torsdag 31 mars 2011

Kungen - Johan T Lindwall 1-0

Om Johan T Lindwall tycker jag inte, en skvallerkärring av värsta sort. Något roligt att se kungen trycka till honom under en pressträff nere i Botswana! You go, Kungen!

Dagens bildgåta

Här växer de som svampar ur jorden.

onsdag 30 mars 2011

Blue Valentine

Jaså, ni har inte heller hört talas om Blue Valentine? Nej, den har inte riktigt låtit tala om sig. Det enda jag visste om den när jag gick och såg den var att Michelle Williams blev oscarsnominerad för bästa kvinnliga biroll. Och det kom ju lite i skymundan det också, eftersom alla ändå bara pratade om Natalie Portman.

Blue Valentine är filmen som Michelle Williams skulle ha börjat spela in redan 2008, men på grund av Heath Ledgers dödsfall valde man att skjuta upp det hela.

Cindy och Dean är ett gift par med en dotter i fyraårsåldern. Äktenskapet är på upphällningen och filmen följer deras sista(?) dygn som gifta. Samtidigt får vi se hur de en gång i tiden lärde känna varandra och bli förälskade. Blue Valentine är definitivt skådespelarnas film, Michelle Williams och Ryan Gosling är riktigt bra. Deras scener improviserades fram, regissören Derek Cianfrance valde att frångå manuset och istället låta skådespelarna välja sina repliker. Det finns fördelar och nackdelar. Visst blir det naturligt, å andra sidan får man scener där de står och upprepar samma repliker om och om igen. Där behövs någon som kan strama upp det hela.

Fotot är snyggt, men det jag gillar mest förutom skådespeleriet är korsklippningen mellan de olika tidsplanen. Jag fick kårar utmed ryggraden när det stora slutgrälet ställs mot scenen där det förälskade paret lovar att älska varandra i nöd och lust. Det är riktigt snyggt gjort.

Blue Valentine är ingen stor film, men två trevliga (om man kan säga att det är "trevligt" med ett drama där folk inser att de inte har något mer gemensamt) timmar. Några i publiken lämnade salongen innan filmen var slut. Så illa tyckte jag inte om den, jag är allt villig att ge den tre nöjda gnurglor. Sverigepremiär blir det på fredag.


På plats för förhandsvisning


Filmfestivalen bjuder på förhandsvisning idag igen. Dagens film är Blue Valentine. Det ska bli spännande. Jag vet absolut ingenting om den, mer än att Michelle Williams blev oscarsnominerad för huvudrollen. Rapport kommer sen.

Dagens bildgåta

Svart kudde, så passande!

Adèle och mumiens hemlighet

Minnesgoda läsare kanske minns att jag har skrivit om att Luc Besson har filmat Jacques Tardis serie om Adèle Blanc-Sec, och jag funderade på om vi skulle få se den filmen i Sverige. Det ska vi äntligen - inte på bio visserligen, men åtminstone på dvd. Denna franska film, med originaltiteln Les aventures extraordinaires d'Adèle Blanc-Sec har fått den svenska(!) titeln Adèle and the secret of the mummy. Den internationella titeln är annars The extraordinary adventures of Adèle Blanc-Sec. Man kan ju fundera över varför inte en översättning av det duger, särskilt när seriesviten på svenska heter just Adèles extraordinära äventyr. Nåja, man får väl vara glad över att vi åtminstone får se filmen...


Pärlor från kocken

Kniven mot strupen är riktigt roligt att se, och då inte främst för hur restaurangerna fixas till. Nej, det som gör serien till nåt jag inte vill missa är Alexander Nilson, och då särskilt hans sätt att uttrycka sig. Han vill så väldigt gärna vara spirituell, men stackarn har inte ordets gåva. När han ska beskriva nånting blir det väldigt mycket gester och grymtanden.

Kontrasten mellan hur han uttrycker sig när han pratar med personal och i intervjuer och hur han uttrycker sig i speakerbiten är slående. När han är speaker på ljudbandet är det så tydligt att han läser innantill vad någon annan har skrivit. Dessutom ar-ti-ku-le-ra-r han varenda ord så övertydligt att det nästan är parodiskt. I kvällens avsnitt höll han sig kvar på den verbala banan, det var inte mycket grymtanden i beskrivningarna. Men här är mina favoriter från ikväll:

Det här är den sämsta skiten jag någonsin har sett! (standardbeskrivningen på varenda restaurang han besöker)

Det här, jag vet inte vad som är grejen, faktiskt. Det är liksom - vad är det för nånting, det - I don't know!

Jonas visar honom minutiöst vad som är vad, och det kommer Jonas göra.

Casalinga är tjingelingeling - hej då!

Det är en fullständig ba' skitkatastrof.

Nu kommer dom snart se att... hur pass jävla dom kommer att sitta i skiten - asså, dom kommer sitta i smacket så det bara stänker om det.

När de här få timmarna kommer, då är det som att dom liksom har precis kommit från månen på nån semester... utan syrgasmask liksom.

Det här är det - temat, färgglad restaurang, färgglada människor, färgglad... restaurang.

Ni två kan ju... attend the... matsalen, så tar jag och Simon - öh - och Carlos - öh - ett litet kör i köket.
 Jättesnyggt, Carlos! Nu börjar f... eller hur? Lite där, lite där, nu börjar skapa, skapa!

Och kvällens avslutning, och min favorit:

Vad har vi lärt oss här? Jo, vi kan tygla gamla hundar!

tisdag 29 mars 2011

Årets ALMA-pristagare

Shaun Tan har onekligen haft ett bra år. I februari fick han en Oscar för bästa animerade kortfilm och idag tilldelades han Astrid Lindgren-priset. Jo, jag tackar!


Jag ska vara helt ärlig, jag hade inte hört talas om honom innan jag gick igenom de filmer som blivit nominerade, men av det jag såg fascinerades jag. Att han nu går och vinner ytterligare ett pris gör att jag blir riktigt nyfiken på att både se filmen The lost thing och läsa hans böcker.

Bara en av hans böcker, Ankomsten, finns utgiven på svenska, såvitt jag vet. Men nu kanske det blir ändring på det. Och så kanske vi får se The lost thing här hemma också. Jag ser åtminstone fram emot det. Än så länge får vi nöja oss med trailern.

Dagens bildgåta

Dags att möblera om lite?

måndag 28 mars 2011

Skattebeskedet har kommit

Halleluja! Jag var lite orolig, eftersom jag tjänade relativt bra med pengar under första halvan av förra året. Men sepåfan, jag kommer att få tillbaks ännu mer pengar på skatten i år än förra året. Bara att tacka och ta emot!

Dagens bildgåta

Mamma är hemma!

Post-Downton Abbey-stress!

För dem som inte visste det kan jag meddela att Lord och Lady Grantham, Elizabeth McGovern och Hugh Boneville, har spelat äkta par förut, i serien Freezing. Jag har skrivit om den förr, men den förtjänar att uppmärksammas igen.

Elizabeth McGovern spelar skådespelerskan Elizabeth McGovern, som flyttat till England och kämpar med provspelningar. Till skillnad från verkligheten lyckas seriens Elizabeth inte få någon stor roll i de där kostymdramerna, hon får bara spela piga med en replik (som dessutom stryks, om jag inte missminner mig...).

Förutom McGovern och Boneville har Freezing något som Downton Abbey saknar, nämligen Tom Hollander. Han är fasansfullt rolig som totalegocentrisk och ganska korkad agent.
"Someone is threatening me. I think it's one of my clients, cause he's quite theatrical... Hate mail, saying 'I'm going to gut you like a fish", which is Macbeth, isn't it, which is why I'm thinking 'actor'."

Andrew Garfield, som oscarsnominerades för sin biroll i Social Network och som är vår nye Spindelmannen, spelar här en science fiction-författare som har kommit i ropet. Kolla in den här scenen när förläggaren Boneville ska försöka förklara att han tycker att Garfields roman är skit.



Serien är vansinnigt rolig, men av någon anledning kom det bara tre avsnitt. Det känns som att den avslutas på ett sätt som att det var meningen att den skulle fortsätta, men ack! Försök hitta serien, det är den väl värd. Den har visats på SVT ett par gånger, och förhoppningsvis kommer den igen.

söndag 27 mars 2011

Hair och Paraplyerna i Cherbourg

Det är ingen hejd på mina teaterbesök den här veckan. Först två dagar på Operan och både lördag och söndag hamnade jag på Stadsteatern. Jag hade redan bestämt mig för att se om det fanns några sista minuten-biljetter till Hair igår (vilket det fanns, en perfekt mitt i salongen) och idag på förmiddagen ringer ena kulturfastern och frågar om jag vill ha en överbliven biljett till dagens matiné av Paraplyerna i Cherbourg. Det är bra att ha kulturfastrar!
Illustration: Stina Wirsén
 Men först Hair! Milos Formans filmversion är en av mina absoluta favoriter, så självklart vill jag se musikalen när den sätts upp på scen också. Jag såg Ronny Danielssons uppsättning på Parkteatern -99 (kan det verkligen vara så fruktansvärt länge sen?!), med bland andra en lysande Patrik Martinsson (bland annat Corny Collins i Hairspray) i en av rollerna. Nu sätter Danielsson upp den igen, den här gången på stora scen. Samma scenograf, Lars Östbergh, men i övrigt en helt ny uppsättning.

Foto: Carl Thorborg
Den här gången har musikalen fått en ny inramning, Claire Wikholm som var med den där kärlekssommaren på sextiotalet dyker upp emellanåt och berättar om sina minnen av vad man gjorde, tyckte och tänkte. Det fungerar förvånansvärt väl och gör faktiskt att handlingen blir än mer levande. Hippiegänget behöver en stark ledare, och det har de i Fredrik Lycke som Berger. Han dominerar scenen totalt både med utstrålning och sångröst. Att han inte har blivit större än vad han är i Sverige är faktiskt otroligt. Runt honom finns en trettio man stark ensemble som fyller hela scenen med sångförmåga. Många bra insatser, särskilt vokalt, men måste jag välja någon speciell så blir det Rolf Lydahl som gör en av de vuxna. Han är riktigt rolig, det är fantastiskt att se någon med förmåga att digga med i "ungdomarnas musik" med total brist på rytm och känsla och ändå så exakt.

Östberghs scenografi är både enkel och överväldigande - hela stora scen används och den är i stort sett tom. Bara en grön gräsmatta. Vi befinner oss i Central Park (alternativt Gärdesfesten?). Allt som behövs tas in och hela scenen utnyttjas på många olika sätt, projektioner på väggarna, saker kommer inflygande från taket och ner ur golvet och så vidare. Det är uppfinningsrikt och roligt. Musiken är lika bra som alltid. Jag fick rysningar utmed ryggraden när en naken trumpetare dök upp på scen och tog de första tonerna i Aquarius. Sedan fortsatte det föreställningen igenom. På absolut alla sätt en mycket sevärd uppsättning.

Foto: Carl Thorborg

Så till Paraplyerna i Cherbourg. Först ska jag svära lite i kyrkan - jag tyckte inte att Jacques Demys film var nån stor upplevelse! Visst var den vacker, men lite enformig och jämntjock. Dessutom störde jag mig ruskigt mycket på att alla sångarna lät exakt likadant - kvinnorna med späda sopraner och herrarna med nästan lika späda tenorer. Ingen variation. Så det var med lite tvekan som jag bestämde mig för att se scenversionen. Det som fick mig intresserad var att den är regisserad av Alexander Mörk-Eidem. Har han nånsin gjort något dåligt?!
Foto: Carl Thorborg

Jag är glad att jag övervann mitt motstånd. Om Hair var en lysande uppsättning så var det här en perfekt uppsättning. Den var så fantastiskt bra! Även här har vi en ny ramhandling - ett gäng teateramatörer samlas i en gymnastiksal för att repetera in Paraplyerna i Cherbourg. Vi följer repetitionen och allt eftersom handlingen fortskrider så närmar vi oss premiären. Mer och mer scenografi blir färdig och skådespelarna får på sig sina scenkläder. Riktigt snyggt gjort, och användandet av alla de där saker man kan hitta i en gymnastiksal är roligt genomfört.

De riktigt duktiga sångarna håller till på stora scen, så här är rösterna svagare. I gengäld får vi bra skådespelarinsatser föreställningen igenom. Bristen på starka röster är inte en svaghet här, det är inte de stora sångernas musikal. Känslan är desto viktigare. Dessutom är det ju en "amatöruppsättning", så det är logiskt att inte alla kan sjunga så bra, vilket de dessutom gör en grej av. Alla amatörerna har inte så stora roller i uppsättningen, men alla skådespelarna har i gengäld väl utmejslade figurer. Alla typer man kan tänka sig i en amatörteaterförening finns här. Ska jag välja några favoriter så blir det Ulf Eklunds sprätt, Lennart Jähkels långhåriga kulturkofta (som säkerligen var med på Gärdesfesten) och framför allt Katharina Cohens nördtjej med fula glasögon och Kånken föreställningen igenom. Hon fullkomligt lever för den här uppsättningen och lyser av lycka bara av att få vara i rummet. Ofta står hon i bakgrunden och bara tindrar med ögonen och mimar med i de andras sånger. Hon är helt enkelt strålande!

I media har det nästan blivit Sverrir Gudnasons enamnsföreställning. Det är förståeligt, eftersom han hade filmpremiär nästan samtidigt. Han är också väldigt bra i den manliga huvudrollen som Guy, men i sammanhanget har den absolut största rollinnehavaren blivit lite bortglömd - Louise Peterhoff som Genviève. Hon är en ny bekantskap för mig, men fantastiskt bra. Hela ensemblen är på scen i stort sett föreställningen igenom (och den ges utan paus), men hon sjunger dessutom nästan hela tiden också. Det är inte många minuter som hon inte är i fokus.

Till skillnad från när jag såg filmen hade jag tårar i ögonen under den sorgliga slutscenen här. Den här versionen kan jag utan tvekan rekommendera för absolut alla, vare sig man gillar musikteater eller ej. Jag har ingen lust att välja vilken som är bäst av Hair eller Paraplyerna i Cherbourg. Båda två är fantastiska uppsättningar, men på diametralt motsatt sätt. Men varför välja - gå och se båda två, vetja!

Dagens bildgåta

Kvack! Den grimme aelling?

Sommartid

Inatt gick vi över till sommartid - det har ni väl inte missat? Vi firar det tillsammans med Ella och Louis.

lördag 26 mars 2011

Werther och SYNC/Altro Canto

Många operabesök blev det den här veckan - både torsdag och fredag. I torsdags var jag och såg Werther av Massenet. Jag känner självklart till Goethes roman, men jag har aldrig hört operaversionen, så det var en ny bekantskap.

Ann-Margret Petterssons uppsättning är riktigt snygg på alla sätt. Från Lars Östberghs scenografi till sångarinsatser och kläder. Jag gillade användandet av ramar som skapade ett perspektiv i scenrummet.

Första akten var i sanningens namn alldeles för kletig för min smak. Ingen skugga över regissör eller sångare. Det var musiken som var alldeles för känslosam för min smak. I andra akten lyfte det däremot och vid några tillfällen fick jag rysningar av musiken.

Jonas Degerfeldt som Werther hade inte en bra dag när jag var där. I ärlighetens namn sjöng han ganska surt emellanåt. Skådespelarmässigt gjorde han inte heller någon lysande insats. Det var väldigt mycket stå bredbent vänd mot publiken. Då gjorde Charlotte Hellekant en betydligt bättre insats som Charlotte. Fantastiskt bra! Likaså Karl-Magnus Fredriksson som Albert. Det var dessa två som bar föreställningen på sina axlar. Hatten av för båda två och en uppsättning väl värd ett besök.



Igår var det så dags för mitt livs tredje balettbesök. Jag har sett Törnrosa och Pippi Långstrump förut. Trevligt, men inte livsavgörande. Däremot var det någonting med SYNC/Altro Canto som gjorde mig nyfiken. Efter att ha sett den här uppsättningen så inser jag att jag måste ta och göra lite fler balettbesök. Jag var helt lyrisk. Det här var en på absolut alla sätt en fantastisk upplevelse.

SYNC/Altro Canto är, som namnet antyder, två baletter hopsatta till en föreställning. Altro Canto, koreograferad av Jean-Christophe Maillot, inledde kvällen. Något så vackert har jag väl aldrig sett. Scenografin bestod endast av svävande vaxljus. Bara ett svagt gult ljus lyste upp scenen. Maillot leker med manligt/kvinnligt. Byxor eller kjol på både män och kvinnor, och dansarna intar både manliga och kvinnliga roller. Mjukt, följsamt och sensuellt. Jag hade tårar i ögonen större delen av tiden.

Efter paus kom Nils Christes SYNC. Här bestod scenografin av en stålställning som sträckte sig över scenen, och samma skillnad i koreografi kunde ses. Här var det hårdare och stelare, starkt men ändå lätt. Det var synnerligen lekfullt mitt bland det hårda. Om jag grät under första akten så log jag konstant under den andra.

SYNC/Altro Canto återkommer i höst. Då måste ni se den. Vi lär ses där - jag ska se den här uppsättningen igen och igen!

Dagens bildgåta

Vad sa du, dödsmässa?

Fyran förnekar sig inte

Från fyrans hemsida:

Modern family

Fredag 18 mars 2011 22:55
Säsongsavslutning. Del 6 av 24.

Kan någon förklara det här för mig? För jag förstår det faktiskt inte! Hur kan man lägga en säsongsavslutning efter 6 avsnitt i en säsong som består av 24 avsnitt?! Det är 18 avsnitt kvar på säsongen! Och säsongsavslutning i mars, med nästan tre månader kvar innan sommarsäsongen börjar?!

Jävla skitfyran!

fredag 25 mars 2011

Kulturfastrar i farten

Hur stor är sannolikheten att man av en slump springer ihop med släkten när man är på Operan? Ja, har man kulturfastrar är chansen större än att man inte gör det...

Jag stod där i pausen och bläddrade i programmet och tänker att den där rösten låter bekant, vänder mig om och där står fastrarna ivrigt samtalande med några väninnor. Vi diskuterade baletten och sedan kom ämnet så klart in på vad som väntar för spännande upplevelser i höst. Det var opera och balett, teater och musikal, ståuppshow och humorföreställning. Det enda jag kunde göra var att mumla "ja, den skulle jag också vilja se", "jag har tänkt försöka komma iväg på den", "jaså, ni har lyckats få biljetter". Allt är som vanligt alltså.

Gemmologer i Skattkammaren

Visst tycker jag att det är roligt med vanliga visningar, att få ordinarie besökare att upptäcka det fantastiska med vår historia och konst. Samtidigt är det väldigt roligt när jag får chansen att prata med folk som faktiskt har rejäl koll och man kan nörda ner sig i detaljer!

Idag kom det ett sällskap internationella gemmologer  på bokad visning och jag hoppas att de hade lika trevligt som jag. Vi diskuterade slipningar, ursprungsländer, foliering och flyttningar till höger och vänster bland regalierna.

Namnförbistring

På förekommen anledning måste jag förtydliga att det inte är Petter och Camilla som har fått barn, det är Petter och Camilla. Petter och Camilla har, såvitt jag vet, inte några barn!

Hur är det möjligt - Camilla är visserligen ett ganska vanligt namn, Petter lite mer ovanligt - men hur stor är sannolikheten att man har två par med just de namnen i sin närmsta bekantskapskrets?!

Jag hade faktiskt inte tänkt på det förrän diskussionen kom upp runt fikabordet i förmiddags och förvirringen var stor. Men nu förstår ni hur det ligger till. Petter och Camilla har fått barn, inte Petter och Camilla alltså.

Dagens bildgåta

Aj, rätt i hjärtat!

torsdag 24 mars 2011

Anna på Operan


Werther på Operan och Anna och jag är här. Kul att kunna visa henne kungliga foajén.

Dagens bildgåta

"Vi kan lägga till i äktenskapets hamn,
vid en brygga,
bygga ett båthus som vi kunde ligga i,
och tjära ner varann'
som bara båtar kan."

onsdag 23 mars 2011

Kung för en dag - nu med bilder

Kungahuset har uppdaterat skolvisningsinformationen med ett par bilder från Kung för en dag-visningen. Bilderna och informationen hittar ni här.

Ovanligt långbent modell

På väg mot Friskis gick jag förbi den här reklampelaren. Det kanske bara är jag som tycker att det är roligt, men jag tycker å andra sidan att det är vansinnigt roligt!

Dagens bildgåta

Jag har alltid vetat att jag föddes för att dominera ert kön och hämnas mitt eget!

tisdag 22 mars 2011

Say hello to my little friend


Nu har jag träffat Freja. Jag tog med mig en nalle (ett måste - det är vad jag tog med mig när jag hälsade på brorsönerna för första gången också) och åkte hem till Petter och Camilla. Det var ett trevligt möte, även om hon mest ville suga på pappas finger. Hon blir väl mer sällskaplig allt eftersom tiden går.

Dagens bildgåta

Nu skrattar han inte längre!

måndag 21 mars 2011

Kokostoppar


Igår kände jag plötsligt för kokostoppar. Då är det ju självklart att jag gör mina egna. För att göra dem ännu smaskiga doppade jag dem dessutom i choklad. Kan det bli bättre?

Dagens bildgåta

Göran Tunström har väl inget med det här att göra?!

söndag 20 mars 2011

Storfilmen om Karl XIV Johan

Vi stod i Västra valvet häromdagen och mellan besökarna pratade vi om varför det inte görs något riktigt bra svenskt kostymdrama, à la King's speech. Det finns ju spännande historiska skeenden att berätta om även i Sverige. Tankarna for vidare och vi började spinna på vilka som skulle vara med i storfilmen om Karl XIV Johan. Det här är vad vi kom fram till. Vad säger ni, håller ni med eller vill ni ha några andra i rollerna?

 Gustav IV Adolf - Gustaf Skarsgård

Karl XIV Johan - Vincent Cassel

 Desideria - Marion Cotillard

 Karl XIII - Jan Malmsjö

Hedvig Elisabet Charlotta - Gunilla Röör

Andra tänkbara är Ghita Nörby som Sofia Magdalena och Marie Göranzon som Sofia Albertina. Vilka mer kan man tänka sig? Vem ska göra Napoleon och Mörner till exempel?

Ändring: Vid närmare eftertanke passar nog Marion Cotillard bättre som Desirée än vad Monica Belucci gör.

Sventon-samlingen ökar

Det låg ett par Ture Sventon-böcker i originalutgåva ute på Tradera. Eftersom jag tänkt samla ihop en komplett samling av dem så lade jag ett par bud - inga jättebud, för jag har egentligen inte råd. För en stund sedan fick jag besked att det inte var några andra som hade lagt bud på dem, så jag fick båda böckerna för en billig penning. Bara att tacka och ta emot!

Dagens bildgåta

Nu målar vi stan röd!

Lite sommarbilder

Ni som förfasas över att det är marsväder i mars (jo, det är så här vid den här tiden på året, snö ena dagen och plusgrader den andra) kanske kan bli lite uppiggade av några sommarbilder från förra året. Håll till godo!




Tedansen på Nordiska

Här är en liten film från senaste tedansen på Nordiska museet. Jag vet att det verkar vara lika mysigt som nyårsfesten i The shining, men det var faktiskt ett trevligt drag där. Och ljudet var inte lika burkigt och läskigt.

video

Personligen tillbringade jag större delen av tedansen på 1890-talet inne i Lekstugan. Fast det var ju trevligt att lyssna på musiken genom den öppna dörren i alla fall...

Somliga går i trasiga skor


Jag vet inte, det kanske börjar bli dags att skaffa nya tofflor...

lördag 19 mars 2011

Teaterhösten börjar nu!

Då var det dags att planera höstens teaterföreställningar tydligen. Åtminstone har de börjat göra reklam för de uppsättningar som kommer på privatteatrarna i höst. Och de två första är nypremiärer. Ingen av uppsättningarna har gått i Stockholm, dock.

Först ut är Zpanska flugan på Chinateatern med premiär 8 september. Den här har gått som sommarteater i Kalmar. Två av de tre stora rollerna innehas av samma skådespelare här som där. Senapsdirektören och hans hustru görs av Peter Dalle och Suzanne Reuter. Personligen gör det mig ingenting att nästa stora namn i rollistan är utbytt. För oss som tycker att Robert Gustafsson har fastnat i sina gubbar kan det vara en lättnad att veta att han inte kommer att vara med, utan hans roll spelas av Per Andersson från Grotesco. Jag tror att det här kan bli riktigt kul, så den ser jag gärna!

Veckan därpå, 15 september, har Spamalot premiär på Oscars (promenadavstånd, aaah!). Även här är ett par namn utbytta. Istället för Anders Jansson och Johan Wester spelas kung Arthur och Sir Bedevere av Henrik Dorsin respektive Henrik Hjelt. Dessutom återkommer Nina Söderquist i rollen som Damen i sjön, som hon redan har spelat i West End! Kul! Det får nog bli biljetter till den uppsättningen också.

Dagens bildgåta

Brydd och utan penningar

Till fantasins försvar

Efter premiären på Amadeus fick Peter Shaffer en hel del kritik, framför allt av historiker. De ansåg att Amadeus inte höll sig till sanningen, och det är det viktigaste när man skriver historiska pjäser tydligen.

Det här höll inte Shaffer med om och skrev en komedi som svar på kritiken. Pjäsen fick namnet Lettice and Lovage och gick i två år i London efter premiären 1987. Sedan flyttades den över till New York, med samma skådespelare. Huvudrollen specialskrevs för Maggie Smith och hennes motspelerska var Margaret Tyzack (kanske mest känd som systern Winifred i den gamla versionen av Forsytesagan och som kejsar Claudius mor Antonia i Jag, Claudius).

I Sverige fick pjäsen premiär på Stockholms stadsteater 1988 med namnet Falstaffs döttrar. Huvudrollerna gjordes här av Jane Friedman och Marian Gräns. Året därpå gick den dessutom på Östgötateatern med Kerstin Nilsson och Silvija Bardh i rollerna. Kanske skulle vara på sin plats med en nyuppsättning snart?

Pjäsen handlar om en guide, Lettice, som blir uttråkad över att behöva visa det trista Fustian House, där absolut inget intressant har hänt. Besökarna är lika uttråkade de. Men så börjar hon lägga ut texten om vad som har hänt, och plötsligt blir besökarna intresserade och glada. Det här kan naturligtvis inte få ske, så hon får sparken. Lettice ger sig inte utan försöker få sin före detta arbetsgivare att inse vikten av fantasin och glädjen att berätta. Eftersom det är en komedi avslöjar jag väl inte för mycket om jag säger att den slutar lyckligt.

Som museilärare står jag inte helt på Lettice sida, men väl så mycket. Finns det något tristare än guider som bara står och rabblar upp fakta, utan att bry sig om att försöka fånga sina besökares intresse? Det är viktigt att visa sin personlighet när man guidar, annars går det inte.

Nu begår Lettice vad jag anser vara en dödssynd för guider, hon hittar på. Men hennes inställning är den rätta. Ge historien liv, skapa intresse! Sedan kan man gå vidare därifrån.

Här nere kan ni se en scen ur originalet. Under det kan ni, om ni blir nyfikna, läsa min (snabb-)översättning av första scenen i manuset. Den är fantastiskt roligt, så ta er gärna den tiden att läsa den. Eller nöj er med att njuta av Maggie Smiths perfekta komedispel här.





fredag 18 mars 2011

Välkommen till världen!

Så anlände Petters förstfödda dotter idag. Freja presenterade hon sig som. Det ska bli spännande att lära känna henne. Grattis säger jag till båda föräldrarna.