lördag 11 februari 2012

War Horse

Förra årets stora succé på Broadways talscener var War Horse, baserad på Michael Morpurgos ungdomsbok som i Sverige givits ut under namnet Joey. Jag har fått intrycket av att pjäsen framgång till stor del består av att det är ett rejält spektakel, men hästdockor i naturlig storlek på scen och massor som händer. Jag har sett några scener ur uppsättningen och det är fascinerande att se hur dockskötarna får dockorna att se levande ut. Uppsättningen vann en Tony för bästa drama i år (intressant nog finns det ingen kategori för bästa manus i dramasektionen, det är bara musikaler som kan vinna det priset av någon anledning).

Att det är ett spektakel är säkerligen något som lockade Steven Spielberg att göra en film av historien - han är ju inte rädd för just spektakel - och filmen som hade premiär i USA i december (Sverigepremiär blir det 24 februari) har nu blivit nominerad till en Oscar för bästa film. Om en film blir nominerad till bästa film och inget annat blir jag lite misstänksam. Den har inte årets bästa regi, inte bästa manus, inte bästa skådespelare, foto, klippning eller nånting sånt, men den är ändå en av årets bästa filmer? Vad är det då som gör den bra? Nå, den kanske kan vara bra ändå, tänkte jag och satte mig att se den.

Handlingen i korthet går ut på att hästen Joey säljs till kavalleriet när första världskriget bryter ut och fraktas över till Frankrike. Han försöker sedan ta sig tillbaks till England och ägaren Albert, samtidigt som Albert själv tar värvning för att hitta Joey. Vi får alltså se första världskriget genom en hästs ögon, så att säga.

Nu ska jag vara snäll - War Horse är snyggt filmad, men den är ett pekoral! Jag tog fram skämskudden flera gånger under filmens gång, särskilt när Joeys godhet och ädelmod ska visas. Här har vi en häst som på eget bevåg tar sina kamraters plats vid kanonerna för att låta vännerna vila. Rollerna har lika mycket djup som ett glas vatten. Det finns två sorters människor - de som gillar Joey och därför är goda, och de som inte gillar Joey och därför är onda. Det får man ändå ge filmen, den visar att även tyskarna har mänskliga känslor. Ja, förutom de som inte tycker om hästar alltså.

Joey verkar vara en omvänd hartass, alla som kommer i hans närhet går det dåligt för. En efter en dör de och så hamnar Joey hos nästa person som också snart kommer i vägen för en fiendekula eller annan olycka. Fransmän och tyskar talar som om de vore med i valfritt avsnitt av 'Allå, 'allå 'emliga armén. Bara korta utrop talas på respektive språk, resten är på bruten engelska. Ett flertal namnkunniga skådespelare - Emily Watson, Peter Mullan, Benedict Cumberbatch och David Dencik i en så liten roll att jag faktiskt missade honom - kämpar med de platta replikerna. En del lyckas väl bättre än andra.

Jag skrev att filmen bara blivit nominerad till bästa film. Det är inte riktigt sant, den är faktiskt nominerad till en oscar till - bästa musik. Hur detta är möjligt övergår mitt förstånd. John Williams musik ligger som en tjock, kletig massa över hela filmen. Under filmens första fyrtiofem minuter, innan kriget bryter ut, är det bara nån enstaka minut som vi slipper musiken. Varenda känsla ska strykas under med tjocka svarta streck så att ingen ska missa vad det är som pågår. Under resten av filmen är det bara under krigsscenerna som vi slipper musiken, och det är väl för att kanonerna mullrar för mycket. Titta på trailern här nere och tänk er den musiken hela filmen igenom.

Att Spielberg är fenomenal på att filma krigsscener visade han redan i Rädda menige Ryan, och precis som i den filmen är det bara krigsscenerna som väcker några som helst känslor hos mig. Resten av filmen är mig totalt likgiltig. Den är snyggt filmad, effekterna är snyggt inkorporerade, miljöer och kläder riktigt bra, men filmen i övrigt - nej tack. Däremot kan jag tänka mig att hästtokiga småtjejer kommer att älska den här filmen, om de klarar av att se alla krigsscenerna förstås. Det som gjorde att jag orkade med att sitta igenom de två och en halv timmarna var det tekniska, fotot, effekterna kläderna och miljöerna. Det är också de som gör att jag är villig att ge filmen två halvsovande gnurglor.

1 kommentar:

Gealach sa...

Hmm... låter ju inte så lovande. Olle och jag översatte boken förra året, den tyckte jag om i alla fall, så jag ska nog försöka hinna med att se filmen också.