onsdag 29 februari 2012

Ser du stjärnan i det blå

När vi promenerade till Dramaten igår pekade Kristina mot himlen och visade på de tre planeterna som nu står i rad - månen, Venus och Jupiter. Riktigt fint, tyvärr blev det ingen bra bild.

Blåskäggs borg/Trouble in Tahiti

På Operan kör de just nu två enaktare som inte verkar ha någonting gemensamt - Béla Bartóks Blåskäggs borg och Leonard Bernsteins Trouble in Tahiti. Gotisk skräckromantik mot kitschig förortsironi. Ändå fungerar de tillsammans. Minsta gemensamma nämnare är att de båda handlar om äktenskap, i den första får vi följa ett äktenskap som precis har ingåtts och i den senare utspelar sig några år senare när allt gått i stå.

Foto: Markus Gårdner
Blåskäggs borg utspelas i en mörk jugendinredning. Judith har lämnat hela sin familj och sitt gamla liv för att följa den skräckinjagande Blåskägg till hans borg, kanske i hopp om att kunna göra om honom till en god människa. Terje Stensvold gör Blåskägg mörk och hotfull, sångmässigt briljant men tyvärr kanske han inte har fått så mycket att göra - mest står han rakt upp och ner och sjunger. Då har Paulina Pfeiffer som Judith en mer fullödig rolltolkning. Hon använder all sin kvinnlighet och charm för att förmå Blåskägg att öppna de sju låsta dörrarna i borgen. Dessutom har hon en vacker och dramatisk röst. Något jag dessutom blev väldigt förtjust i är att regissören Mathias Clason har ändrat slutet. Judith är en kämpe rakt igenom. När hon märker vad som väntas av henne, vad hon har släppt lös, så accepterar hon inte sitt öde utan med svärd i hand ändrar hon historiens förlopp. Riktigt häftigt!

Foto: Markus Gårdner
Efter paus förflyttar vi oss till idyllen i den amerikanska förortens femtiotal. Man kan fortfarande känna igen scenen, men nu är det mörkgotiska ersatt av färggrann technicolor. Sam och Dinah har varit gifta för länge och har glömt hur man pratar med varann. Sam tillbringar all sin tid på jobbet och Dinah sitter hemma med köksmaskinerna. Hela handlingen kommenteras av en sångtrio som sjunger om hur vackert och trevligt det är i förorten. Om det i mörkret i Blåskäggs borg ändå fanns lite hopp så är det i det färgglada hemmet totalt nattsvart, något hopp om äktenskapets räddning finns nog inte, paret talar förbi varandra. När de möts på stan skyller båda två på att de har ett lunchmöte och sitter sedan vid varsitt bord och äter sin smörgås.

De bägge rollerna sjungs av Ola Eliasson och Susann Végh, båda två väldigt bra. Végh har ett bett i repliken som den desperata hemmafrun och Eliassons överlägsenhet skorrar underbart falskt, särskilt när han på gymmet sjunger om att han är en vinnare.


Blåskäggs borg är en gammal bekant, medan Trouble in Tahiti är en ny bekantskap, och jag är glad att jag fått se dem båda tillsammans. Om de bägge operorna handlar om äktenskap som är dömda är parförhållandet mellan Blåskägg och Tahiti till synes dysfunktionellt men förvånansvärt nog ett lyckat äktenskap.

tisdag 28 februari 2012

Oscarsgalan - sådär en dag efter

Jo, men då har jag vaknat till liv efter nattens sändning (egentligen vaknade jag till för många timmar sen, men jag har inte haft tid att skriva förrän nu). Det var en intressant upplevelse att sitta i radio och prata om oscarsgalan. Jag hade gärna pratat mer om filmerna och priserna och så, men de hade ju ett vanligt program att göra också. Däremot stör det mig än att jag inte komma på vad Douglas Fairbanks hette. Det är ju han som är inspirationen till Jean Dujardins roll i The Artist, och det var honom jag inte kunde komma på vad han hette sådär fram emot tjugo i sex på morgonen. Dessutom stod jag och ljög om antalet gånger Meryl Streep blivit oscarsnominerad - det är inte nitton gånger, "bara" sjutton. Vill ni höra programmet igen, eller hörde ni det inte alls finns det tillgängligt under den närmsta månaden på Sveriges radios sändningsarkiv.

Hur var då själva galan, om er expert får uttala sig? Jo, det var en bra gala i år. Långt från förra årets hemska. Billy Crystal var rolig värd. Vill man vara snäll kan man säga att man visste vad man skulle få. Vill man vara elak kan man säga exakt samma sak. Jag skrattade gott åt flera av sketcherna och skämten. Det jag tyckte var roligast var sketchen om testpubliken för Trollkarlen från Oz. Christopher Guest och resten av gänget från A mighty wind och Best in show var vansinnigt roliga.


Jag var lite besviken på att Erland Josephson inte uppmärksammades under In memoriam. Jag är inte helt förvånad, han dog samma dag som galan gick och de hade möjligen inte tid att lägga till honom i filmen. Och han var ju inte den störste av Bergmanskådespelarna. Eftersom det här var vad Filip och Fredrik skulle kunna kalla "ett bra år" för In memoriam, med många döda kändisar kanske han inte fick plats.


Flest priser till The Artist och Hugo Cabret, fem var. Hugo Cabret vann bara tekniska priser - bästa visuella effekter, foto, scenografi, ljudmix och -effekter (jag har aldrig förstått skillnaden på de där två) - och det kan man väl gå med på. Personligen tycker jag att effekterna i Harry Potter var häftigare och mer välförtjänta av priset, men det är ju bara jag. Och att Tree of life inte vann för bästa foto är ett bevis på att världens undergång trots allt ÄR nära. Den stora segraren blev då The Artist - bästa film, regi, manliga skådespelare, kostym och musik. Väl värd alla sina priser.

I andra änden av spektrat hittar vi filmerna som inte vann nånting, Moneyball och War Horse. Sex nomineringar var och inte en enda liten statyett. Måste kännas bittert. The descendants klarade sig då lite bättre med fem nomineringar och en vinst för bästa manus.

Och så har vi filmerna som vann vad de skulle - bästa manus till Midnatt i Paris, bästa manliga biroll till Christopher Plummer i Beginners (jag hävdar fortfarande att Jonah Hill gjorde ett bättre jobb i Moneyball dock), bästa kvinnliga biroll till Octavia Spencer för Niceville (nä, alldeles för klichéartat för min smak) och så bästa kvinnliga huvudroll - Meryl Streep. Äntligen fick hon sin tredje oscar! Jag var, som jag skrev i min recension, inte odelat förtjust i hennes prestation i Järnladyn. En suverän imitation av Thatcher, men utan en ordentlig roll att spela. Däremot var hon otvivelaktigt bäst av de nominerade. Jag var lite orolig att Viola Davis skulle knipa statyetten för Niceville, men där kunde jag (och Meryl!) andas ut. Dessutom fick Järnladyn ytterligare en oscar för bästa smink.

Halvsvenska The girl with the dragon tattoo fick nöja sig med en oscar för bästa klipp och den andra halvsvenska, Tinker, tailor, soldier, spy, fick gå hem tomhänt.

Det här var kul, vi gör väl om'et nästa år?

söndag 26 februari 2012

Bästa film - en sammanfattning

Sådär, precis i tid till oscarsgalan har jag hunnit se de tio nominerade filmerna. Tycker ni att mina recensioner inte har hjälpt er tillräckligt att hitta en favorit bland årets filmer nominerade till bästa film så har ni ju alltid den här sammanfattningen att ta till. Jag gillar sammanfattningen av Niceville bäst: "I'll feel better about being a white person and you'll lose your job".



Hugo Cabret

Martin Scorsese är utan tvekan en av USA:s bästa regissörer. Vad annat kan man säga om mannen som regisserat Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Maffiabröder, Cape Fear och så mycket annat? Något alla dessa filmer har gemensamt är också att de inte vann någon oscar för bästa film. Oscarsjuryn verkar ha lite dåligt samvete för det, för nu nomineras han bara han går på toaletten verkar det som. Nu är det inte så illa ställt med Hugo Cabret, men det vore absolut ironiskt om Scorsese gick och vann för den här filmen istället för Taxi Driver.

I Paris på trettiotalet bor den föräldralöse Hugo Cabret. Hans familj har varit urmakare och han bor inne i väggarna på centralstationen i Paris, där han tar hand om alla klockor. När han inte gör det stjäl han kugghjul från den mystiske leksaksmakaren som har sin butik inne på centralen. Kugghjulen använder han för att laga en mekanisk docka som hans pappa hittat och försökt laga innan han dog. Hugo räknar med att pappan har lämnat en hälsning via dockan.

Hugo Cabret är en film som är lite splittrad. Det är två filmer i en, i början får vi följa Hugos äventyr på centralen när han försöker hålla sig undan från den elake stationsföreståndaren. Sedan ändrar filmen karaktär när vi får veta sanningen om den mekaniska dockan. Det är nämligen filmpionjären Georges Méliès som har byggt den, och filmen övergår till en hyllning till filmkonsten.

Scorsese har sagt att han har velat göra en film som hans barnbarn kan se, men nånting säger mig att det är den där filmhistoriska biten som har lockat honom mest. Han är själv filmhistoriker, och har gjort en dokumentär om amerikansk filmhistoria, så han vet vad det handlar om så att säga.

I Hugo Cabret målar Scorsese med breda penseldrag, här är det inga finstämda personskildringar - det är lite Åsa-Nisse-nivå på en del rolltolkningar. Ben Kingsley gör Georges Méliès nedtonat, men Sasha Baron Cohen som stationsföreståndaren tar i så där som bara han kan. Inget illa med det, men inte helt intressant. Asa Butterfield i titelrollen är också ganska färglös och ointressant, tyvärr. Färgerna är mättade på ett nästan sjukligt sätt och allt är lite överdrivet. Och så är filmen gjord i 3D. Det känns lite som att Scorsese inte har litat på att materialet i sig ska hålla barnen fängslade.

Manuset är baserat på en bok, The invention of Hugo Cabret, av Brian Selznick och jag blir lite nyfiken på den. Boken är på över 500 sidor och hälften av den är teckningar. Text och bild i en salig blandning, inte en bilderbok, inte ett seriealbum, utan nånting däremellan. Spännande!

Men åjovars, lite trevligt hade jag när jag såg filmen, och för min del blev den mest intressant under den filmhistoriska biten, så tre gnurglor kan den få. Men jag hoppas att Scorsese slipper förödmjukelsen att få tröstoscar för den här filmen när han inte fick något för den där andra filmen om ett föräldralöst gatubarn - Taxi Driver.

Uppdatering: Jag såg filmen på bio i 3D, och fick revidera några av mina åsikter lite grann. Läs mer om det här. Tyvärr kände jag lite att en trea kanske var lite för snällt, men nu är betyget satt så det får vara så.

Moneyball

Om det finns något som amrisarna gillar mer än filmer om baseball så är det filmer som är baserad på en sann historia. Om man då dessutom kan kombinera dessa två finns det inte en torr byxa där över. Få baseballfilmer når dock våra stränder, och än färre av dem har jag sett. Moneyball är ett undantag, och främsta anledningen till att jag har sett den är såklart för att den är nominerad till bästa film.

Brad Pitt (nominerad även han) spelar Billy Beane, general manager för Oakland Athletics, laget som ligger allra sist i amerikanska ligan. De få bra spelare de har köps upp av bättre och rikare lag. Tillsammans med ekonomistudenten och statistikern Peter Brand (en lysande Jonah Hill) börjar de leta efter de mest underskattade spelarna i ligan och köper dem för en spottstyver. Folk skakar på huvudet åt dumheterna, men gissa hur det går!

Aaron Sorkin (Social Network) har skrivit manus och Bennett Miller (Capote) har regisserat. Det som gör den här filmen intressantare än de flesta andra baseballfilmer är att den nästan inte utspelas på baseballplanen. Här pratas det om spelare och inköp (Sorkin har ju skrivit det pratrika Vita huset, och det märks) och bara emellanåt blir det spel. Det räcker inte riktigt för min del dock, jag orkar inte riktigt engagera mig i priser och övergångssummor och laguppställningar. Jag får nöja mig med att filmen är välgjord på alla sätt och samspelet mellan Pitt och Hill är strålande. Nu har Pitt visserligen blivit nominerad för fel film, lika bra som han är i Tree of life är han inte här, men ingen kan ta ifrån honom den bra insats han gör som frustrerad manager, som kämpar för att inte förlora mer än för att vinna. Den som gör filmen riktigt sevärd är Hill, och han är självskriven för oscarsstatyetten för bästa manliga biroll. Nu kommer han inte att få den, jag har svårt att tänka mig att Christopher Plummer inte får den. Plummer gör visserligen en bra insats i Beginners, men lika bra som Hill är han inte, däremot kommer han att få den för lång och trogen tjänst.

Allt som allt är Moneyball värd tre gnurglor för sina ansträngningar.


Albert Nobbs

Albert Nobbs är en man med en hemlighet. Han jobbar som servitör på ett litet i hotell i Dublin vid förra sekelskiftet och sliter för att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa sig en egen tobakshandel. Pengarna håller han gömda i under en lös bräda i sitt rum. Men det är inte pengarna som är den stora hemligheten. Nej, fram till att Albert var fjorton år gammal var hon flicka. Sedan dess har hon haft manskläder på sig och utgett sig för att vara man.

Det är lätt att förstå varför Glenn Close har velat göra den här filmen. Rollen som Nobbs är som gjuten för en som vill spela till sig en oscar. Close är också den som sett till att Albert Nobbs har blivit av. Redan 1982 gjorde hon rollen på scen och har kämpat sedan dess för att en ska bli film. Ett tidigare försök med regi av István Szabó misslyckades. Hon har skrivit manus (tillsammans med John Banville), producerat och dessutom skrivit slutlåten.

Tyvärr är inte slutresultatet särskilt imponerande. Det är en habil produktion, visserligen med bra skådespelare rakt igenom. Förutom Close själv är även Janet McTeer nominerad för bästa kvinnliga biroll. Bra insatser även av bland andra Pauline Collins, Brendan Collins, Maria Doyle Kennedy och Mia Wasikowska. Jag blir däremot inte riktigt klok på Nobbs själv. Close spelar honom så nedtonat att han nästan försvinner in i väggen, och visst, Nobbs själv försöker göra sig oansenlig. Däremot vill man som biobesökare se något mer. Nobbs längtande blickar när han ser att andra lever det fulla liv han själv vill ha är dock hjärtskärande och riktigt bra.

Manuset är ganska ljumt, det bränner aldrig riktigt till. Allt flyter på och är i ärlighetens namn ganska klichéfyllt. När en man sitter och räknar sina gömda pengar och talar för sig själv (och det är lite för många inre monologer här, i ärlighetens namn) om vad han ska använda pengarna till så snart han har sparat bara lite till - då vet man att det kommer att gå åt helvete inom snar framtid.

Välgjort, men inte riktigt engagerande. Glenn Close kommer nog att behöva försöka igen om hon vill vinna en oscar. Inte heller McTeer kommer att få gå hem med en guldgubbe om jag får säga vad jag tror. De får nöja sig med lika många gnurglor som nomineringar - tre stycken.


Jag når dig på en bärande våg!

Nattens oscarsgala kommer att bli extra spännande för min del, jag ska nämligen sitta i direktsändning i P3/P4 och kommentera hela tjottaballongen! Ola lanserade idén redan förra året när han skulle börja sända nattradio och tyckte att eftersom jag ändå sitter uppe och kollar så kan jag väl göra det i radio också. Inte är väl jag den som tackar nej till chansen att få prata! Runt midnatt kommer jag att presenteras lite smått och från halv tre inatt kan ni höra mig orera om oscarskandidater och -vinnare. Hoppas det blir lika roligt för er som för mig.

lördag 25 februari 2012

Tree of life

Terrence Malick kan man inte anklaga för att vara hyperproduktiv. Sedan långfilmsdebuten med Det grymma landet har han gjort ytterligare fyra filmer. Den som senast hade premiär - Tree of life - började han filma redan 2008, men inte förrän förra året hade den alltså premiär. Den gick och vann Guldpalmen i Cannes, men det var inte helt okontroversiellt - buropen blandades med hyllningar. I USA har den inte blivit någon större succé, vad jag förstår. Den gick helt lottlöst förbi i Golden Globe-nomineringarna. Vid oscarsgalan i morgon har den däremot chans att vinna både bästa film, bästa regi och bästa foto.

En del av kritiken har gällt att den är totalt obegriplig - det påståendet är för mig obegripligt! Filmen är inte linjärt berättad, den har ingen tydlig handling men obegriplig är den absolut inte. Filmen består av minnesfragment. Sean Penn får se ett träd planteras utanför sitt kontor och han börjar minnas trädet som planterades utanför hans eget hus i barndomen. Han börjar tänka tillbaks på hur han blev den han blev, hur han förvandlades till sin egen hårde far. Föräldrarna, spelade Brad Pitt och Jessica Chastain, lika lysande båda två, representerar olika föräldraauktoriteter. Modern är den vårdande, ömma och fadern, bitter över att han inte blev professionell pianist, styr familjen med järnhand och kan inte visa sina söner någon mer närhet än att han lär dem hur man slåss. Inte några revolutionerande roller alltså, men som de spelar dem. Brad Pitt visar återigen att han är en fantastiskt duktig skådespelare som har utseendet mot sig. Han är för snygg för att man ska se hans riktiga talang helt enkelt.

Tree of life är en fantastiskt vacker och poetisk film. Handlingen är som sagt uppbruten, vi får bara se glimtar av barndomen, till och med i scenerna klipper Malick frekvent, vi får bara se fragment även där, men trots det skapar han en helhet för oss.

Och fotot! Fotografen Emmanuel Lubezki har gjort underverk. Det här är så sagolikt vackert filmat att jag blir tårögd bara vid blotta tanken. Varenda filmruta skulle man kunna hänga upp på Fotografiska och stå och beundra.

Det är vackert, hypnotiskt och helt underbart. Fem djupt berörda gnurglor är det självklara betyget!


Doktor Glas

Fotograf: Mats Bäcker
Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en av mina favoritböcker i den svenska litteraturen tillsammans med Pär Lagerkvists Dvärgen. Alltså var det med förtjusning som jag äntligen - sex år efter premiären - fick se Krister Henrikssons uppsättning. Henriksson står helt ensam på scen och låter oss följa med in i doktorns skruvade värld. Han gör - såklart - alla rollerna själv och växlar lika snabbt och elegant mellan doktorn, pastor Gregorius, hans hustru och de övriga personerna. Bara med en gest eller en min förstår vi vem det är som nu står framför oss. Ursnyggt gjort.

Scenen är enkel men effektiv - vi rör oss aldrig utanför doktorns mottagningsrum, som om allt utspelas i hans inre. Skiftningarna i scen utgörs istället av ljuset, de grå väggarna släpper emellanåt igenom färgat ljus som skapar nya rum.

I en och en halv timme håller Henriksson oss i helspänn, lika spännande som dramatiskt som roligt. Som den gamla reklamen säger - worth waiting for!

Kulturdag

Ulla har tjatat på mig i ett par år om att jag måste se Doktor Glas med Krister Henriksson. Jag har själv tänkt att det skulle vara trevligt, men det har inte blivit av - förrän idag. Ann, Kristina och jag gick iväg till Dramatens matinéföreställning och hade riktigt trevligt.

Efter föreställningen gick vi iväg till Vapiano och tog oss en bit mat och ett par glas vin. Vi satt och babblade i flera timmar. Riktigt trevligt var det. Och på tisdag gör vi om det - då ska vi se Den girige. Fast för att inte bli uttjatade på varann så tar vi med oss Eric också.

Te Deum

Även fredagen blev spännande för min del, då det var dags för Te Deum i Slottskyrkan. Jag var tvungen att vara på slottet extra tidigt för att vi skulle hinna med förberedelserna inför sportlovet, men efter en snabb dusch och ombyte var jag så på plats i kyrkan klockan 11.45. Vi i slottskören satt utspridda i församlingen för att fungera som stöd för övriga gäster under körsången. Om ni inte såg gudstjänsten på teve så kan ni se sammandraget här nere. Jag tänker inte säga så mycket om det, mer än att Romans Te Deum var fantastiskt vackert. Jo, en sak vill jag säga - hela församlingen började skratta när journalisterna rusade fram i mittgången som en buffelhjord för att komma först till sina platser.



Efter gudstjänsten sprang Kristina och jag upp till vårt pentry och slängde i oss en snabb lunch innan vi tog oss ner till Rikssalen, där allmänheten skulle få skriva gratulationslistor. Intresset var väldigt stort redan från början och hundratals besökare tog sig till slottet för att lämna en hälsning till kronprinsessparet och prinsessan Estelle. Vi hade full fart ända till vi stängde klockan fem. Det var Kristina, Maria och jag tillsammans med två kammarvaktmästare och två kammarherrar som hjälptes åt.

 
Blommorna som stod uppställda vid drottning Kristinas silvertron - jag tänkte på det flera gånger hur passande det var att den stod där nu när vi har inte mindre än två regerande drottningar i rad nån gång i framtiden - har jag inte en aning om vad de heter - jag känner till ros och maskros och är inte helt säker på skillnaden mellan dem - så jag har döpt dem till Esteller.

fredag 24 februari 2012

My week with Marilyn

Nu var det visserligen några år sedan jag såg Prinsen och balettflickan, men jag vill minnas den som en lättsam, ganska rolig film. Att den kan ha varit helvetisk att spela in kan jag mycket väl tänka mig, då jag vet hur Marilyn Monroe kunde uppföra sig under inspelningarna. En av dem som såg det här på nära håll var Colin Clark, som jobbade som tredje regiassistent under inspelningen. Han har sedermera skrivit en bok om sina upplevelser och den ligger nu till grund för filmen My week with Marilyn, regisserad av Simon Curtis i sin biodebut. Tidigare har han regisserat ett flertal tevefilmer och -serier, däribland en av mina favoritserier, Freezing, som typ ingen annan har sett.

Säga vad man vill om engelsmännen, men perioddrama kan de göra. Allt är perfekt in i minsta detalj. Vi är verkligen förflyttade till 1957. Till detta får vi skådespelare i högform. Judi Dench gör en liten roll som Sybil Thorndike, som spelar änkedrottningen i filmen som just håller på att spelas in. Zoë Wannamaker är Marilyn Monroes teaterlärare som är med överallt och stjälper mer än hon hjälper. Julia Ormond gör en liten roll som Vivien Leigh. Och så har vi de två oscarsnominerade huvudrollerna - Kenneth Branagh spelar den koleriske Laurence Olivier och Michelle Williams är Marilyn Monroe. Jag var inte helt övertygad om Branaghs insats, om jag ska vara helt ärlig. Det kändes som att han var lite för förälskad i sin egen rolltolkning och han går runt och myser över hur han har fått till Oliviers diktion. Därmed inte sagt att han är dålig, han spelar fram Oliviers frustration med all önskvärd tydlighet men han är inte en oscarsvinnare för den här insatsen.

Jag skrev tidigare att Meryl Streep gjorde en fantastisk imitation av Thatcher i Järnladyn, men hon hade ingen riktig roll att spela. Med Michelle Williams är det snarast tvärt om. Hon är inte jättelik Monroe, vare sig till utseende eller tal. Däremot är hennes roll mer utvecklad än Streeps, det finns en människa bakom masken här. Det kände jag inte riktigt med Streep. Där var det tekniskt perfekt, här är det känslomässigt mer rörande.

Tyvärr har vi två andra stora roller som är mindre imponerande - Eddie Redmayne som Colin Clark och Emma Watson som hans flickvän. Båda två är ganska bleka i sina roller och kan inte matcha de stora legenderna (alltså Olivier och Monroe).

Manuset är habilt, men med lite för mycket klichéer. Sybil Thorndike står och delar ut små visdomsord som den Visa Gamla Dam hon är, Vivien Leigh är mest bara avundsjuk på den unga vackra Monroe. Dessutom köper jag inte riktigt filmens grundhandling - den unge spolingen Clark blir central i att filmen blir klar, alla frågar honom om råd och han är den ende Marilyn litar på. Clark publicerade sin bok långt efter att alla de viktiga inblandade gått bort. Jag undrar om de skulle ha hållit med om att det var så här det gick till.

En underhållande bagatell som dock kommer att bli utan oscar på söndag. Tre nöjda gnurglor blir det trots allt.


torsdag 23 februari 2012

Fler jultallrikar

Jakten på Gustavsbergs julservis går vidare. Igår fick jag hem ytterligare två stora tallrikar och dessutom två assietter. Nu är det bara två assietter till som behövs så har vi tjugo av alla tallrikarna, och ingen ska behöva vara utan vid nästa julfest. Om vi inte blir fler än tjugo, förstås...

Kulregn PÅ Broadway

En av mina favoriter av Woody Allen är 1994 års Kulregn över Broadway. Nu håller Allen på att skriva om den till musikal med tänkt premiär 2013. Musiken kommer inte att vara specialskriven, utan man ska använda musik från perioden, alltså 20-talet. Detta enligt playbill.com.

Jag känner mig kluven till det här, visserligen älskar jag Kulregn... och jag tror att det kan bli en riktigt rolig föreställning. Det som gör mig lite uppgiven är den vanliga fantasibristen, att man tar en film och slänger in lite låtar och så har vi en musikal. Därmed inte sagt att det behöver bli dåligt, Hairspray är ett lysande exempel, men jag tycker ändå att man kan försöka komma på lite mer originalkoncept.

Tårta på tårta

Det blev som jag trodde, en ovanlig men rolig dag. Direkt när vi öppnade för besökare blev jag placerad i Södra valvet för att lämna information till gratulanter och blev intervjuad av både Borås tidning och P1. Eftersom jag inte hade så mycket nytt att komma med så får vi väl se om jag blir citerad i media.

Sedan hade jag visningar i Skattkammaren. Den engelska visningen gick väl som den brukar, besökarna skulle nog ha kommit vare sig en prinsessa fötts eller ej. På den svenska visningen blev det desto mer prat om prinsessor och kungliga barn och hur dopet kommer att gå till och så vidare. Riktigt roligt, och eftersom det var min sista visning för dagen passade jag på att ge gruppen lite mer tid, i 75 minuter pratade vi barndop och prinsesskronor. Riktigt trevligt.

Och så har det ätits prinsesstårta så det sprutar ut genom öronen på mig. På morgonens avdelningsmöte berättades det att det hade beställts tårta som skulle komma efter lunch. Och knappt hade det sagts förrän nästa avdelning meddelade att de hade köpt tårtor till alla olika avdelningar. Så vi inledde arbetsdagen med grön prinsesstårta och avslutade den med rosa dito.



Man kan ju inte fira en prinsessfödsel utan champagne, så när vi väl stängt - och ätit upp sista tårtbiten i pentryt - gick vi ner till Kaffegillet och delade på en magnumflaska champagne. Nu är jag alltså lite pickalurvig och gräddstinn. Det blir tidig kväll ikväll, jag måste vara i form för att sitta i Slottskyrkan i morgon och vara med på Te Deum, ännu en historisk händelse som jag får vara med på!

Glädjen är stor, en prinsessa är född


Hell till vår kung, hell drottningen, hell dig, prinsessan Aurora!

Å, vad mitt Disneyhjärta skulle fröjdas om prinsessan döptes till Aurora, precis som i Törnrosa! Det kommer inte att ske, men jag gratulerar kronprinsessparet i alla fall.

Nu ska jag iväg till vad som troligen kommer att bli en annorlunda, men rolig dag på jobbet.

onsdag 22 februari 2012

Beginners

Oliver är en man som genomgår en livskris. Pappan har precis avlidit och han måste gå igenom faderns kvarlåtenskap. Fadern var ständigt osynlig i barndomen, i minnesbilderna ser han bara pappans bakhuvud när han är på väg någon annanstans. Till råga på allt kommer pappan ut ur garderoben vid 75 års ålder, efter mammans död, och han inleder ett förhållande med en man i Olivers ålder. Medan han går igenom faderns saker lär han känna och inleder ett förhållande med en ung fransk skådespelerska som är sådär "charmigt okonventionell" och gör vad som faller henne in, men som bär en stor smärta inom sig. Dessutom för han dialoger med pappans Jack Russell-terrier.

Mike Mills har ansträngt sig för att göra en charmigt okonventionell film, men Beginners är tyvärr lite för utstuderat okonventionell. Hela bygget blir lite för uppenbart och jag kan riktigt se hur han har klappat sig på axeln när han har kommit på en ny scen som ska få folk att gripna nicka i biofåtöljen.

Det den här filmen lever på är främst sina skådespelare, Ewan McGregor som Oliver, Goran Visnjic som den unge älskaren och Christopher Plummer som pappan. Plummer har ju blivit oscarsnominerad för sin insats, och med största säkerhet är det han som kommer att få guldstatyetten på söndag också, om inte annat så för lång och trogen tjänst. Därmed inte sagt att han inte förtjänar den. Det är fascinerande att se hur han lever upp och tar till vara på sina sista år innan cancern tar död på honom. Däremot har Melanie Laurent en ganska trist och otacksam roll, som just "charmigt okonventionell". Vad är det med indieregissörer som alltid ska ha med såna kvinnoroller i sina filmer? Vad är det för fel på vanliga tjejer, precis som mansrollerna i den här filmen får vara just vanliga.

En trevlig film, som är lättglömd, utom möjligen Plummers levande ansikte. Ett underbart rollporträtt som gör att Beginners får tre nöjda gnurglor.


Karmelitsystrarna

Foto: Alexander Kenney
Äntligen fick jag komma iväg och se Karmelitsystrarna. Det var meningen att jag skulle ha sett den redan för ett par veckor sedan, men jag blev påmind att det skulle vara representationsmiddag just den kvällen, så det var bara att boka om.

Det är lite roligt med att få använda hovlogen, jag passar på att se sånt som jag inte har något förhållande till sedan tidigare. På sistone har jag sett både Elektra, Spader dam och så igår Karmelitsystrarna. Jag har självklart känt till dem alla, men inte sett eller hört. Det enda jag har hört ur Karmelitsystrarna är slutscenen där nunnorna halshuggs och deras röster tystnar en efter en. Lite spännande att se hur resten av operan är, och vad den egentligen handlar om.

I revolutionens Frankrike söker sig adelsdottern Blanche de la Force till det stränga Karmelitklostret, där hon antar namnet Blanche av Kristi Dödsångest (ja, både Anna och jag fnissade när detta berättades), men revolutionen kommer allt närmare, klostret stängs, nunnorna kastas ut men eftersom de vägrar ge upp sin tro döms de allihop till döden.

Handlingen kan man nästan skriva på ett frimärke, det händer inte särskilt mycket. Första akten är i stort sett händelselös förutom de första minuterna hemma hos markisen med revolutionärerna bokstavligt talat utanför fönstret. Men från den stund som Blanche går in vid klostret händer absolut ingenting. Det är knappt ens en personlighetsutveckling att följa. Blanche lider mest av ångest i största allmänhet. Dessutom är det ett par tvära klipp i handlingen som gjorde att jag reagerade. Det kändes som att en bit av handlingen helt enkelt strukits, vilket jag inte tror är fallet. Problemet ligger nog i librettot redan från början.

Om jag nu har lite åsikter om librettot så bärs de upp mer än väl av Poulencs musik, fantastiskt vacker. Jag bara satt och njöt, särskilt av de sakrala bitarna och slutscenen gjorde att jag kände ilningar utmed ryggraden.

Scenografin var enkel och effektiv, spelet försiggår till största delen inom en rund spelplats, den trygga cirkeln skulle man kunna säga, där det hotande som mest håller sig utanför. Operans inledning är väldigt mörk, med bara ljus på spelplatsen, men så snart Blanche går in vid klostret öppnas fonden och blir ljus och fri - så ljus och fri skitiga och enormt höga murar nu kan bli.

Johanna Garpes regi är synnerligen fungerande och framåtdrivande. Jag är inte helt nöjd med vissa av hennes val. Det kändes väldigt onödigt och påklistrat med Jimmie Åkesson i folkdräkt bland pöbeln som halshugger nunnorna, och i avrättningen har nunnorna dessutom burka på sig. Hmnjae, skulle jag vilja säga. Koreografen Håkan Mayer (som jag faktiskt själv har jobbat med i ett par uppsättningar, hej hej!) har skapat en handkoreografi åt nunnorna som blir ofantligt störande efter några minuter. Närhelst nunnorna ber - och de ber ofta! - viftar de med armarna som vore de med i en Vogue-danstävling. Efter ett tag ville jag bara gå ner och sätta tvångströja på dem så att de skulle sluta vifta.

Musikaliskt var ensemblen denna kväll på topp. Särskilt imponerad var jag av Jonas Degerfeldt som Blanches bror, Marianne Hellgren Staykov som syster Constance och Susann Végh som moder Marie. Lite roligt den här kvällen var att Klas Hedlund som skulle ha spelat biktfadern tydligen blivit sjuk med kort varsel, så hans roll delades av två personer, biträdande regissören Staffan Jennehov gjorde rollen sceniskt och Mathias Zackariassen, som tydligen blivit inkallad med ett par timmars varsel, stod i orkesterdiket och sjöng rollen, synnerligen väl kan tilläggas.

Den där uppdelningen hade jag faktiskt gärna kunnat tänka mig vad det gäller Blanche. Natalie Hernborg sjöng strålande vackert, men hu så dålig hon var sceniskt. Det var ett överspel som jag inte sett sedan stumfilmens dagar. Inte en gest eller min var för stor för att inte kunna förstoras lite till.

Trots mina anmärkningar så var jag synnerligen nöjd med kvällens besök, och om det inte vore för att det var sista föreställningen så skulle jag nog gå tillbaks och se den en gång till - om inte annat så för den fantastiskt vackra slutscenen. Bara den var värd besöket. Allt annat var en bonus.

måndag 20 februari 2012

Lugnet före stormen

Jag gick förbi Vetekatten efter filmen i eftermiddags. Egentligen hade jag inte tänkt gå in, jag var där häromdagen och då var det över femtio nummer före mig i kön och på fem minuter hade de hunnit hjälpa fyra kunder. Lite snabb huvudräkning visade att jag nog skulle behöva stå där i en timme för att få min semla, och även om Vetekattens semlor är goda så är de inte goda.

Men nu när jag gick förbi och tittade in såg jag att det var nästan tomt där inne. Eftersom det kurrade i semmeltarmen så gick jag in. Sju nummer före mig och på tre minuter hade jag fått min minisemla och kunde glatt gå hem.

Medan jag stod där och väntade hörde jag en av expediterna berätta för en annan kund att i morgon räknar de med att sälja runt 15 000 semlor, bara på Vetekatten. Det var ungefär så många de sålde på fettisdagen förra året i alla fall. Jag ska nog vara glad att jag gick in dit idag då...

The descendants

Matt King är en man som bär hela livets bördor på sina axlar. Frun ligger i koma efter en båtolycka, så nu måste han ta hand om sina egna barn, som han knappt känner samtidigt som han ska ta hand om försäljningen av släktens stora ägor på Hawaii. Till råga på allt får han veta att frun var otrogen och planerade att skilja sig från honom. Inte konstigt att han är lite nere.

George Clooney spelar huvudrollen i The descendants av Alexander Payne, och till att börja med måste jag säga att Clooney gör ett mästarprov här. Han är ruskigt bra. Redan när man ser honom röra sig förstår man att det här inte är en vanlig Clooney-roll. Det finns inget alfahanne-aktigt över King som han hasar omkring. Han kan inte ens springa snyggt, något som självklart inte underlättas av skorna han bär. Inte underligt att han är nominerad till bästa manliga huvudroll. Clooney är en bra skådespelare, vilket han inte alltid får visa. Men här gör han det med besked.

Nu skulle en sån här film inte klara sig på bara Clooney. Han är omgiven av bra skådespelare. Särskilt imponerad blir jag av Golden Globe-nominerade Shailene Woodley som dottern Alexandra.

Om man har sett Alexander Paynes tidigare filmer, särskilt då kanske Sideways, vet man vad som väntar här. Jag vill egentligen inte använda mig av ordet bitterljuv, men det passar väldigt bra in på The descendants. Det är ett drama som emellanåt är ganska svart, vid ett par tillfällen snyftades det rejält i biosalongen, men samtidigt innehåller den en väldigt skön humor. Payne lyckas hålla balansen mellan ingredienserna  filmen igenom. Jag fullkomligt älskar den här filmen. Om jag fick bestämma, men det får jag ju inte, så skulle det vara den här som går hem med statyetten för bästa film nu på måndag morgon. Fem gråtleende gnurglor, inga tvivel!


Maggie och Judi åker till Indien

Var på bio idag och innan filmen visades den här trailern till Hotel Marigold. Jag känner mig ofantligt kluven till den. Å ena sidan får vi se Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Tom Wilkonson, Celia Imrie och Penelope Wilton. Å andra sidan verkar den vara ganska klämkäck och medvetet skruvad. Jag måste nog tänka lite till innan jag bokar biljett.

söndag 19 februari 2012

Sing out, Louise!

Vilken oväntad mässa det blev idag. Hela mässan var faktiskt ganska oväntad. Det hade tydligen blivit ett misstag nånstans, och kören skulle sjunga på gudstjänsten idag och inte nästa söndag som det varit sagt. Det här fick vi visserligen veta i måndags, så det var inte nån jättepanik.

När vi så satt där i kyrkan och skulle sjunga upp visade det sig att ingen av våra tenorer var med, och vi stod alltså helt utan tenorstämma. Helt plötsligt finner jag mig utvald till att på egen hand sjunga tenor, med noter jag inte sett förut. Vi sjöng igenom psalmerna några extra gånger för min skull och sedan var det bara att ge järnet. Jag tror att det gick ganska bra, trots allt. Missade ett par toner, men det är smällar man får ta. Säger vi...

Verkligheten överträffar dikten

Häromsistens såg jag en gammal enrutesserie som skämtade om följderna av Shakespeare in loves framgångar, hur vi skulle få se den ena gamla författaren efter den andre in love. Det var onekligen lite roligt. Ända tills jag var inne i den lokala videobutiken igår och fick se det här:


Jag menar, kom igen!

Det kanske tristaste med den här titeln är det är den svenska titeln! Den heter bara Goethe! på tyska, vilket i och för sig inte är så mycket bättre. För att citera Phoebe Buffay: "The exclamaiton point in the title scares me. It's not just Freud, it's Freud!"

lördag 18 februari 2012

Stjärnornas krig på svenska

När nyheten kom att Stjärnornas krig ska visas i svenskdubbad version protesterades det högljutt, ungefär så här:



Det är ganska obegripligt, en svenskdubbad version har funnits i flera år, och jag tycker att den är väldigt lyckad. Eller vad säger ni?

Hälften avklarat

Återigen har jag gett mig i kast med att se alla de filmer som är nominerade till bästa film innan galan går av stapeln. Vid dags dato har jag sett fem av de nio filmerna. Alltså har jag fyra filmer att klara av innan nästa söndag. Det borde jag ju hinna med. De som är kvar är de båda Brad Pitt-filmerna, Moneyball och Tree of life, samt Clooneys The descendants och Scorseses Hugo Cabret. Det är väl mest den sista jag är orolig för, om jag ska hinna få tag på den. De filmer jag har sett är som följer:

  • The artist 
  • Extremt högt och otroligt nära
  • Niceville
  • Midnatt i Paris
  • War horse

fredag 17 februari 2012

Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer är författaren som skrev den charmiga Allt är upplyst, som även blev en lika charmig film med Elijah Wood som författarens alter ego. Safran Foer är även författaren som har skrivit romanen som dagens oscarsnominerade film är baserad på - Extremt högt och otroligt nära.

Här får vi följa den unge Oskar Schell som förlorat sin far i terrorattacken mot World Trade Center och i sina försök att hålla kvar faderns minne och försöka hitta något som kan berätta mer om honom beger han sig ut på jakt på New Yorks gator efter ett lås där den mystiska nyckel passar som han hittat i faderns kvarlåtenskap.

En sån här film skulle inte hålla om man inte har en bra skådespelare i rollen som Oskar, eftersom han är med i varenda scen i hela filmen, och regissören Stephen Daldry (Timmarna, Billy Elliot) har lyckats hitta en utmärkt skådespelare i Thomas Horn. Personligen tycker jag kanske att han låter lite för mycket som Winona Ryder för att jag ska vara helt bekväm med honom, men det är nog bara jag. Överlag är det bra skådespelarinsatser filmen igenom. Jag är inget större fan av vare sig Tom Hanks eller Sandra Bullock, men de sköter sig bra som föräldrarna. De som gör störst intryck är Viola Davis (nominerad till bästa skådespelerska, inte för den här men för Niceville), Jeffrey Wright och såklart Max von Sydow. Han spelar farmoderns hyresgäst, en mystisk europé som bara kommunicerar med skrivna lappar. Det von Sydow gör här är rent magiskt. Minimalistiskt spel är bara förnamnet, han spelar ut hela känsloregistret bara med små, små miner och han gör det fantastiskt bra. Inte konstigt att han är nominerad till bästa manliga biroll.

Daldry har gjort ett bra jobb i att hålla känslorna på rätt nivå - det här hade kunnat bli en gråtfest utan dess like. Jag menar, ett barn som förlorar pappa i 11 september, det är som upplagt för stor snyftare. Nu blir jag berörd, men inte mer. Och när filmen väl var slut var jag faktiskt lite förvånad över hur lite intryck den hade gjort på mig. Jag glömde bort den direkt när eftertexten rullat klart. Faktum är att jag såg filmen redan igår, men glömde bort att jag skulle skriva om den också. Nu är det avklarat. Tre gnurglor är den värd, men ingen oscar för bästa film. Däremot skulle jag inte ha något emot ifall Max gick och vann, vilket jag inte heller tror att han kommer att göra.

Spader dam


Fotograf: Alexander Kenney
Det är lika bra att erkänna från början - mitt förhållande till Tjajkovskijs Spader dam är i det närmaste obefintligt. Första gången jag hörde talas om operan var när Elisabeth Söderström sjöng den i New York 1999, och den enda musik jag har hört ur den var när Robert Panzenböck och Anders Johannisson sjöng Drei karten, drei karten (jo, de sjöng på tyska där) i närmare tio minuter i pjäsen Flykt på Stockholms stadsteater. Jag hade alltså inget att jämföra med och inga förutfattade åsikter när jag i afton gick iväg till Operan.

Vilken fantastisk uppsättning det här - hade kunnat bli! Musiken var helt fantastisk och sångarna likaså. Kläderna var från Tjajkovskijs egen tid, snarare än textens sjuttonhundratal, men vackra även de. Scenografin, av Hartmut Schörghofer, som består av ett stort rum i fyra nyanser av grått där olika väggar kommer in uppifrån, från sidorna och nerifrån för att skapa olika salonger uppskattade jag väldigt mycket.

Men regin! Fram till paus satt jag och funderade på om regissören inte hade fått läsa en översättning av librettot eftersom regin gick stick i stäv med vad som faktiskt sker i texten. Vid närmare koll visade det sig att regissören Dmitri Bertman faktiskt är född i Moskva och alltså borde förstå vad som sjungs. Varför gör han då så här mot oss? Det känns som att han har tagit i så han nästan går åt för att göra en "alternativ tolkning". Gudarna ska veta att jag uppskattar nytolkningar av klassiker, men då måste det finnas täckning för det i texten. Här tvingas de stackars sångarna gå runt och spela mot texten nästan hela tiden. Det är väldigt mycket yviga och tomma gester. Allt för ofta ser sångarna lika vilsna ut som jag känner mig.

I början, och kom ihåg att jag inte kan den här operan, satt jag nyfiket och undrade vad det här kan leda till, men ganska snart började jag inse att infallen inte bottnade i någonting alls. Det kändes bara väldigt konstruerat och forcerat. Å andra sidan, vid de få tillfällen då det kändes som att Bertman lät sångarna klara sig själva så var det fantastiskt vackert. Å, om bara hela uppsättningen fått vara så.

Hela sångarlaget skötte sig utmärkt, men särskilt måste jag ju nämna de fyra huvudrollerna, Krister St Hill, Ingrid Tobiasson, Hillevi Martinpelto och framför allt Aleksandrs Antonenko som Herman. Sagolika att höra på.

Det är alltid kul med nya upptäckter, och Spader dam tillhör definitivt en ny favorit. Det skulle vara kul att se den med en regissör som har en riktig vision också, bara. Om ni nu börjar fundera på om det verkligen är en bra idé att se den här uppsättningen så är det faktiskt det. Njut av sångarna, kläderna, scenografin och försök att inte tänka på alla regibitar som inte hänger ihop, för det är den absolut värd. Trots allt.

onsdag 15 februari 2012

Paradise Lost 3 - Purgatory

Det är väl inte ofta en andra uppföljare blir nominerad till bästa film på oscarsgalan, men nu har det hänt! Visserligen i dokumentärfilmssektionen, men det är bra nog.

Joe Berlinger och Bruce Sinofsky har gjort en tredje (och sista?) film om West Memphis 3, tonåringarna som anklagades och dömdes för trippelmord, utan några bevis mer än att de var svartklädda och lyssnade på hårdrock i stort sett. Jag har skrivit om dem förr, så jag går inte in på bakgrunden här. Jag har sett de båda första filmerna och gripits av deras historier. Det är knappt man tror att det är sant, inte ens i ett sånt hillbillyställe som Arkansas.

För några år sedan gjorde man lite nya tester, med nya experter, på det bevismaterial som finns och kunde med dna-analys säkert säga att det inte finns några spår efter några av tonåringarna på brottsplatsen. Med det i bakfickan kunde man kräva att fallet skulle tas upp igen, till både domarens och åklagarens förtret.

Jag vet hur det går, jag läste om det i tidningarna samma dag som domen kom, men jag sitter ändå klistrad. Det är oavbrutet spännande, som den värsta thriller och jag håller tummarna för dem hela tiden. Paradise Lost 3 är en, om man kan använda uttrycket för en så hemsk händelse, fantastisk film. Jag har inte sett de andra filmerna, men tycker att Paradise Lost 3 är en värdig kandidat för priset. Fast ska jag vara ärlig så tror jag att det är Pina som kommer att ta hem det, med tanke på hur alla har hyllat den (nej, jag har fortfarande inte kommit iväg och sett den - jag har ju lite svårt för det där med 3D).

Julens sista julklapp?

Filmsajten Onyanserat har varje år en julkalender på Facebook. Varje dag lottar de ut filmprylar till de som deltar. Självklart är jag också med och anmäler mig i stort sett varje dag. Okej, soundtracket till Alvin och gänget var inte riktigt vad jag ville ha, i ärlighetens namn. Jag har haft tur, julen 2010 vann jag Shrek 3 på blåstråle.

Någon dag efter varje deltävling så publicerar de vinnarna på den dagens bild. Jag har gått in där och kollat och konstaterat att jag inte har vunnit något någon enda dag under december. Ja, det var några dagar som det inte publicerades någon vinnare, och eftersom tiden gick och det fortfarande inte publicerades några namn så tänkte jag inte mer på det. Vinnarna har väl kontaktats på något annat sätt, tänkte jag.

Häromdagen fick jag ett privatmeddelande på Facebook och öppnade den fliken och läste. Då lade jag märke till att under fliken "övriga meddelanden" låg det två olästa meddelanden. Jag kollade vad det kunde vara, och där hade en tjej som jag inte känner skrivit att jag vunnit inte bara en, utan två av utlottningarna - självklart på de dagar som de inte skrivit ut vinnarna på rätt datum, utan bara som ett allmänt inlägg på facebooksidan, vilket jag helt missat.

Genast mailade jag till sajten och påpekade att jag lever och fortfarande är intresserad av priserna, om de ännu finns kvar så här två månader senare. Idag fick jag hem det ena av priserna - Guy Ritchies Sherlock Holmes. Jättekul! Om jag även får hem det andra priset, en dokumentärfilm om José Gonzalez återstår ännu att se.

Cyklopmord i taket!

I Gustav III:s paradsängkammare består takmålningarna av olika scener med Apollon och Athena - eller Apollo och Minerva, om ni vill hålla er till Rom - som alla har beskrivits av Martin Olsson, kungliga slottets stora nestor. Det var han som gav ut Stora Boken i tre band om slottets historia 1940-41 och det är den boken vi fortfarande förhåller oss till. "Vad säger Martin" är vad vi alltid säger när det är något vi undrar över och så går vi och slår upp det. Det är en rejäl genomgång av i stort sett allting som finns i det gamla huset.

Men! I paradsängkammaren går han igenom alla takmålningarna utom en! I rummets nordvästra hörn finns en scen som han tydligen gick bet på, och han skriver också att han inte kunnat lista ut vad den föreställer. Ingen annan som har skrivit om rummet efter Olsson har heller, av dem jag har läst alltså, kunnat komma med någon tolkning. Jag har själv gått och tittat på den där målningen ända sedan jag började visa och funderat över vad den kan föreställa. Den är målad i grisaille, så den är inte helt lätt att se nerifrån golvet, särskilt som den delvis är dold av Avundsjukan som ligger där framför. Jag har flera gångar tänkt att jag ska ta med mig en kikare, så att jag kan se lite närmare vad det är som händer.

Det jag har sett är bara en man som står och viftar med händerna och manteln som blåser runt honom. Till höger står ett träd. Inte så mycket att gå på, om man ska vara ärlig. Häromsistens tog jag ett foto av scenen och förstorade den, och fick då syn på något jag aldrig har sett förut - i trädet hänger två avhuggna huvuden! Nu började det bli riktigt spännande, vad kan detta vara? Eftersom alla scenerna i rummet har motiv ur Apollons och Athenas myter, och centralfiguren är en man så måste det föreställa Apollon. Men de avhuggna huvudena?

Längre än så kom jag inte vid det tillfället. Jag googlade, men hittade ingenting av värde. Idag vaktade jag Festvåningen och de stunder då det inte var några besökare i våningen hade jag möjlighet att närstudera bilden och lade då märke till ytterligare en detalj som jag missat - Apollon står med foten på en man som ligger nedslagen till marken. Sedan började tankarna mala. Apollon bestraffar någon eller några, antingen har mannen på marken halshuggit de båda andra eller så är det Apollon som bestraffar alla tre. Där någonstans började det ringa nån liten klocka, fast väldigt, väldigt svagt.

Jag fortsatte att fundera på promenaden hem och det var nånting som kändes bekant med det hela och plötsligt så ramlade poletten ner. Det första jag gjorde nu när jag kom hem var att sätta mig och söka på nätet, och seppåfan! Jag undrar om jag inte har löst det.

Apollon fick sonen Asklepios som av kentauren Keiron lärde sig läkekonsten. Athena gav honom Medusas blod, med vilket han kunde bota sjuka och till och med återuppväcka döda. Det här var emot naturens ordning och i konflikt med Zeus blir Asklepios dödad av en åskvigg. I sin ilska slår Apollon ihjäl, inte Zeus som skickat ut åskviggen, utan de tre cykloperna som smitt åskviggarna åt Zeus. Sedan återuppväcker han Asklepios och låter honom bo på Olympen som läkekonstens gud.

En ilsken Apollon som slår ihjäl tre stora karlar, det är ju precis det vi har där uppe i taket. För min del finns det nu inget tvivel på att det är den scenen som finns där uppe, det känns så självklart att jag inte förstår hur jag inte kunnat förstå det tidigare. Och så länge som ingen annan kommer med en bättre tolkning så tänker jag köra på den. Vad säger ni, har jag rätt eller har jag rätt?

Midnatt i Paris

Så här på alla hjärtans dag kan det väl passa utmärkt med en romantisk komedi, och eftersom jag har en sån på listan över oscarsnominerade filmer så dukade jag upp en kopp varm choklad och en semla, eller egentligen två minisemlor då de stora var slut - hälften så många kalorier, så då kan man äta dubbelt så många.

Filmen jag valde att se idag var således Woody Allens Midnatt i Paris och det är en alldeles bedårande liten film. Den utspelas helt och hållet i Paris, och trots miljöombytet så känns hela filmen ändå väldigt mycket som en Woody Allen-film. Redan filmens inledande minuter, med bilder från Paris skulle på något sätt ändå kunna vara hämtade ur Manhattan.

Handlingen känner väl de flesta till vid det här laget, författaren Gil går runt i Paris och drömmer om det romantiska tjugotalet. Plötsligt kommer en veteranbil och hämtar honom och kör tillbaks till den där fantastiska guldåldern och han träffar alla stora personligheter som bodde i Paris då. Till hans besvikelse känner de inte själva att de lever i en guldålder, utan drömmer sig tillbaks till sekelskiftet.

Att Woody Allen har lekt med det övernaturliga är man ju ganska van vid - Kairos röda ros, Alice, Harry bit för bit, New York stories - så det är inte på något sätt förvånande att han gör här. Allen är på sitt bästa humör i den här filmen, det är romantiskt roligt, intelligent och välspelat.

Allen själv har avstått från att spela med, utan låter istället Owen Wilson spela rollen som författaren. Att det är en roll som Allen har skrivit till sig själv är lika tydligt som vanligt. Det är inte första gången andra agerar ställföreträdande Allen och Wilson sköter sig utmärkt. Lika katastrofal som Scarlett Johanson i Scoop kan han näppeligen bli, i alla fall. Dessutom är det skönt att Midnatt i Paris inte är lika gubbsjuk som flera av hans senare filmer har varit. Lite synd om Marianne Cotillard, som får spela mystisk fransyska vars enda uppgift är att vara så vacker att alla faller för henne.

Ytterligare något som jag är van vid hos Allen är blandningen av kända och okända skådespelare i stora och små roller. Kathy Bates är strålande i en liten roll som Gertrude Stein. Däremot kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Adrien Brodys Salvador Dalí. Det är ett enormt överspel, fast å andra sidan var det ju så Dalí själv framställde sig. Michael Sheen är helt lysande som Gils självupptagne rival å andra sidan. Bland de skådespelare jag missat tidigare blev jag särskilt förtjust i Corey Stoll som spelade Hemingway. En snabb koll på imdb visar att han mest gjort teveserier av det slag som jag inte har sett, men jag hoppas få se mer av honom i framtiden.

Filmen är nominerad till fyra oscars, bästa scenografi, bästa manus, bästa regi och bästa film. Bästa film tror jag inte att den kommer att få, däremot kan jag tänka mig att den har en liten chans att kunna vinna för bästa manus, så spirituellt och fantasifullt som det är. Fyra glada och stjärnögda gnurglor blir det för Midnatt i Paris.

måndag 13 februari 2012

Finsk flashmob

Det här måste vara en av de bättre flashmobs jag sett på väldigt länge - en hyllning till den finske, öppet homosexuelle(!), presidentkandidaten Pekka Haavisto. Det kören framför är Sibelius Finlandiahymn, med text av Koskenniemi. I svensk översättning lyder texten så här:

O Finland, se, din morgonljusning randas,
och natten skingras, hotfullt mörk och lång.
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas,
snart rymden fylles av jubelsång.
Se natten flyr och fritt du åter andas.
Din morgon ljusnar, o fosterland. Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde.
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt
med samma kraft, med samma mod, du röjde,
när träldomsoket du sönderbröt.
Förtrycket aldrig dig till jorden böjde.
Ditt verk dig väntar, o fosterland.

Jag har kollat på videon flera gånger, och jag får rysningar varje gång. Fantastiskt vackert!

Tex Averys samlade klassiker

Jag har länge efterlyst en dvd-samling med Tex Averys filmer, ungefär som Disneys Complete Donald och Complete Mickey. Nu finns det en europeisk box med - nästan! - alla Averys filmer från MGM-åren, från Blitz Wolf som släpptes 1942 till Cellbound från 1955. Vilken guldgruva. Om jag får en ordentlig lön nån månad så ska jag definitivt skaffa den här.

De filmer som saknas är bland annat två nyinspelningar av äldre filmer, Millionaire Droopy och Cat's Meow. De är helt enkelt Wags to riches och Ventriloquist Cat, men i bredbildsformat. Tex Avery själv hade inte något med nysläppen att göra, mer än att han regisserade originalen. Vidare saknas av någon anledning de två filmerna om den frusna pingvinen Chilly Willy, samt Sh-h-h-h-h-h och den oscarsnominerade Crazy Mixed Up Pup.

De två sista filmerna som saknas är Uncle Tom's Cabaña och Half-pint Pygmy. Enligt pratet på nätet så förnekar bolaget till och med de här filmernas existens, vilket är osedvanligt fånigt eftersom de är lätthitttade på imdb och YouTube. Men bara av titlarna att döma kan man förstå att de kan anses som rasistiska, och därför vågar man väl inte visa upp dem. Jag säger det igen - osedvanligt fånigt. Fördomsfulla, javisst, men samtidigt barn av sin tid. Särskilt Uncle Tom's Cabaña tycker jag inte är värre än det mesta annat från samma tid. Half-pint Pygmy är däremot ganska vedervärdig, och i ärlighetens namn inte särskilt rolig. Därmed inte sagt att den inte förtjänar att finnas med som ett tidsdokument. Vad säger ni, förtjänar de att strykas från den officiella kanon?



söndag 12 februari 2012

Bord, duka dig!

Alla ni som trodde att ni var säkra om ni gick på visningar på andra ställen än de kungliga slotten kan ju fetglömma det! I fortsättningen kommer man även att kunna hitta mig i utställningen Dukade bord på Nordiska museet. Och mer kommer det förhoppningsvis att bli. Jag har frågat om möjligheterna att få visa både på Tyresö slott och Svindersvik, och jag har fått antydningar om att det kan bli så. Men än är det inte säkert.

Bafta

Eftersom Bafta-priset inte är ett amerikanskt pris, utan ett brittiskt så är det tydligen totalt ointressant för svensk media - detta trots att Tinker, tailor, soldier, spy var nominerad till flera stora priser. Än lyser informationen med sin frånvaro på de svenska tidningarnas sidor. Då kan jag passa på att berätta att Tomas Alfredson vann priset för bästa brittiska film. Priset för bästa film gick till The artist, som alltså lägger ytterligare ett pris till samlingen. Tinker... vann också för bästa manus baserat på annat material.

The artist tog storslam. Förutom bästa film vann den också bästa regi, originalmanus, manliga skådespelare, musik, foto och kostym.

Tyrannosaur vann bästa debut. Senna vann bästa dokumentär och bästa klippning. Bästa utländska film blev Almodovars The skin I live in och bästa animerade film Rango.

Skådespelarpriserna gick till Meryl Streep för Järnladyn, Christopher Plummer för Beginners och Octavia Spencer för Niceville. Järnladyn vann även för bästa mask.

Martin Scorceses Hugo Cabret vann bästa scenografi och bästa ljud, Harry Potter fick bästa specialeffekter.

Spridda skurar, alltså. Men nog tycker man väl att svensk media skulle vara intresserad av en gala där en svensk är nominerad i elva kategorier?

lördag 11 februari 2012

War Horse

Förra årets stora succé på Broadways talscener var War Horse, baserad på Michael Morpurgos ungdomsbok som i Sverige givits ut under namnet Joey. Jag har fått intrycket av att pjäsen framgång till stor del består av att det är ett rejält spektakel, men hästdockor i naturlig storlek på scen och massor som händer. Jag har sett några scener ur uppsättningen och det är fascinerande att se hur dockskötarna får dockorna att se levande ut. Uppsättningen vann en Tony för bästa drama i år (intressant nog finns det ingen kategori för bästa manus i dramasektionen, det är bara musikaler som kan vinna det priset av någon anledning).

Att det är ett spektakel är säkerligen något som lockade Steven Spielberg att göra en film av historien - han är ju inte rädd för just spektakel - och filmen som hade premiär i USA i december (Sverigepremiär blir det 24 februari) har nu blivit nominerad till en Oscar för bästa film. Om en film blir nominerad till bästa film och inget annat blir jag lite misstänksam. Den har inte årets bästa regi, inte bästa manus, inte bästa skådespelare, foto, klippning eller nånting sånt, men den är ändå en av årets bästa filmer? Vad är det då som gör den bra? Nå, den kanske kan vara bra ändå, tänkte jag och satte mig att se den.

Handlingen i korthet går ut på att hästen Joey säljs till kavalleriet när första världskriget bryter ut och fraktas över till Frankrike. Han försöker sedan ta sig tillbaks till England och ägaren Albert, samtidigt som Albert själv tar värvning för att hitta Joey. Vi får alltså se första världskriget genom en hästs ögon, så att säga.

Nu ska jag vara snäll - War Horse är snyggt filmad, men den är ett pekoral! Jag tog fram skämskudden flera gånger under filmens gång, särskilt när Joeys godhet och ädelmod ska visas. Här har vi en häst som på eget bevåg tar sina kamraters plats vid kanonerna för att låta vännerna vila. Rollerna har lika mycket djup som ett glas vatten. Det finns två sorters människor - de som gillar Joey och därför är goda, och de som inte gillar Joey och därför är onda. Det får man ändå ge filmen, den visar att även tyskarna har mänskliga känslor. Ja, förutom de som inte tycker om hästar alltså.

Joey verkar vara en omvänd hartass, alla som kommer i hans närhet går det dåligt för. En efter en dör de och så hamnar Joey hos nästa person som också snart kommer i vägen för en fiendekula eller annan olycka. Fransmän och tyskar talar som om de vore med i valfritt avsnitt av 'Allå, 'allå 'emliga armén. Bara korta utrop talas på respektive språk, resten är på bruten engelska. Ett flertal namnkunniga skådespelare - Emily Watson, Peter Mullan, Benedict Cumberbatch och David Dencik i en så liten roll att jag faktiskt missade honom - kämpar med de platta replikerna. En del lyckas väl bättre än andra.

Jag skrev att filmen bara blivit nominerad till bästa film. Det är inte riktigt sant, den är faktiskt nominerad till en oscar till - bästa musik. Hur detta är möjligt övergår mitt förstånd. John Williams musik ligger som en tjock, kletig massa över hela filmen. Under filmens första fyrtiofem minuter, innan kriget bryter ut, är det bara nån enstaka minut som vi slipper musiken. Varenda känsla ska strykas under med tjocka svarta streck så att ingen ska missa vad det är som pågår. Under resten av filmen är det bara under krigsscenerna som vi slipper musiken, och det är väl för att kanonerna mullrar för mycket. Titta på trailern här nere och tänk er den musiken hela filmen igenom.

Att Spielberg är fenomenal på att filma krigsscener visade han redan i Rädda menige Ryan, och precis som i den filmen är det bara krigsscenerna som väcker några som helst känslor hos mig. Resten av filmen är mig totalt likgiltig. Den är snyggt filmad, effekterna är snyggt inkorporerade, miljöer och kläder riktigt bra, men filmen i övrigt - nej tack. Däremot kan jag tänka mig att hästtokiga småtjejer kommer att älska den här filmen, om de klarar av att se alla krigsscenerna förstås. Det som gjorde att jag orkade med att sitta igenom de två och en halv timmarna var det tekniska, fotot, effekterna kläderna och miljöerna. Det är också de som gör att jag är villig att ge filmen två halvsovande gnurglor.

Lång arbetsdags färd mot natt

Ni vet ju hur det är, om man ska upp tidigt på morgonen är det alltid svårt att somna. För min del betydde det att jag natten till igår somnade nån gång efter tre, så upp extra tidigt för att vara med på avdelningsmötet. Resten av dagen gick lite som i en dimma och när vi stängde smet jag ner i vilrummet och lade mig att sova en halvtimme så att jag var lite i form inför kvällens kungamiddag. Jag sov som en stock, men tyvärr drog det från fönstret så jag var ganska stelfrusen när jag vaknade. En lång varm dusch löste det och efter att ha dragit på mig fracken var jag redo att representera HM Konungen på middagen.

Middagen förflöt utan större skandaler. När jag gick igenom gästlistan missade jag att Babben Larsson skulle vara med, för hon stod självklart upptagen som Barbro Larsson. Det var väl det mest uppseendeväckande som hände på hela kvällen (och det var inget som hon märkte något av, det var bara jag som blev lite förvånad), så då förstår ni att det flöt som det skulle.

När alla ljusen var släckta och brasorna likaså var det bara att promenera hemåt i vintermörkret och så upp i morse för att gå tillbaks. Inatt hann jag åtminstone sova lite längre, men trött har jag varit hela dagen. Ingen lust att leda jympa har jag haft, jag har bara velat gå hem och lägga mig i soffan. Fast som vanligt, när passet väl kommer igång så får jag energi och hade väldigt trevligt, så trevligt man nu kan ha samtidigt som man kämpar för att både få energi och göra slut den. Nu ska jag strax gå och lägga mig. Det är Nordiska museet som gäller i helgen. Vila får man göra när man blir gammal. Eller nåt.

fredag 10 februari 2012

Smaken är som baken

Det är inte ofta jag hamnar i en riktig filmdiskussion, på sistone har de diskussioner om film jag har råkat ut för mest varit av kategorin bra eller dålig, och hur givande är då det? Desto roligare var det då att idag få diskutera en films för- och nackdelar.

Maggan var och såg Järnladyn igår och tyckte att den var helt fantastisk. Mina åsikter var väl inte riktigt på samma nivå, om man säger så. Jag satt lite diskret i rummet intill och lyssnade på hur hon berättade för kollegorna om filmen, och hur bra den var. När hon pratat klart sa jag "om ni vill ha en annan åsikt så kan ni komma till mig". Sedan diskuterade vi fram och tillbaks fördelar och nackdelar och vad filmens mening egentligen var. Jättekul med ett sånt prat. Och som positiv lite bieffekt så sa de andra kollegorna efteråt "nu blir man ju nyfiken på att se den". Precis som den ska vara efter en givande diskussion.

onsdag 8 februari 2012

Clapham Junction

Det är lite kul hur en del filmer kan skapa en hel genre. Om jag säger att Clapham Junction är som en bögversion av Short Cuts så vet de flesta vad jag menar - flera berättelser som lite smått vävs ihop med varandra. Här får vi följa ett gäng homosexuella män, som alla bor runt Clapham i London ett stekhett sommardygn, vars vägar korsas och en del påverkar varandra, andra märker knappt av varandra.

Clapham Junction är en engelsk tevefilm från 2007 i regi av Adrian Shergold, som mest regisserat teveserier. Alltså är ni ursäktade om ni inte känner till honom (jag gjorde det inte heller i ärlighetens namn). Manuset är välskrivet och gripande. Den stora skillnaden mellan den här och nyss nämnda Short Cuts är bristen på humor. Här finns inte den minsta gnutta av den varan egentligen - allt är fullkomligt nattsvart. Det finns liksom ingen ljusning för någon av personerna. De som inte blir misshandlade, mördade eller förnedrade blir svikna eller ensamma. Det är nästan som om filmen är gjort av ett av de där antigaysällskapen som vill bevisa vilket hemskt liv homosexuella får om man inte tvingar dem till "den rätta vägen". Filmen ska ha tillkommit för att högtidlighålla avkriminaliseringen av homosexualitet i England och Wales. Det är nästan så jag undrar om det här är ett sätt att få folk att vilja ompröva det beslutet, så svart är det.

Inte bara handligen är svart, även skildringen av personerna är ganska dyster. Det gäller både hetero- och homosexuella. Det finns inte många personer här som man tycker om, och dem man får lite sympati för är dem som det går illa för. Rakt igenom är det bra skådespelarinsatser, men inte av de mest namnkunniga skådespelarna. De mest kända är Samantha Bond (Lady Rosamund i Downton Abbey), James Wilby (Maurice) och min favorit Rupert Graves (Ett rum med utsikt och just nu aktuell som Lestrade i Sherlock). Då förstår ni vilken nivå det ligger på. Inte för att det stör, såklart. Det är ganska befriande att inte se kändisar i alla roller.
 
Det är svart och osymptaiskt, men välgjort och välspelat och jag är intresserad av hur det ska gå hela tiden. Tre tagna gnurglor blir det trots allt.



tisdag 7 februari 2012

Carnage

Yasmine Rezas komedi Massakerguden har spelats ett par gånger i Sverige sedan urpremiären i Zürich 2006, bland annat på Dramaten 2010. Nu har Roman Polanski gjort en filmatisering av pjäsen under namnet Carnage med handlingen överflyttad till Brooklyn (fast inspelad i Paris, på grund av det där - ni vet!).

De båda elvaåringarna Zachary och Ethan har hamnat i slagsmål och Zachary har slagit Ethan i ansiktet med en träpåk så att tänderna flög. Nu träffas föräldrarna för att diskutera ansvarsfrågan. Ethans föräldrar är vänsterintellektuella och Zacharys är överklass. Ganska snart börjar sprickorna i fasaden att visa sig.

Polanski har inte ansträngt sig särskilt mycket för att göra om manuset till något storslaget filmiskt - sanningen att säga så är det här filmad teater. Hela filmen, som dessutom med sina 1 timme och 19 minuter är föredömligt kort, utspelas i en och samma lägenhet, till största delen också i vardagsrummet. Kameran är placerad mitt bland skådespelarna, så vi är tigande åskådare till fältslaget som utspelas. Det är inte så mycket action, här pratas det. Med besked, dessutom. Replikerna flyger fram och tillbaks, allianser bildas och bryts snabbare än man hinner ana. Anklagelser flyger fram och tillbaka över bordet. Allt avhandlas. Rezas repliker är perfekt skrivna och skär som laserstrålar genom föräldrarnas pansar. En njutning att skåda och höra.

Nej, det här är framför allt skådespelarnas film. Och vilka skådespelare sen! Jodie Foster och John C Reilly som vänsterliberalerna och Kate Winslet och Christophe Waltz som överklassföräldrarna. Det fullkomligt slår gnistor om deras spel. Perfekta in i minsta gest - förutom förvånansvärt nog Kate Winslets skratt. Jag reagerade på det även i Mildred Pierce hur onaturligt hennes scenskratt är, men det är bara en lite skönhetsfläck.

Tänk er en Vem är rädd för Virginia Woolf, fast där de båda paren är jämnstarka. Då har ni Carnage. Jag bryr mig inte om hur lite filmisk den är, jag fullkomligt tjöt av skratt emellanåt och däremellan njöt jag av skådespelarna och deras sätt att leverera Rezas fantastiska repliker. Tveklöst, fem gnurglor!