Det här höll inte Shaffer med om och skrev en komedi som svar på kritiken. Pjäsen fick namnet Lettice and Lovage och gick i två år i London efter premiären 1987. Sedan flyttades den över till New York, med samma skådespelare. Huvudrollen specialskrevs för Maggie Smith och hennes motspelerska var Margaret Tyzack (kanske mest känd som systern Winifred i den gamla versionen av Forsytesagan och som kejsar Claudius mor Antonia i Jag, Claudius).
I Sverige fick pjäsen premiär på Stockholms stadsteater 1988 med namnet Falstaffs döttrar. Huvudrollerna gjordes här av Jane Friedman och Marian Gräns. Året därpå gick den dessutom på Östgötateatern med Kerstin Nilsson och Silvija Bardh i rollerna. Kanske skulle vara på sin plats med en nyuppsättning snart?
Pjäsen handlar om en guide, Lettice, som blir uttråkad över att behöva visa det trista Fustian House, där absolut inget intressant har hänt. Besökarna är lika uttråkade de. Men så börjar hon lägga ut texten om vad som har hänt, och plötsligt blir besökarna intresserade och glada. Det här kan naturligtvis inte få ske, så hon får sparken. Lettice ger sig inte utan försöker få sin före detta arbetsgivare att inse vikten av fantasin och glädjen att berätta. Eftersom det är en komedi avslöjar jag väl inte för mycket om jag säger att den slutar lyckligt.
Som museilärare står jag inte helt på Lettice sida, men väl så mycket. Finns det något tristare än guider som bara står och rabblar upp fakta, utan att bry sig om att försöka fånga sina besökares intresse? Det är viktigt att visa sin personlighet när man guidar, annars går det inte.
Nu begår Lettice vad jag anser vara en dödssynd för guider, hon hittar på. Men hennes inställning är den rätta. Ge historien liv, skapa intresse! Sedan kan man gå vidare därifrån.
Här nere kan ni se en scen ur originalet. Under det kan ni, om ni blir nyfikna, läsa min (snabb-)översättning av första scenen i manuset. Den är fantastiskt roligt, så ta er gärna den tiden att läsa den. Eller nöj er med att njuta av Maggie Smiths perfekta komedispel här.
SCEN 1:A
Elisabetansk musik: dyster.
Ridån går upp i stora salen i Fustian House: en dunkel femtonhundratalssal behängd med porträtt på familjen Fustian.
Huvudattraktionen är den imponerande Tudortrappen i ek som kommer ner i mitten av salen. Ett rött rep är draget vid foten av trappan för att neka tillträde för besökarna.
Nära trappan står miss LETTICE DOUFFET, guiden som är utsedd av Preservation Trust att visa runt besökare i det dystra gamla huset. Hon är en medelålders dam. För tillfället anstränger hon sig för att undertrycka sin egen naturliga vitalitet, och endast pliktskyldigast leverera den text hon är anställd för att läsa upp, och som hon har lärt sig utantill.
Bakom henne står en grupp turister – så många som möjligt – som för det mesta ser nedslagna och uttråkade ut. Det är en grå, regnig dag och det är iskallt i huset.
LETTICE
Här ser vi det mest fascinerande objektet i Fustian House. Det här är Stora Trappan, byggd 1560 i Tudor-ek. Den består av femton trappsteg, tillverkade av plankor från det närliggande sågverket i Hackton. Trappräcket har det spetsbågsmönster som har typiskt för perioden. Stucktaket ovan är prytt med kärleksknutar, även dessa typiska.
Alla tittar ointresserat upp. En man gäspar. En kvinna tittar på klockan.
Lägg märke till vapensköldarna som är placerade med jämna mellanrum längs kornischen. Dessa bär familjens motto på latin: Lapsu surgo – Med ett fall stiger jag. Det här syftar på en händelse vid Kyndelsmäss 1585 på just den här trappan. Den kvällen hade drottning Elisabet I på sin resa genom trakten valt att hedra godsägaren och handelsmannen John Fustian med ett besök. För att högtidlighålla denna händelse ställde Fustian till med en bankett som skulle äga rum här i salen och han själv stod ovanför trappen vid drottningens sida för att eskortera henne ned. Men när Hennes Majestät satte foten på det första trappsteget snubblade hon på sin magnifika klänning och skulle ha ramlat, om inte hennes värd hade tagit henne om armen och räddat henne. Drottningen var på gotthumör och begärde genast fram ett svärd och dubbade honom till Riddare.
Mannen gäspar igen, högt. Andra gäspar också.
Och med det av slutar vi visningen av Fustian House. Å Preservation Trusts vägnar tillönskar jag er en trevlig eftermiddag.
BESÖKARNA
Sömnigt:
Adjö…
De går modfällt förbi henne. LETTICE dystert efter dem. Ljuset går ner och den sorgliga musiken återkommer. Besökarna går runt scenen, tar av sig ytterkläder, vänder på dem eller sätter på sig nya.
SCEN 1:B
Ljuset går upp igen. Det är några dagar senare: lite vackrare väder. LETTICE står som förut, med en ny grupp besökare – samma skådespelare med nya hattar, sjalar och glasögon – men lika uttråkade. Bland besökarna finns en ung man med sin fru; frun bär ett barn i sele. LETTICE är också uttråkad och reciterar mekaniskt sin text, mycket snabbare än förra gången.
LETTICE
Här ser vi det mest fascinerande objektet i Fustian House. Det här är Stora Trappan, byggd 1560 i Tudor-ek. Den består av femton trappsteg, tillverkade av plankor från det närliggande sågverket i Hackton. Trappräcket har det spetsbågsmönster som har typiskt för perioden. Stucktaket ovan är prytt med kärleksknutar, även dessa typiska.
Alla ser ointresserat upp som förra gången. En man kliar sig. En kvinna hostar. LETTICE kämpar desperat vidare.
Lägg märke till vapensköldarna som är placerade med jämna mellanrum längs kornischen. Dessa bär familjens motto på latin: Lapsu surgo – Med ett fall stiger jag. Det här syftar på en händelse vid Kyndelsmäss 1585 –
Barnet börjar plötsligt gråta. Modern försöker tysta det. Alla turisterna samlas bekymrat runt henne. LETTICE blir ignorerad.
Med plötslig glöd har hon bestämt sig
Ursäkta mig! Ni står faktiskt framför ett unikt monument i engelsk historia! Ja, faktiskt. Och ett av de mest romantiska… Den är känd som Framåtskridandets Trappa! … Är det någon som vet varför den kallas så?
De stirrar tyst på henne. En eller ett par skakar på huvudet och mumlar ”Nej”.
Det ska jag berätta. Denna Kyndelsmässoafton – som för övrigt inte har något med julen att göra, som en del tror, men infaller andra söndagen i februari – gav John Fustian en bankett i den här salen för att hedra drottning Elisabet. Vi vet inte vad han serverade för mat vid denna bankett, men otvivelaktigt innehöll den igelkottar.
Den kliande mannen häpnar. En kvinna skriker äcklat till.
MANNEN
Va?
LETTICE
Javisst. Igelkottar ansågs vara en delikatess på den tiden. De kallades rackarungar och brukade pläteras. Är det någon som vet vad det betyder – pläterad?
Besökarna mumlar ”Nej”.
Förgyllda! Glaserade med äggula. Ett underbart ord, inte sant? … De var uppfinningsrika, våra förfäder, vad det gällde maten. Jag har en viss fäbless för deras kost.
Till en kvinna:
Visste ni att de också åt lunnefåglar?
KVINNAN
Kära nån!
LETTICE
De klassificerade dem som fisk så att de kunde äta dem på kyrkans fastedagar. Det var ganska listigt, inte sant. Samma sak med klippdassar – klassificerade på samma sätt. Vet ni vad klippdassar är?
KVINNAN
Tyvärr inte… buskar, kanske?
LETTICE
Nej, nej, nej – mycket smaskigare!
Konspiratoriskt:
Kaninungar – slitna från sin moders bröst. Eller skurna ur hennes livmoder.
KVINNAN
Nej!
LETTICE
Romarna kallade dem lauraces, och de sades vara delikata.
KVINNAN
Så osmakligt!
LETTICE
Vi kan inte anse andra tidsperioder osmakliga, skulle jag vilja säga. Jag fortsätter… hennes majestät anlände till John Fustians fest, hon kom ut från sängkammaren ovanför trappan. Hon bar en fantastisk klänning med en fåll beströdd med etthundra pärlor, uppfiskade ur Indiska oceanen, och sända som gåva från en ottomansk sultan. Tyvärr var fållen så tung att hon snubblade på det första trappsteget och skulle ha fallit hela vägen ner om inte hennes värd – som stod i mitten av trappan – på det sjunde trappsteget, kan ni se det? –
Alla kikar upp och mumlar ”Ja”. De är nu väldigt intresserade.
– om inte han hade rusat upp och fångat henne i sista ögonblicket. För det här lät drottningen genast hämta ett svärd och dubbade honom till riddare! Sedan slet hon bort de sex största pärlorna från sin förrädiska fåll och bad dem sätta in dem i handtaget på det svärd som nyss adlat honom.
Paus.
Ni skulle ha kunnat se svärdet i nästa rum, liggande på ett hyende av röd sammet, men tyvärr stals det förra veckan. En intressant historia, inte sant?
ÅHÖRARNA
Håller med, nöjda:
Å, ja! … Ja, verkligen… Charmerande…
LETTICE
Tack så väldigt mycket.
ÅHÖRARNA
Tack själv!
LETTICE
Med det här avslutar vi visningen av Fustian House. Å Preservation Trusts vägnar ber jag att få tillönska er en trevlig eftermiddag.
ÅHÖRARNA
Tacksamt:
Adjö.
Hon ler glatt mot dem. Ljuset går ner, livligare elisabetansk musik hörs. Än en gång rör sig turisterna runt scenen och byter kläder.
SCEN 1:C
Ljuset går upp igen. Musiken tonar ut. Ännu några dagar senare: ännu ljusare. LETTICE står som förut och föreläser för en grupp besökare – men den här gången är det klart och tydligt en nöjd och hänförd publik. Hennes eget beteende är också mer självsäkert och lyckligt dramatiskt. Bara en man i gruppen, som står lite åt sidan – en varelse med sur uppsyn och iförd keps och regnrock – blir mer och mer misstänksam och rastlös medan hennes föreläsning fortskrider.
LETTICE
Ni ser nu vad som otvivelaktigt är den mest kända trappan i England! … Upphöjningens trappa! På kvällen den andra februari 1585 – en vacker snöig kväll – bjöd John Fustian sin drottning här i salen på en magnifik festmåltid! Borden dignade av igelkottar, lunnefåglar och klippdassar! Även hägrar, påfåglar och svanar! Var och en väntade på att trancheras på sitt eget speciella sätt.
Till gruppen:
Visste ni att det fanns ett särskilt ord för hur man skar upp respektive fågel?
”Nej” mumlas.
Jodå! Men disfigurerade påfåglar, men lyfte svanar! Inget kunde överträffa den elisabetanska festens mångfald och överflöd – och den kvällen vi talar om – i detta rum – stod hundra av de livligaste hovmännen med snålvattnet rinnande i väntan på att få inmundiga allt.
Mer upplivad av sin historia:
Plötsligt dök hon så upp – Gloriana själv, Englands Jungfrudrottning! – gnistrande av diamanter som hon fått i gåva av Tsar Ivan den förskräcklige, som sett hennes miniatyrporträtt och förlorat lite av sitt iskalla hjärta till hennes kyska utseende! Leende satt hon foten på det första trappsteget, där uppe! Men när hon gjorde det – i precis det ögonblicket – halkade hon och skulle ha ramlat huvudstupa nerför alla femton polerade och hårda trappstegen, om inte hennes värd, som stod exakt där jag står nu, längst ner – rusat i ett enda hopp uppför hela trappan till där hon stod och räddat henne!
En eller ett par fascinerade flämtningar.
Tänk er scenen! Tiden stod still! Hundra smyckade gäster frusna likt renässansstatyer: armarna utsträckta i maktlösa gester! Ögonen skräckslaget uppspärrade i fackelskenet! … Och plötsligt rör sig John Fustian! Han, som hittills framlevt sitt liv som en trist och uppblåst godsägare, bryter förtrollningen! Han slänger sig fram – uppåt – stiger som en fågel – likt den bevingade Merkurius – svävar med ett enda fantastiskt hopp uppför hela trappan, och i sista stund fångar henne i sina trogna armar, lyfter henne över sitt huvud och med kinderna rosiga av triumf utropar till henne ”Avgudade majestät! Avgudade och ädla majestät! Frukta intet! Ni är säker! – Och era igelkottar väntar!”
Talet framkallar ren glädje hos åhörarna, en del av dem applåderar faktiskt. DEN SURE MANNEN är dock inte imponerad. Han talar med fientlig väsning.
SURE MANNEN
Ursäkta mig.
LETTICE
Ja?
SURE MANNEN
Kan ni ge mig er källa för den där historien?
LETTICE
Min vad för något?
SURE MANNEN
Er källa. Jag är kännare av den elisabetanska tiden. Jungfrudrottningen åtaganden är min hobby. Jag har aldrig läst att John Fustian hoppade uppför den där trappan, än mindre lyfte henne eller sa de där orden.
LETTICE
Men det är sant i alla fall.
SURE MANNEN
Det har jag svårt att tänka mig.
LETTICE
Vad står ni och säger?
SURE MANNEN
Det är omöjligt att hoppa upp för de där trapporna från stillastående. Det är femton trappsteg.
LETTICE
Jag vet hur många det är. Det var jag som berättade det för er.
SURE MANNEN
Men då så.
LETTICE
Jag är inte helt säker på att jag förstår vad ni menar med ”men då så”.
SURE MANNEN
Men då så är det omöjligt. Er berättelse är inte trovärdig.
Paus.
Återigen ber jag er om er källa.
Paus.
LETTICE
Ursäkta mig, men jag anar en fientlighet i er röst som antyder att det jag säger inte är sant. Att den saknar sanning.
SURE MANNEN
Den saknar trovärdighet, det är vad den saknar. Det kan inte ske. Man kan inte hoppa rakt upp i luften här ifrån och landa femton trappsteg upp. Inte ens en olympier skulle klara av det.
LETTICE
Lite nervöst:
Nåja… det kanske är en liten överdrift, det kan jag hålla med om. Krönikorna säger ”i ett enda språng” men det kan ju vara ett talesätt. Som kännare av den elisabetanska perioden känner ni till den lyriska överdriften i hovprosan under femtonhundratalet. ”Ett enda språng” kan mycket väl i verkligheten ha varit två, tre eller till och med fyra enda språng. Men aktens heroism – den överväldigande romantiken – hoppar från sidorna i Krönikan jag citerar lika spänstigt som John Fustian själv.
SURE MANNEN
Oförsonligt:
Ja, men vad är det? Det är det enda jag frågar. Vad är det?
LETTICE
Vad är vad?
SURE MANNEN
Krönikan ni citerar.
LETTICE
Familjekrönikan, så klart. Den Fustianska Familjekrönikan.
SURE MANNEN
Och var kan jag hitta den?
LETTICE
Det kan ni inte.
SURE MANNEN
Varför inte?
LETTICE
För att den inte finns utgiven. Den ligger gömd i ett privat arkiv. Säker från de ögon som vill använda den till aggressiva och kärlekslösa ändamål.
De andra mumlar medhållande. ”Precis”, ”Just det” och så vidare hörs. De tittar ogillande på SURE MANNEN.
Visningen är härmed slut. Då är det den vägen ut. När ni går ut kan ni se ett tefat på bordet av lönnträ vid dörren. Det kommer från Wedgwoods första period: därav dess delikata form och utförande. Den finns där för de eventuella
Förfinad accent:
Pourboires som ni önskar lämna. Om ni möjligen inte behärskar det franska språket kan man översätta ordet med –
SURE MANNEN
Dricks.
LETTICE
Ljuvt:
Tecken på uppskattning.
Hon ler ljuvt åt honom. Han går ilsket ut. De andra tackar LETTICE ordentligt, skakar hennes hand eller säger adjö med värme när ljuset går ner.
Scen 1:D
Livlig musik. Gruppen med turister går återigen runt scenen och byter om till sommarklädsel. Ljuset går upp. En strålande dag.
Samma scen som förut. LETTICE föreläser igen: hon har kontroll. Åhörarna lyssnar intensivt och trollbundna. Åt sidan, med en guidebok i handen, står LOTTE SCHOEN, en dam i senare delen av fyrtioårsåldern, med sträng uppsyn, hennes hår och klädsel aggressivt enkla.
LETTICE
Händelsen som jag precis beskrivit för er – i vilken Jungfrudrottningen Elisabet räddades från en närmast säker död genom en heroisk bragd som är totalt ogenomförbar idag, till och med av de främsta olympiska idrottsmännen – en bara en av många händelser i denna historiska trappa.
Paus.
Inte alla slutade tyvärr lika lyckligt. Följande århundrade var på alla sätt mörkare, och händelserna i trappan var på samma sätt dystra. Det var i denna trappa, under Wilhelms och Marias regeringstid, som den mest fruktansvärda av alla händelser förknippade med det här huset inträffade – på midsommaraftons morgon 1689.
Alla ser förväntansfullt på. LETTICE breder ut sig.
Denna dag skulle det firas bröllop mellan fröken Arabella Fustian och den ståtligaste av alla ädlingar i trakten. Bruden var en strålande vacker flicka på arton höstar – Hertigdömets Hebe, som hon kallades. På bröllopsdagens morgon stod hennes far Sir Nicholas precis där jag står nu – och väntade på att eskortera sin enda dotter till kyrkan. Dörren till sängkammaren öppnades där uppe –
Hon pekar. Alla tittar förväntansfullt.
– och ut stiger denna fantastiska varelse iförd ett moln av vitt siden. Det är inte svårt att föreställa sig hennes far som tittar upp på henne, med tårar i sina gamla ögon – hon ska precis kliva ner för trappan för sista gången som jungfru! Och sedan – plötsligt! hörs som en trumvirvel! Ett klampande längs ekgalleriet – och mot henne, gallopperande i full fart, kommer Charger, familjens trogna mastiff, vild av upphetsning vid doften av bröllopsmåltiden som tillagas i köket här under! I sin iver slår han omkull flickan. Hon vacklar till – slår i luften – sträcker ut armen efter trappräcket, som tyvärr är för långt bort, och faller huvudstupa ner efter hunden! … hennes älskliga kropp rullar som ett moln nerför de femton stegen ni ser, tills hon med en sista stöt landar vid sin faders fötter! …
Hon pekar på platsen framför sina egna.
Inte någon Merkurius, men åldrig och ledbruten, böjer han sig ner för att vidröra henne. Är hon död? Nej, tack gode Gud! Hennes nacke är inte bruten.
Paus.
Som ett fruktansvärt eko av den gest med vilken hans förfader vann familjens titel, sveper han upp flickan i sina armar och bär upp henne till hennes rum. Ett rum hon aldrig mer skulle lämna. Arabella återfick medvetandet, ja, men hennes ben, med vilka hon dansat gavotte och courante som inga andra ben före henne, var förvridna som ett hån mot de kärleksknutar ni ser i taket ovanför er!
Alla tittar upp.
Av egen fri vilja lät hon mura in sig i kammaren där uppe för resten av livet och tog inte emot några besökare men ylade ständigt den bröllopshymn som Henry Purcell själv specialkomponerat för henne! … Familjekrönikan noterar att hennes tjänstefolk allihop var lika förvridna som hon. Jag citerar. ”Den stackars damen tog i sin tjänst endast de som voro deformerade i ben och länder: knotiga kvinnor, puckelryggar, lealösa och sådana med förvridna och missbildade ben.” Krymplingar av alla de slag kravlade dagligen uppför trappan, som inte längre omtalades som Upphöjningens trappa, utan Smärtans och sårens trappa. Detta namn har den behållit sedan dess.
Paus. Till slut talar LOTTE, hon kan inte längre hålla sig.
LOTTE
Det här är fruktansvärt.
LETTICE
Ursäkta?
LOTTE
Jag anser att det här är fruktansvärt!
LETTICE
Förlåt? Jag förstår inte.
LOTTE
Miss Douffet, inte sant?
LETTICE
Det är mitt namn, ja.
LOTTE
Ja! Nå, jag skulle vilja tala med er ögonblickligen, tack – privat.
LETTICE
Vad rör det sig om?
LOTTE
Jag sa privat, tack.
LETTICE
Det här är verkligen häpnadsväckande. Jag är inte van vid att låta mina visningar avbrytas av ohyfsade krav.
LOTTE
Till åhörarna:
Vill ni vara så vänliga att ursäkta oss? Det är synnerligen viktigt att jag får tala med den här damen i enrum. Visningen är slut här i alla fall, så vitt jag förstår.
LETTICE
Det är den. Men den avslutas med ett värdigt adjö, inte ett abrupt avfärdande. Och det är jag som gör det.
LOTTE
Jag ber verkligen om ursäkt, men jag måste insistera.
Till åhörarna:
Ni får ursäkta mig, men jag har viktiga affärer med den här damen.
Hon ser hårt på dem, och hennes blick är avskräckande.
Snälla!
De rör sig obekvämt.
LETTICE
Till åhörarna:
Nå – det verkar som att jag måste låta er gå – tyvärr utan ett ordentligt avslut. Vad som kan vara så viktigt att man inte behöver uppföra sig kan jag inte förstå! Jag hoppas att ni alla har haft en trevlig dag.
Entusiastiskt mummel: ”Ja då!”… ”Tack så mycket!”…
Utgången är där. Vid utgången finner ni en soppterrin från Staffordshire i vilken ni kan, om ni vill, lägga de gåvor ni känner att ni vill donera. Tack och adjö.
Åhörarna
Adjö, miss… adjö… tack…
De går ut, förvirrade och väldigt nyfikna, och ser sig om efter de båda damerna. När den sista har försvunnit blir LOTTES beteende ännu kyligare.
LOTTE
Såvitt jag förstår får ni inte ta emot dricks.
LETTICE
Jag ser dem inte som så.
LOTTE
Så som vadå?
LETTICE
Precis vad jag sa. Vissa människor här i världen visar uppskattning. De uppskattar de spännande och romantiska aspekterna med vår fantastiska historia.
LOTTE
Medan andra uppskattar korrekthet, miss Douffet. Och åter andra – några få – har makten att se till att de får det.
LETTICE
Nu förstår jag inte.
LOTTE
Som jag själv, till exempel. Mitt namn är Miss Schoen, och jag arbetar för Preservation Trust. På personalavdelningen.
Paus
LETTICE
Jaha.
LOTTE
Rapporter om bisarra felaktigheter i era visningar här har strömmat in ett bra tag. Grova avsteg från fakta och sanning. Jag har idag själv hört med mina egna öron ett antal exempel på vad ni presenterar besökarna, och inte en enda av rapporterna lever upp till vad ni faktiskt gör. Jag kan knappt tänka mig att ett endaste av de påståenden ni gjorde i min närvaro är sant.
LETTICE
De gastronomiska referenserna till att börja med. De stämmer. Jag ska be att få tala om att jag är expert på elisabetansk matlagning.
LOTTE
Torrt:
Jag talar inte om de gastronomiska referenserna – som dessutom inte ingår i er officiella visning. Idag har jag hört en röra av struntprat som jag inte har hört från någon endaste av våra övriga anställda, skulle jag vilja påstå. Hela historien om John Fustians hopps upp för trappan, till exempel, som slutar med att han matar drottning Elisabet med stekta igelkottar. Och historien om Arabella Fustian – lögn från början till slut. Flickan skadade sig vid ett fall, visserligen, men det är inte känt hur hon föll. Henne förlovning slogs upp, men det är inte känt varför, eller vem som slog upp den. Och vad gäller påståendet att hon stannade på sitt rum och sjöng, så blev hon en respekterad person i trakten, känd för sitt arbete bland de fattiga. Kompositören Henry Purcell var, så vitt jag vet, inte inblandad i henne liv på något sätt.
Lång paus.
Nå? … Vad har ni att säga till ert försvar?
LETTICE
Ni får förlåta – men jag kan inte komma över ert beteende.
LOTTE
Mitt?
LETTICE
Det ni just gjorde.
LOTTE
Jag förstår inte.
LETTICE
Det ni gjorde här idag, Miss Schoen. Jag tänker inte på er fräckhet när ni avbröt min visning, hur otrevligt det än var. Jag menar hur ni kom hela vägen hit som ni gjorde. Låtsades tillhöra min grupp som en vanlig besökare. Det är fruktansvärt.
LOTTE
Ursäkta mig?
LETTICE
Bedrägligt och föraktligt. Det är faktiskt ett beteende passande en spion.
LOTTE
Ja, det är vad jag är. Jag kom hit med den avsikten. Att osedd observera vad ni gjorde.
LETTICE
Att spionera.
LOTTE
Att göra min plikt.
LETTICE
Plikt?
LOTTE
Precis. Min plikt… det är rätta ordet.
LETTICE
Att genera era anställda – är det er plikt? Att smyga land och rike runt med falskt intresserad uppsyn och guidebok i handen – och sedan hoppa på dem inför övriga gäster? … Är det så ni uppfattar er plikt – att förnedra underlydande?
LOTTE
Det hör inte hit.
LETTICE
Det gör det. Det gör det verkligen!
LOTTE
Det hör inte hit och det vet ni. Mitt beteende är inte det viktiga här. Ert – ert är vad vi diskuterar! Det är det som behöver förklaras! Ni inställer er i morgon eftermiddag på mitt kontor i London. Jag förmodar att ni vet adressen. Architrave Place fjorton. Klockan tre, om det passar.
LETTICE
Oroad:
Inställer mig? … för vad? Inställer mig? … Jag förstår inte. Vad menar ni?
Paus.
LOTTE
Kyligt:
Jag föreslår att ni nu tar hand om er nästa grupp besökare som väntar på er. Och att ni håller er helt och hållet till informationen ni fått av föreningen. Vi ses i morgon klockan tre. Adjö.
Hon går ut. LETTICE står slagen kvar.
LETTICE
Ropar efter henne, med ökad panik:
Jag… jag ska alltså ställas inför rätta? … Jag ska dömas? … Släpas till schavotten?
Paus. MISS SCHOEN har gått.
Förtvivlat:
Kära nån.
Obehaglig musik. Ljuset går ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar