är fantastiskt nog Madeline Kahn. Jag har alltid sagt att Kahn är alltid bra, hur usel filmen än är. I Happy birthday, Gemini bevisar hon att så inte är fallet. Hon är totalt fel i rollen som irländsk vulgotrash. Hon har bara ett röstläge och det är HÖGT! Hon spelar över så man tror att hennes liv hänger på det. Otroligt sorgligt att se. Samtidigt är det bara på grund av henne som jag sitter igenom hela filmen, för jag vill så gärna att hon ska bli bättre i nån scen. Det inträffar inte.

Jag har letat efter en trailer till filmen, men har inte hittat någon. Inte för att det spelar någon roll, för den här filmen förtjänar inte att ses av någon levande människa. Betyget kan bara bli ett enda:


Inga kommentarer: