Camelot

Efter den stora framgången med My fair lady började Lerner och Loewe att titta på andra idéer att göra musikal av. Alan Jay Lerner och regissören Moss Hart kom med idén att göra musikal av T.H. Whites Svärdet i stenen. Frederick Loewe tände inte direkt på idén, om man säger så. Han gick med på att skriva musiken, men sa att om det inte fungerade skulle det bli hans sista musikal. Efter sju sorger och åtta bedrövelser - på första genrepet gick ridån ner tjugo i ett på natten - hade man äntligen premiär på Broadway 1960 med Richard Burton och Julie Andrews som Artur och Guinivere. 873 föreställningar senare lade man ner uppsättningen. Den här succén, och det faktum att John F Kennedy sagt att skivan var hans favoritskiva i Vita huset, gjorde ju självklart att man ville filmatisera musikalen. 1967 hade så filmversionen premiär i regi av Joshua Logan och med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Det här hade kunnat bli så bra, alla förutsättningar finns där. Historien är spännande och romantisk, musiken är i samma stil som i My fair lady, och man har de bästa engelska skådespelare man kan tänka sig. Och det blir inte mer än en tummetott!

Handlingen har ändrats lite grann från scenversionen. Här består hela filmen av en lång tillbakablick där Artur sitter utanför Lancelots slott natten innan han ska inta det, och funderar över hur det kunde gå så illa. Några roller har försvunnit eller ändrat karaktär och flera av sångerna har strukits. Trots detta tickar filmen in på 179 minuter. 

Att filmen är inspelad i studio må så vara, men den har dessutom en väldigt tydlig studiokänsla. Inte ett träd i skogen ser ut som om det någonsin har levt, snön ser ut som tvålflingor där de ligger.  Kläderna - så häftiga som de än är emellanåt - är mer 1967 än 1067, likaså frisyrerna. Det skapar en verfremdungseffekt som jag inte tror är avsiktlig.

Skådespelarna beter sig som om de agerar i helt olika filmer. Richard Harris och Vanessa Redgrave spelar stor dramatik, Lionel Jeffries som Kung Pellinore spelar komedi och David Hemmings som Mordred vet jag inte riktigt vad han håller på med. Ett enormt överspel är det i alla fall. Och så Franco Nero som Lancelot... Han är ursnygg och manlig och jag kan förstå att både Guinivere och Vanessa Redgrave föll för honom - de blev ett par efter inspelningen. Men hans engelska är så usel att det knappt går att höra vad han säger. Alla de här skådespelarna har bara en sak gemensam - de är inga sångare. De sjunger inte falska, men deras röster är som bäst svaga. Harris försöker göra samma sorts talsång som Rex Harrison i My fair lady. Det går väl så där om man ska vara snäll. Redgrave sjunger och det är nästan så man måste vrida upp volymen för att höra hennes lilla röst. Hon gör en bra skådespelarinsats, men sången är inte särskilt intressant. Den som klarar sig bäst är Franco Nero och det måste nog bero på att - surprise, surprise - han är dubbad av Gene Merlino i sångpartierna.

Men filmens stora nackdel är ändå att den är så seeeeg! Den börjar ganska bra, när Artur och Guinivere träffas och historien dras igång, men efter paus sackar hela sufflén ihop och jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på annat under långa perioder. Till det hör också att musiken saknar driv. När jag sett klart filmen undrade jag hur Kennedy kunde tycka att just den här skivan var så bra, fast efter att ha lyssnat på originalalbumet med Burton och Andrews förstår jag varför. Det var en riktigt bra version.

Ska jag nu vara snäll så kan jag säga att jag längtar efter att få se en riktigt bra scenversion av den här musikalen - varför inte här i Stockholm? Filmen kan jag tyvärr inte ge mer än två halvsömniga gnurglor. Fast affischen är ruskigt snygg!