söndag 6 mars 2016

Homosexchock med Julia Caesar

I september 1951 satte DN:s recensent Öhn gratischampagnen i vrångstrupen när hen var på Odéonteaterns premiär av revyn Född i år. Först hyllar hen Julia Caesars och Bellan Roos' äkta tonfall, men sedan...!

I första akten sattes enligt recensenten "ett rekord i smaklöshet som nog kommer att stå sig länge". Det var något så osmakligt som en kuplett om "det inte  minst i revysammanhang ömtåliga homofilproblemet". Det dröjde ända till andra akten innan hen lugnat ner sina skadade nerver.

Kupletten i fråga heter Vi är inte riktigt som dom andra vi och är skriven av den gamle snuskkuplettkompositören Johnny Bode. Att lyssna på sången idag är inte precis chockerande. Det är en gullig liten text om att även homosexuella vill bli behandlade med respekt. Tyvärr omnämner inte Öhn vem som framför kupletten i revyn, men nog önskar jag att det var Julia Caesar som fick göra den, gärna tillsammans med sin älskade Frida Falk!

1968 gav Bode ut kupletten på singel, så ni kan själva lyssna på det fruktansvärda.

tisdag 12 januari 2016

Nu är glada julen slut, slut, slut







Jaha, då var julen över för den här gången. Den stora julgranen i Vita havet, som glatt så många besökare under de senaste veckorna finns inte längre. Igår var jag tvungen att klättra upp på den höga stegen och plocka ner alla julgransprydnaderna.











 


Samtidigt plockade vi även undan silvertomtarna som vi har använt i barnverksamheten och nu får både tomtar och prydnader vila i sina respektive lådor.



Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän.
För det har han lovat.

söndag 10 januari 2016

Hamngatan då och nu



På 1670-talet lät greve Carl Sparre bygga ett palats på Norrmalm, alldeles intill Kungsträdgården. Så här såg palatset ut i Suecia Antiqua et Hodierna. Den övre bilden visar framsidan sedd från Kungsträdgården och den undre bilden är palatsets baksida. Både far och son Tessin ska ha varit inblandade i skapandet av palatset. Snyggt, eller hur?


250 år senare ser slottet ut så här. Det är inget privatpalats längre, det är i statens ägo och har haft olika funktioner. Men nu, 1912 inhyser det både teater i morisk stil (jojo, islamisering av Sverige hade redan påbörjats!) och biografsalong - Röda kvarn.


Fortfarande ett vackert stadspalats således. Men så fick det inte förbli, 1913 rivs palatset för att ge plats åt NK. Nu tycker jag att NK-huset är vackert, men nog hade det Sparreska palatset kunnat få ligga kvar och NK få en annan lämplig plats?

söndag 29 mars 2015

The Breakfast Club 30 år

Det är svårt att fatta, men i år är det trettio år sedan The Breakfast Club hade premiär. Den svenska premiären ägde rum 5 juli och på premiärkvällen var jag och såg den inte mindre än två gånger! Aldrig tidigare hade jag sett en film som så direkt talade till mig!

Jörgen och jag var på 7 Rigoletto och såg nioföreställningen och när vi kom ut tittade vi på varann och sa "jag vill se den här igen - nu!". Och så köpte vi biljetter till nattbion också.

Jag kanske inte tycker att den är lika fantastisk idag, men nog håller den att ses flera gånger!


fredag 14 november 2014

Jul i skyttegravarna

Okej, jag är medveten om att det här är en reklamfilm för Sainsbury's, men jag börjar ändå gråta när jag ser den och detta på grund av den sanna historien bakom.

Julfreden 1914, när fiendesoldaterna spontant slutade kriga och istället möttes i ingenmansland för att spela fotboll, utbyta julklappar och glömma krigets fasor för några timmar. Det var fortfarande i början av kriget och hoppet om ett kort krig fanns ännu kvar. De flesta av de här soldaterna var nog dessutom medvetna om att personerna i de andra skyttegravarna inte var några ansiktslösa monster, utan människor som inte var med onda än de själva.

Det här retade upp officerarna så till den milda grad att julen 1915 beordrades bombningar under hela julen för att något så upprörande inte skulle inträffa igen.


söndag 27 juli 2014

Fördomar och hbt-hat

Så länge lyckades jag alltså hålla mig borta från att blogga! Men jag blev så jävla förbannad att jag är tvungen att skriva av mig.

Ingrid Carlqvist, en av Jimmie Åkessons ideologiska bästisar och chefredaktör för den rasistiska nättidningen Dispatch International - som SD för övrigt tyckte var en bra idé att skicka ut till alla sina medlemmar - slår, som rasister så gärna gör, åt alla håll. Nu när Pride närmar sig är det självklart HBT-rörelsen som får sina fiskar varma. En chefredaktör kan självklart inte bara slänga ur sig fakta utan att ha belägg för dem, så i sin ledare "Varför locka in unga i en farlig livsstil?" har hon en hel del länkar till olika sidor på nätet. Jag hade inte läst den här artikeln om inte Rickard hade gått i svarsmål med henne på twitter. Carlqvist är heeeelt oförstående för reaktionerna hennes ledare gav upphov till, för hon är inte fördomsfull - hon hänvisar bara till fakta. Nu har jag läst artikeln (nej, jag tänker inte länka till den - hon förtjänar inte mer trafik än hon redan får). Jag vet inte vad som är värst, att hon faktiskt har läst materialet hon hänvisar till och inte förstår det, eller det som är det troligaste - hon skiter i det som inte passar hennes agenda.

 Att Carlqvist tycker att det är upprörande att RFSL får statliga pengar för information och utbildning, "hutlöst dyrt nonsens" får stå för henne. Men resten av ledaren gick jag igenom och läste länkarna.

Carlqvist inleder med att kalla Pride för "pedofilernas paradis – helt fritt från kritisk granskning". Detta bevisas tydligen genom att ställa en "heterosexuell kärleksfestival" i Barnens by i Malmö som fick hitta nya lokaler för att det samtidigt var ett träningsläger för brottartjejer som också hade bokat lokaleri Barnens by, mot att det på Pride finns en ungdomsavdelning "där folk mellan 13 och 29 (!) ska mingla tillsammans – något som ingen kritiserar eller problematiserar". Varför skulle de problematisera det? Alla bögar vill inte knulla med alla andra bögar, oavsett ålder! Och att ungdomsavdelningar inom intressegrupper brukar vara mellan 13 och 30 är inte ovanligt. Till och med SDU:s stadgar säger att det är just mellan 13 och 30 man ska vara för att få vara med hos dem. Betyder det att alla SDU:are knullar med varandra på årsmötena också? Eller är det bara på Pride som det sker?

Sedan övergår Carlqvist till att tala om att det i Sverige tydligen är förbjudet att tala om riskerna med den homosexuella livsstilen, men tack och lov finns det modiga grupper i USA. Den hon väljer att citera är Family Research Center, en välkänd hatgrupp (och det är Carlqvist säkerligen ytterst medveten om). FRC är en lobbygrupp som utger sig för att värna Familjen, men egentligen inte är något mer än en anti-hbt-grupp. Dess ledare, Tony Perkins, är inte bara homofob utan praktrasist också med kopplingar till Ku Klux Klan (jag börjar förstå varför Carlqvist väljer att citera FRC).

Bland FRC:s praktuttalanden kan man välja godbitar som "The reality is, homosexuals have entered the Scouts in the past for predatory purposes", om att tillåta homosexuella i scoutrörelsen, “welcoming open homosexuality in the military would clearly damage the readiness and effectiveness of the force – in part because it would increase the already serious problem of homosexual assault in the military" angående att homosexuella skulle få tjänstgöra i amerikanska armén (farhågor som för övrigt inte har besannats, om nu någon undrade), “Gaining access to children has been a long-term goal of the homosexual movement" och klassikern när Perkins var upprörd över att man inte får diskriminera mot hbt-personer längre: "When are they going to start rolling out the boxcars to start hauling off Christians?" Detta är alltså organisationen som Carlqvist lägger sitt hopp till.

FRC har skrivit ihop en broschyr som de vill att folk ska läsa för att ha argument mot homosexualitet. Att den har grusats om och om igen kanske inte kommer som en överraskning. Jag tänker inte gå igenom motbevisen. Ni kan läsa dem själva här.

Härefter kommer en länk till en undersökning från 1994 som enligt Carlqvist, med illa dold förtjusning, ska bevisa att tesen att upp emot tio procent av alla människor är homosexuella är fel - "moderna studier visar att bara 0,6 procent av männen och 0,2 procent av kvinnorna helt och hållet betraktar sig och lever som homosexuella." Jag vet inte var Carlqvist får sina fakta ifrån, men inte är det från den studien hon hänvisar till. Där står klart och tydligt att 9,1% av de tillfrågade männen och 4,3% av kvinnorna har ägnat sig åt samkönat sex sedan puberteten och 1,4% av kvinnorna och 2,6% av männen anser sig ha en homosexuell identitet. Det här är ju ganska svårt att säga bergsäkert - särskilt i USA 1994 var det betydligt svårare att komma ut ur garderoben, och än idag finns det folk som inte anser sig vara homosexuella, men ändå ligger med män. Det borde jag veta, jag har dejtat min beskärda del av den typen. Och om så vore att Carlqvist har rätt, att bara 0,6% av alla män är homosexuella - vad spelar det för roll? Det ger inte Carlqvist och hennes gelikar mer rätt att vara homofober och fördomsfulla!


Nu börjar det bli riktigt smaskigt. Nästa stycke inleds med "Här är några av de obehagliga fakta om den homosexuella livsstilen som aldrig nämns i Sverige". Där får vi veta att homosexuella lever tio till tjugo år kortare än heterosexuella. Undersökningen hon länkar till visar att man har undersökt hur gamla folk var när de dog av aids, inget annat. Att sedan ställa det mot icke-hiv-smittade människor som bevis på en skadlig livsstil är rent och skärt bedrägeri.

"Homosexuella får fler sjukdomar än heterosexuella, inte minst på grund av mycket analsex". Oj då, hur bevisas det? Ja, genom att 260 män på en proktologklinik har problem med ändtarmen. De här problemen skulle nog kunna lösas med lite utbildning om hur man beter sig på bästa sätt när man har analsex. Jaså, det finns sådan utbildning? Jaså, det tycker Carlqvist också är förkastligt? "RFSL uppmuntrar dock till analsex på alla möjliga vis." Vi ska inte utbilda till säkrare analsex, och när skadorna sedan kommer kan vi visa på hur skadligt det är. Ett utmärkt sätt att både ha kakan och äta den, eller hur?

Lesbiska kommer inte heller undan! De drabbas minsann av bröstcancer oftare än heterosexuella! Vad säger undersökningen? Ja, det är inte så lätt att veta, för Carlqvists länk leder ingenstans. Men då googlar jag lite och hittar samma(?) undersöknig som Carlqvist hänvisar till. Där står det - i första stycket:
So far, the information we have on breast cancer in lesbians has been both limited and contradictory. The large national cancer registries and surveys do not collect data about sexual orientation, leaving lesbians embedded and invisible among this vast wealth of information. 
I nästa stycke läser vi:
Some research has been conducted that specifically addresses lesbian cancer risks and experiences, but the results have been inconsistent. In almost every case, the sample sizes have been too small for us to draw reliable conclusions. 
Aj då, ser dåligt ut för Carlqvists teori. Men sedan får vi veta att "some people" tror att lesbiska löper en högre risk för bröstcancer, inte av någon fysiologisk orsak utan av ett kluster av orsaker: "The increased risks are a result of behaviors that are a result of the stress and stigma of living with homophobia and discrimination"´(min kursivering). Det de säger är alltså att det är Carlqvist och hennes gelikar som är orsaken till att lesbiska (eventuellt!) drabbas oftare av bröstcancer. Aj då! Då har jag faktiskt en bra lösning på hur vi ska få ner sjukdomstalen, och om du tänker efter, fru Carlqvist, så kommer du nog att inse det också.

Det leder oss också in på nästa "fakta" - att homosexuella har större psykiska problem och mer depressioner än heterosexuella. TACKA FAN FÖR DET, när man måste utstå fördomar, hat och förtryck av sådana som Carlqvist! Det är precis vad undersökningen hon länkar till visar också, fast den biten missade hon tydligen när hon läste den.

Homosexuella missbrukar mer än heterosexuella. Även här kan hon glädja sig åt att det är en lgbt-grupp som har skrivit det. Nu är det inte riktigt så det står, men nästan. Det står att lesbiska (för undersökningen handlar bara om lesbiska, inte homosexuella i stort) "brukar och missbrukar" mer än heterosexuella kvinnor. Det betyder alltså att om en lesbisk kvinna dricker två öl om dagen istället för den heterosexuella kvinnans enda glas vin om dagen så brukar hon mer. Inte att hon är drogmissbrukare. Vad beror det här på då, enligt undersökningen? Ja, samma sak som hittills: "This may be due to added stressors in lesbian lives from discrimination. Lesbians need support
from each other and from health care providers to find healthy releases, quality recreation, stress reduction, and coping techniques" - alltså ganska precis det motsatta mot vad Carlqvist predikar.

Carlqvist avslutar sin ledare med "Att upplysa om faror är ju inte detsamma som att förbjuda eller demonisera homosexualitet". Rätta mig om jag har fel, men att sprida felaktigheter och lögner om hur illa det går om man bejakar sin läggning är väl ändå att demonisera homosexualitet?! Nu tror jag tyvärr inte att någon av Dispatch Internationals läsare kommer att läsa det här och faktiskt inse vilket strunt det är Carlqvist kommer med, men förhoppningsvis kanske någon annan hittar något att ta till sig av det jag har skrivit!

lördag 26 juli 2014

Dags att dra vidare?

Det har inte hänt mycket här på bloggen på sistone, om man ska vara ärlig. Jag känner just nu att jag inte riktigt har tid att ägna mig åt bloggandet, även om jag har tyckt att det har varit roligt hela tiden. Av den anledningen tror jag att det är dags att säga tack och hej på ett tag.

Därmed inte sagt att jag tänker sluta helt. Det kommer säkert att komma upp ett och annat inlägg här emellanåt. Förutom det har jag (åter-)upptäckt Tumblr, som gör det lite lättare att slänga upp ett inlägg i farten. Min sida hittar ni på den här länken. Uppdatera era bokmärken.

Vi ses i cyberrymden!

torsdag 17 juli 2014

Elaine Stritch är död



Elaine Stritch är kanske inte så välkänd i Sverige - hon är nog mest känd som Alec Baldwins hemska mamma i 30 Rock.
I USA var hon desto mer känd, en riktig Broadwayprimadonna som bland annat spelat i några av Stephen Sondheims musikaler. Det var hon som gjorde Ladies who lunch i originaluppsättningen av Company. Hennes sista roll blev kanske passande nog Madame Armfeldt i Sommarnattens leende.
Idag avled hon 89 år gammal. Ett utmärkt sätt att lära känna henne är genom att se hennes enmansföreställning Elaine Stritch at liberty, som hon gjorde 2002.

lördag 28 juni 2014

Carolus Rex

Fotograf Urban Wedin
Så blev det äntligen premiär. Det känns som en evighet sedan då Marie-Louise gjorde sitt första besök i Riddarholmskyrkan, och ändå är det bara lite mer än ett halvår sedan. Jag har ivrigt gått och väntat på att få se resultatet och igår kom det äntligen. Med detta lilla caveat kan Läsaren förstå att det här inte är en riktig recension - det hela ligger mig lite för nära. Men jag måste skriva ner mina intryck.

Jag ska villigt erkänna att när Nils talade om att han tänkte göra en uppsättning baserad på Brunners roman om Karl XII fick jag hjärtat i halsgropen - vad skulle det här bli?! Lugnare blev jag när det började dyka upp fler Karl XII-författare i listan, och alla eventuella farhågor kom helt på skam. Det är en sjuhelsikes uppsättning Nils har fått ihop, inte en död stund och det hela balanserar hela tiden på gränsen till det smaklösa och osmakliga, dock utan att för en gång ramla över. I ett antal korta scener berättar liket Karl XII, som klättrat ur sin sarkofag, om sitt liv. Fem skådespelare delar med den äran på rollen som kung Karl i olika åldrar. De, och övriga ensemblen, gör ett fenomenalt jobb. Med underbar respektlöshet för det historiskt korrekta får vi läsa oss allt om Karl och hans tid. Att det var Karls systrar Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora som barnpyromaner som brände ner gamla slottet var en nyhet för mig!

Markus scenografi och Lenas kostymer förhöjer definitivt upplevelsen, inte historiskt korrekt på några större sätt, men helt rätt i situationen. Vi serveras både 1700-tal och 2000-tal i en salig blandning. Danskarna i slaget vid Humlebaek försvarar sig med att kasta lego på de svenska karolinerna. Karl presenterar dessa som "danska ryttare" - en helt genial benämning! Alla som någon gång klivit på en förlupen legobit vet vilken smärta som uppstår!

Att Karl XII själv uppskattade föreställningen kan vi tro. Scenteknikerna berättade att efter premiärföreställningen och de höll på att packa ihop allting hörde de plötsligt musik som spelades någonstans i kyrkan, trots att all ljudutrustning var avstängd. Jag väljer att se det som Karls godkännande.

torsdag 26 juni 2014

Radioteatermåste!

Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio
Förra sommaren läste jag Neil Gaimans Kyrkogårdsboken och blev helt slagen. Redan medan jag läste den började jag tänka på när jag kunde läsa om den.

På måndag böjar Unga radioteatern köra Kyrkogårdsboken som sommarföljetong. Det här är sommarens stora måste! Missa den inte. Inte ens att Jonas Malmsjö är med kan hindra mig från att lyssna!

lördag 21 juni 2014

Var hälsad, Stockholms befriare!

Midsommardagen 1523 rider Gustav Vasa in i det nyligen befriade Stockholm. Sedan dess har vår stad aldrig varit belägrad av utländska styrkor. En anledning så god som någon att fira midsommar!

fredag 20 juni 2014

Glad midsommar!

Må ni få dansa omkring midsommarstången tills ni stupar!

tisdag 10 juni 2014

Tonygalan - vinnarna



Så var nattens vaka över och årets Broadwaypriser utdelade. Vad skulle jag vara för musikalfjolla om jag inte satt uppe och kollade hela natten?

Hur var då galan? Jo tackar som frågar! Det var en bra tillställning, med ovanligt många nummer ur de aktuella musikalerna. Några nummer hade gärna kunnat slopas. Att Wicked firar tio år behövde nog inte ta upp tid med ett nummer med de nuvarande huvudrollsinnehavarna. Och vem i hela friden kom på idén att göra Music Man som rapnummer?!

Värd för galan var Hugh Jackman för fjärde gången, vilket gör att han nu ligger lika med Neil Patrick Harris. Jackman är onekligen en showman av det gamla gardet - hade han levt på femtiotalet hade han fått göra musikaler på löpande band. Men han har inte det där ironiska som Neil Patrick Harris har. Dessutom var manuset i år inte lika bra som de år Harris har hållit i rodret. Skämten slirade lite väl emellanåt. Jackman klarade sig utmärkt under förutsättningarna. Inledningsnumret skulle nog ha behövt diskuteras igenom några gånger till. Vad var tanken där - att vi skulle associera till Jackmans ursprung i Australien när han hoppar runt som en känguru? Att Bobby Van gjorde detsamma i Kär i dag 1953 ursäktar liksom inte det alldeles för långa skuttandet.



På tal om Neil Patrick Harris - i år gick han och vann för bästa manliga skådespelare i musikal för sin roll i Hedwig and the Angry Inch. Musikalen fick flest priser - fyra stycken - tillsammans med A gentlemans guide to love and murder. Hedwig and the Angry Inch, historien om "den internationellt ignorerade" transsexuella rocksångerskan Hedwig vann dessutom för bästa nyuppsättning av musikal, bästa kvinnliga biroll och bästa ljus.



Bästa musikal blev den humoristiska historien om ädlingen som tar livet av alla släktingar som står mellan honom och titeln som hertig - A gentleman's guide to love and murder. Historien känner man igen från klassikern Sju hertigar. Precis som i filmen spelas alla släktingar av en och samma skådespelare, där Alec Guinness, här Jefferson Mays, som presenterar numret. Förutom bästa musikal fick uppsättningen pris för bästa manus, bästa regi och bästa kostym.

Den talpjäs som lyckades bäst var A raisin in the sun med sina tre priser, inklusive bästa nyuppsättning av pjäs. Sämst måste man nog säga att det gick för Kulregn över Broadway samt Krymplingen på Inishmaan - båda nominerade till sex priser utan att vinna ett enda.

Audra McDonald belönades med en Tony för sin roll som Billie Holiday i Lady Day at Emerson's bar and grill och blev med det historisk. Hon är den skådespelare som har vunnit flest Tonys - sex stycken - och den enda som har vunnit i alla fyra kategorierna bästa kvinnliga huvudroll respektive biroll i musikal respektive talpjäs.

Bästa musik och orkestrering gick till en musikal som ironiskt nog redan lagts ner efter bara 137 föreställningar - Broarna i Madison County

Listan med vinnare ser i övrigt ut så här:
  • Bästa musikal - A gentleman's guide to love and murder
  • Bästa pjäs - All the way av Robert Schenkkan
  • Bästa nyuppsättning av musikal - Hedwig and the Angry inch
  • Bästa nyuppsättning av pjäs - A raisin in the sun
  • Bästa manliga huvudroll i musikal - Neil Patrick Harris, Hedwig and the Angry inch
  • Bästa manliga huvudroll i pjäs - Bryan Cranston, All the way
  • Bästa kvinnliga huvudroll i musikal - Jessie Mueller, Beautiful - The Carole King Musical
 
  • Bästa kvinnliga huvudroll i pjäs - Audrey McDonald, Lady Day at Emerson's bar and grill
  • Bästa manliga biroll i musikal - James Monroe Iglehart, Aladdin
 

  • Bästa manliga biroll i pjäs - Mark Rylance, Trettondagsafton
  • Bästa kvinnliga biroll i musikal - Lena Hall, Hedwig and the Angry Inch
  • Bästa kvinnliga biroll i pjäs - Sophie Okonedo, A raisin in the sun
  • Bästa manus till musikal - A gentleman's guide to love and murder av Robert L Friedman
  • Bästa musik - Broarna i Madison County av Jason Robert Brown
  • Bästa orkestrering - Broarna i Madison County av Jason Robert Brown
  • Bästa regi i musikal - Darko Tresnjak, A gentleman's guide to love and murder
  • Bästa regi i pjäs - Kenny Leon, A raisin in the sun
  • Bästa scenografi i musikal - Christopher Barreca, Rocky
  • Bästa scenografi i pjäs - Beowulf Boritt, Act One
  • Bästa kostym i musikal - Linda Cho, A gentleman's guide to love and murder
  • Bästa kostym i pjäs - Jenny Tiramani, Trettondagsafton
  • Bästa ljus i musikal - Kevin Adams, Hedwig and the Angry Inch
  • Bästa ljus i pjäs - Natsha Katz, Glasmenageriet
  • Bästa ljud i musikal - Brian Ronan, Beautiful - The Carole King Musical
  • Bästa ljud i pjäs - Steve Canyon Kennedy, Lady Day at Emerson's bar and grill
  • Bästa koreografi - Warren Carlyle, After midnight
Övriga musikalnummer hittar ni om ni klickar på Visa mer.


tisdag 3 juni 2014

Riddle me this, riddle me that - what's with the throne where Christina has sat?


Som jag har skrivit om förut dyker drottning Kristinas silvertron upp i Batman från 1989. Ända sedan jag fick veta det så har jag varit nyfiken över hur den hamnade där - och än värre blev det när jag började ha visningar och visade upp den äkta tronen. Självklart vill jag veta bakgrunden!

Vem kan veta detta bättre än scenografen, Anton Furst? Tyvärr visade det sig att han dog redan 1991, och där trodde jag att mina chanser att få reda på bakgrunden tog slut. Men så i förra veckan kom jag att tänka på att är det någon som har koll på detaljer i scenografin så borde det vara rekvisitören. Imdb gav namnet Terry Ackland-Snow som rekvisitör. Terry har jobbat med så skilda filmer som Rocky Horror Picture Show, Döden på Nilen och Aliens - återkomsten.

En snabb googling gav mig hans hemsida och e-postadress, så i förmiddags skickade jag iväg ett mail med en fråga om han mindes bakgrunden till tronen och ett par timmar senare kom svaret!

Sanningen med tronen är mycket enkel och prosaisk, men inte desto mindre intressant. Tim Burton berättade hur han ville ha scenen med Jokerns parad och vilken stämning det skulle vara. Sedan gick Terry och medarbetarna och tittade i förråden - och vad står där om inte drottning Kristinas silvertron. Helt perfekt i stil, ansåg de, och det verkar ju Tim Burton ha tyckt också, eftersom tronen kom med i filmen. Tronen är alltså inte specialtillverkad för Batman, utan har använts i tidigare filmer. Terry lovade att han skulle undersöka om han kan få fram vilka tidigare filmer tronen har använts i. Det är dock troligtvis inte den tronen som användes i Drottning Kristina, den ser lite större ut.


Men han berättade också att Tim Burton har använt tronen en gång till - i Kalle och chokladfabriken! Då spraymålad i guld. Jag fick en smärre chock över detta, hur har jag kunnat missa tronen i en film som kom efter att jag jobba i så många år på slottet?!

Jag gick genast hem och kollade igenom Kalle, och blev genast lite lugnare. Man har inte bara målat om tronen, utan även byggt om den i ryggstödet. Det går inte att känna igen den om man inte vet om det. Men visst, armstöden och benen ser ut som i Batman.


Så var det med det - och för första gången på sexton år kan jag sova lugnt, som Maleficent säger i Törnrosa (vilket inte har något med de här filmerna att göra).

måndag 2 juni 2014

Kröningsfirande på slottet

Ibland förvånar jag mig själv! På nationaldagen hade jag till uppgift att komma på vad vi ska ha för barnaktivitet och efter att ha funderat lite kom jag på att vi ska göra regalier i barnstorlek och ge barnen en chans att få bli krönta till kungar och drottningar.

Nu visar det sig att jag är smartare än vad jag trott, för i år är det exakt 360 år sedan drottning Kristina abdikerade och Karl X Gustav kröntes till kung - och vilket datum skedde denna abdikation/kröning? Jo, på självaste 6 juni! Kan det då bli lämpligare att vi den dagen har kröning som tema!

Okej, jag kanske inte tänkte på det när jag bestämde mig för att lansera kröningstemat, det bara slog mig igår när jag satt och åt frukost. Men håll med om att det är synnerligen passande!