söndag 13 december 2020

Felciterad Astrid


Har sett ett citat som sägs vara av Astrid Lindgren. Jag tycker inte att det känns som Astrid och jag kan inte hitta något på nätet om det. En kollega påpekade att det ser ut som en översättning av den engelska filmtiteln Suppose they gave a war and nobody came. Det låter ju ganska troligt, men var kommer titeln ifrån? Lite forskning behövs, tänkte jag och satte igång.


Det här visade sig vara ett populärt citat som användes av krigsmotståndarna under Vietnamkriget. Okej, nu börjar det likna något, men vem sa det från början?

 Lite mer letande gav flera träffar som sa att det kom från
What if they gave a war and no one came?
Then the war will come to you. 
He who stays home when the fight begins 
And lets others fight for his cause
Should take care. 

Det här skulle vara ett citat av Bertolt Brecht, lika vagt som Astrid-varianten (och inte särskilt pacifistiskt heller!). Så jag letade vidare. Det visade sig att det var en sammanblandning av två citat. Det Brecht skrev i Koloman Wallisch Kantate var 

Wenn das Volk entwaffnet ist Kommt der Krieg. 
/---/ 
Wer zu Hause bleibt, wenn der Kampf beginnt
Und lässt andere kämpfen für seine Sache
Der muss sich vorsehen.

Alltså, "När folket är avväpnat kommer kriget." Slutet av citatet, "he who stays home..." stämmer däremot med Brechts kantat (fast på tyska då). Någon har lagt till citatet till Brechts text. Han är alltså inte skyldig. 


Vi får leta oss vidare och hamnar i tidskriften McCall’s. 1966 skrev fredsarbetaren och poeten Charlotte E. Keyes en artikel i McCall’s om mamman till en vapenvägrare och artikeln fick titeln Suppose They Gave a War and Nobody Came. Nu är vi med i matchen igen!

Var fick då Keyes titeln ifrån? Hon hade läst det i ett brev som tidskriften Scientific Americans redaktör James R. Newman 1961 skrivit i ett brev till Washington Post, där han citerar 30-talspoeten Carl Sandburg. Bara det att Sandburg aldrig har skrivit det citatet. Aaargh!  

Däremot skrev han dikten The People, Yes 1936 och i den hittar vi citatet: 

The little girl saw her first troop parade and asked,
'What are those?'
'Soldiers.'
'What are soldiers?'
'They are for war. They fight and each tries to kill as many of the other side as he can.'
The girl held still and studied.
'Do you know . . . I know something?'
'Yes, what is it you know?'
'Sometime they'll give a war and nobody will come.' 

Och där har vi pudelns kärna! Inte Astrid, utan en amerikansk poet. En rejäl utveckling!

Så för att sammanfatta: Sandburg skrev Sometime they’ll give a war and nobody will come, vilket felciterades av Newman som "Suppose They Gave a War and Nobody Came", vilket användes av Keyes som en titel på en artikel om vapenvägrare vilket i sin tur felciterades som "What if they gave a war and no one came?" av en okänd person och placerades in i Brechts Koloman Wallisch Kantate. Därifrån plockades det upp av krigsmotståndarna under Vietnamkriget och blev dessutom 1970 en filmtitel (den svenska titeln är för övrigt Galningar på krigsstigen).

Ett okänt antal år senare tas citatet åter upp och översätts av en okänd person till svenska, som lägger till "Vad är det för fel på att vara lat?" och attribuerar det till Astrid Lindgren. Felcitat på felcitat på felcitat. Det här är felcitatens svar på Inception!

onsdag 27 mars 2019

Storslam och Lillslam?

Inspirerad av Helan och Halvan fick jag för mig att undersöka faktoiden att de i Sverige först lanserades som Storslam och Lillslam. Njae, det var inte riktigt så.

Först lite bakgrund: Stan Laurel och Oliver Hardy var inte någon duo som uppträtt tillsammans i åratal. Faktum är att de var etablerade filmkomiker var för sig redan innan de träffades. Stan Laurel hade då medverkat i 250 filmer, både som skådespelare, regissör och manusförfattare!

Stan Laurel och Oliver Hardy spelar mot varandra för första gången 1921 i The Lucky Dog. Stan Laurel har huvudrollen som en ung man som har mer tur än han anar och Oliver Hardy spelar en skurk som försöker råna honom i ett par scener. Inte förrän 1927 börjar de spela mot varandra mer regelbundet, dock fortfarande inte som komikerduo.



 
Första gången som Stan Laurel dyker upp i svenska bioannonser är 1923, då Tretton vid bordet gick upp på biografen Piccadilly på Birger jarlsgatan i Stockholm. Jag har inte riktigt lyckats lista ut vilken film det är, men en kvalificerad gissning säger att det skulle kunna vara Short Orders.




Nästa Stan Laurel-film att gå upp i Stockholm var Bluff och sand (Mud and Sand) en månad senare. Enda anledningen till att jag nämner den här är att Laurel spelar tjurfäktaren som i Sverige fick namnet Rudis Vaselino (Rhubarb Vaselino på engelska), en självklar anspelning på Rudolf Valentino, men mina gaytankar leder mig till helt andra platser...




Så här fortsatte det sedan i några år. Första gången som Stan Laurel och Oliver Hardy lanseras tillsammans i de svenska bioannonserna är med Jag får aldrig vara me'! (Early to Bed) i december 1928. Då har redan både Kopparslagare (Sugar Daddies), Muntra musikanter (You’re Darn Tootin’) och Hem, kära hem (The Finishing Touch) gått upp på biograferna, fast som Stan Laurel-filmer.




Det här betyder inte att Laurel och Hardy sedan är ett etablerat komikerpar i Sverige. Även nästa film, Trötta miljonärer (Should Married Men Go Home?) lanseras också som en Stan Laurel-film.



Laurel & Hardys första film som komikerduo är The Second Hundred Years, som har Sverigepremiär i mars 1929. Där spelar de brottslingarna Big Goofy och Little Goofy.  Rollnamnen översätts till svenska inför premiären och filmen uppkallas efter dem - Storslam och Lillslam! Det är alltså filmen som lanseras så, inte Laurel & Hardy. I bioannonsen står det "Storslam och Lillslam med Stan Laurel och Oliver Hardy".



Även följande filmer lanserades med skådespelarnas riktiga namn, till exempel Stor galamiddag (From Soup To Nuts) som hade premiär någon månad senare.



Hur var det då med Helan och Halvan, var kom det ifrån? Jo, i augusti 1929 (alltså ett halvår efter Storslam och Lillslam) utlystes en pristävling för att ge duon ett slagkraftigt namn och matcha tyskans Dick und Duff ("Tjock och Dum"). Här brukar tidningen Filmbladet få äran att ha utlyst tävlingen. Det är möjligt att de var med på ett hörn, men i annonserna är det filmbolaget själva som vill få in förslag.


Det vinnande förslaget presenterades i september, där Helan och Halvan vann, inskickat av Sven-Arne Stenberg i Råsunda. Och resten är filmhistoria.



lördag 4 mars 2017

Fem knackar bög

Visst är Fem-böckerna en produkt av sin tid och vi känner alla till stereotyperna som har plockats bort i senare upplagor (zigenare som blir tyska turister och så vidare), men att Enid Blyton tyckte att det var helt okej att gänget mobbar en pojke för att han är feminin hade jag inte riktigt räknat med.

Jag läser just nu Fem stoppar spöktåget, utgiven 1956 på svenska och där stöter barnen på en gosse vid namn Cecil Dearlove (bara namnet!) och han råkar ut för gängets förakt, uppmuntrat av de vuxna. Han ska vara lekkamrat till barnens nyfunne vän Jock och blir genast retad av dem alla. Det här är alltså första och enda gången som Fem-gänget möter fjollige Cecil:

Cecil anlände i bil. Han var i ungefär samma ålder som Jock, fast han verkade liten för sina tolv år. Han hade lockigt hår, som var alldeles för långt, och den grå flanellkostymen var oroväckande ren och välpressad.
/.../
- Varför klipper han sig inte? sade Julian med avsky. Pojkar med långt hår är då för äckliga.

Jock klär ut sig till indian och jagar den oförstående och skräckslagne Cecil runt gården så han springer in och gömmer sig hos Jocks mamma. Jock blir skickad till sängs för sitt upptåg. Det här är självklart Cecils fel.

Cecil kom sättande runt halmstacken med ögonen röda av gråt.
- Han skrämde mig, muttrade Cecil och slog sig ner bland de andra.
- Stackars liten, sade Dick genast.
- Gullunge där, fortsatte George.
- Mammas lilla vän, sade Julian.

Självklart går han därifrån när han blir behandlad på det sättet. Tio minuter senare kommer Jocks mamma med en matkorg åt barnen.

Julian log för sig själv.
- Har ni något emot, att vi tar Cecil med på en långpromenad över heden? sade han. Vi kan ju klättra uppför kullar och hoppa över bäckar och ströva genom ljungen. Det skulle bli en riktigt trevlig dag för honom.
- Det vore ju hemskt snällt av er, sade fru Andrews. Nu när Jock ligger i sängen har Cecil ingen att leka med. Fast jag misstänker, han är en liten morsgris, förstår ni. Ni måste vara mycket rädda om honom. Cecil! Cecil! Var håller du hus? Kom nu och bekanta dig med de här barnen!
/.../
Fru Andrews gick för att leta reda på honom, men han var som uppslukad av jorden.
De fyra barnen var inte det minsta förvånade.
/.../
Fru Andrews kom andfådd tillbaka.
- Jag kan omöjligt få tag i honom, sade honom. Men förresten det kvittar. Jag skall nog hitta på något som han kan göra, när han dyker upp igen.
- Ja. Fru Andrews har kanske några pärlor, som han kan sitta och trä upp? eller något lätt litet pussel? frågade Julian artigt. De andra fnittrade. Ett leende flög över fru Andrews ansikte.

Ett sista tjuvnyp hinner de med innan Cecil försvinner ur historien. De skrämmer honom för tjuren.

- Finns här en tjur? frågade Anne och såg ängslig ut.
- Nej, men det är ju ingen anledning till att han inte skall akta sig, skrattade Jock.
/.../
Fullt och fast övertygad om att en stor tjur överföll honom bakifrån, lät den arma Cecil höra ett förskräckligt vrål och rusade med skälvande knän till mjölrummet. Han kastade sig mot fru Andrews.
- Hjälp! Rädda mig! Tjuren är efter mig!
- Här finns ingen tjur, svarade fru Andrews förvånad. Det var nog bara en gris som jagade dig, Cecil.

Och det är det sista vi får se av stackars Cecil. Ack ja, humorn i att reta rena barn med långt hår!

torsdag 29 december 2016

Fröken Frimans krig


Alltså, jag vill verkligen tycka om Fröken Frimans krig, men det går bara inte.

Det här är tredje julen i rad som jag bänkar mig framför den här serien och det är tredje julen i rad som jag blir besviken. Så många underbara skådespelare, så snygga kläder och miljöer - och så dåligt manus! Om det inte räckte med att replikerna inte är trovärdiga för Stockholm för hundra år sedan ("håll din smutsiga mun", "jag vill ju inte kedja fast dig vid spisen", "var har ni vitlöken?") så låter de inte naturliga över huvud taget. Det låter som att alla skådespelarna måste kämpa med att få fram någon trovärdig ton ur replikerna. Och då är de flesta skådespelarna sådana som jag respekterar väldigt mycket.

Precis som tidigare år har man försökt få in för mycket handling på för lite tid. Ingenting får ta tid på sig och utvecklas naturligt. Med tre entimmarsavsnitt hinner man inte med alla dessa parallellhandlingar. Förra året hann Maria Kulles Emmy både bli sjuk och frisk innan man hann oroa sig för henne. Emelie Wallbergs Tora blev både gravid, mamma och hann dö utan att man lärde känna henne eller sörjde hennes bortgång. Och den där kärlekshistorien mellan Sofia Ledarp och  Ellen Mattsson i förra säsongen! Scen ett, de ser varandra för första gången. Scen två, de ligger med varandra. Detta alltså i en tid då homosexualitet var både förbjudet och en sjukdom. Att Tomasine Karle, som är bekväm med sin läggning skulle kunna hoppa i säng efter fem minuter är en sak, men Kinna Boman har undanträngt de känslorna i hela sitt liv. Det där är en kärlekshistoria som borde få pågå i flera avsnitt innan de äntligen får varandra. Kommer Kinna att ge efter för sina känslor? Kommer Tomasine tröttna på henne och gå vidare? Uppbyggnad!!

När jag ändå är inne på skådespelarna och deras rolltolkningar - stackars skådespelare som måste försöka få liv i alla dessa endimensionella roller. Det finns absolut inget djup i dem, de har sin tilldelade roll och får spela den. De goda är bara goda och de onda är bara onda. Den jag tycker mest synd om är Ulla Skoog. Rut Johannesson är en sån vandrande kliché. En så dålig människa måste självklart också vara jätteful. Den där peruken de har klämt på henne till exempel är avskyvärd! Har hon några goda sidor alls? Som om det inte räckte med hur endimensionell hon är så blir det bara ännu mer störande att hennes repliker till stor del går ut på att bokstavligt tala om för oss i publiken att hon inte har någon egen vilja utan vill att hennes man ska bestämma allt.

Harald Hamrell är inte någon stor regissör (eller brukar någon av er tänka "å, en ny Hamrell-film, den måste jag se"?). Jag förmodar han håller budget och levererar i tid. Det är väl därför han får nya uppdrag hela tiden. Han verkar inte ha några stora visioner i alla fall. Han kör på vad han kan. Och något han tydligen tycker att han kan är handhållen kamera. Jag undrar vad han tycker att det tillför ett sekelskiftesdrama som Fröken Frimans krig? Ger det mer råhet till handlingen, eller känns det mer dokumentärt? Störande tycker jag att det är i alla fall.

Om man hade lagt lika stor vikt vid ett bra manus med trovärdiga repliker som man lagt på snygga kläder och inredningar (det ska jag ge dem - i år har de utökat miljöerna och allt utspelas inte längre runt Riddarholmstorget!) och låtit varje säsong pågå i säg åtta avsnitt så handlingen hinner utvecklas (och kanske inte lagt så mycket fokus på att varje säsong ska ha ett eget "krig", utan mer om rollfigurernas inbördes relationer), då hade vi haft en egen Downton Abbey. Minns bara kärlekshistorien mellan Lady Mary och Matthew. Det tog två hela säsonger innan de äntligen erkände sin kärlek till varandra och hela världen jublade! Eller för all del, reaktionerna när Lady Sybil dog. Tänk om Tora hade kunnat få ett sådant slut.

söndag 6 mars 2016

Homosexchock med Julia Caesar

I september 1951 satte DN:s recensent Öhn gratischampagnen i vrångstrupen när hen var på Odéonteaterns premiär av revyn Född i år. Först hyllar hen Julia Caesars och Bellan Roos' äkta tonfall, men sedan...!

I första akten sattes enligt recensenten "ett rekord i smaklöshet som nog kommer att stå sig länge". Det var något så osmakligt som en kuplett om "det inte  minst i revysammanhang ömtåliga homofilproblemet". Det dröjde ända till andra akten innan hen lugnat ner sina skadade nerver.

Kupletten i fråga heter Vi är inte riktigt som dom andra vi och är skriven av den gamle snuskkuplettkompositören Johnny Bode. Att lyssna på sången idag är inte precis chockerande. Det är en gullig liten text om att även homosexuella vill bli behandlade med respekt. Tyvärr omnämner inte Öhn vem som framför kupletten i revyn, men nog önskar jag att det var Julia Caesar som fick göra den, gärna tillsammans med sin älskade Frida Falk!

1968 gav Bode ut kupletten på singel, så ni kan själva lyssna på det fruktansvärda.

tisdag 12 januari 2016

Nu är glada julen slut, slut, slut







Jaha, då var julen över för den här gången. Den stora julgranen i Vita havet, som glatt så många besökare under de senaste veckorna finns inte längre. Igår var jag tvungen att klättra upp på den höga stegen och plocka ner alla julgransprydnaderna.











 


Samtidigt plockade vi även undan silvertomtarna som vi har använt i barnverksamheten och nu får både tomtar och prydnader vila i sina respektive lådor.



Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän.
För det har han lovat.

söndag 10 januari 2016

Hamngatan då och nu



På 1670-talet lät greve Carl Sparre bygga ett palats på Norrmalm, alldeles intill Kungsträdgården. Så här såg palatset ut i Suecia Antiqua et Hodierna. Den övre bilden visar framsidan sedd från Kungsträdgården och den undre bilden är palatsets baksida. Både far och son Tessin ska ha varit inblandade i skapandet av palatset. Snyggt, eller hur?


250 år senare ser slottet ut så här. Det är inget privatpalats längre, det är i statens ägo och har haft olika funktioner. Men nu, 1912 inhyser det både teater i morisk stil (jojo, islamisering av Sverige hade redan påbörjats!) och biografsalong - Röda kvarn.


Fortfarande ett vackert stadspalats således. Men så fick det inte förbli, 1913 rivs palatset för att ge plats åt NK. Nu tycker jag att NK-huset är vackert, men nog hade det Sparreska palatset kunnat få ligga kvar och NK få en annan lämplig plats?

söndag 29 mars 2015

The Breakfast Club 30 år

Det är svårt att fatta, men i år är det trettio år sedan The Breakfast Club hade premiär. Den svenska premiären ägde rum 5 juli och på premiärkvällen var jag och såg den inte mindre än två gånger! Aldrig tidigare hade jag sett en film som så direkt talade till mig!

Jörgen och jag var på 7 Rigoletto och såg nioföreställningen och när vi kom ut tittade vi på varann och sa "jag vill se den här igen - nu!". Och så köpte vi biljetter till nattbion också.

Jag kanske inte tycker att den är lika fantastisk idag, men nog håller den att ses flera gånger!


fredag 14 november 2014

Jul i skyttegravarna

Okej, jag är medveten om att det här är en reklamfilm för Sainsbury's, men jag börjar ändå gråta när jag ser den och detta på grund av den sanna historien bakom.

Julfreden 1914, när fiendesoldaterna spontant slutade kriga och istället möttes i ingenmansland för att spela fotboll, utbyta julklappar och glömma krigets fasor för några timmar. Det var fortfarande i början av kriget och hoppet om ett kort krig fanns ännu kvar. De flesta av de här soldaterna var nog dessutom medvetna om att personerna i de andra skyttegravarna inte var några ansiktslösa monster, utan människor som inte var med onda än de själva.

Det här retade upp officerarna så till den milda grad att julen 1915 beordrades bombningar under hela julen för att något så upprörande inte skulle inträffa igen.


söndag 27 juli 2014

Fördomar och hbt-hat

Så länge lyckades jag alltså hålla mig borta från att blogga! Men jag blev så jävla förbannad att jag är tvungen att skriva av mig.

Ingrid Carlqvist, en av Jimmie Åkessons ideologiska bästisar och chefredaktör för den rasistiska nättidningen Dispatch International - som SD för övrigt tyckte var en bra idé att skicka ut till alla sina medlemmar - slår, som rasister så gärna gör, åt alla håll. Nu när Pride närmar sig är det självklart HBT-rörelsen som får sina fiskar varma. En chefredaktör kan självklart inte bara slänga ur sig fakta utan att ha belägg för dem, så i sin ledare "Varför locka in unga i en farlig livsstil?" har hon en hel del länkar till olika sidor på nätet. Jag hade inte läst den här artikeln om inte Rickard hade gått i svarsmål med henne på twitter. Carlqvist är heeeelt oförstående för reaktionerna hennes ledare gav upphov till, för hon är inte fördomsfull - hon hänvisar bara till fakta. Nu har jag läst artikeln (nej, jag tänker inte länka till den - hon förtjänar inte mer trafik än hon redan får). Jag vet inte vad som är värst, att hon faktiskt har läst materialet hon hänvisar till och inte förstår det, eller det som är det troligaste - hon skiter i det som inte passar hennes agenda.

 Att Carlqvist tycker att det är upprörande att RFSL får statliga pengar för information och utbildning, "hutlöst dyrt nonsens" får stå för henne. Men resten av ledaren gick jag igenom och läste länkarna.

Carlqvist inleder med att kalla Pride för "pedofilernas paradis – helt fritt från kritisk granskning". Detta bevisas tydligen genom att ställa en "heterosexuell kärleksfestival" i Barnens by i Malmö som fick hitta nya lokaler för att det samtidigt var ett träningsläger för brottartjejer som också hade bokat lokaleri Barnens by, mot att det på Pride finns en ungdomsavdelning "där folk mellan 13 och 29 (!) ska mingla tillsammans – något som ingen kritiserar eller problematiserar". Varför skulle de problematisera det? Alla bögar vill inte knulla med alla andra bögar, oavsett ålder! Och att ungdomsavdelningar inom intressegrupper brukar vara mellan 13 och 30 är inte ovanligt. Till och med SDU:s stadgar säger att det är just mellan 13 och 30 man ska vara för att få vara med hos dem. Betyder det att alla SDU:are knullar med varandra på årsmötena också? Eller är det bara på Pride som det sker?

Sedan övergår Carlqvist till att tala om att det i Sverige tydligen är förbjudet att tala om riskerna med den homosexuella livsstilen, men tack och lov finns det modiga grupper i USA. Den hon väljer att citera är Family Research Center, en välkänd hatgrupp (och det är Carlqvist säkerligen ytterst medveten om). FRC är en lobbygrupp som utger sig för att värna Familjen, men egentligen inte är något mer än en anti-hbt-grupp. Dess ledare, Tony Perkins, är inte bara homofob utan praktrasist också med kopplingar till Ku Klux Klan (jag börjar förstå varför Carlqvist väljer att citera FRC).

Bland FRC:s praktuttalanden kan man välja godbitar som "The reality is, homosexuals have entered the Scouts in the past for predatory purposes", om att tillåta homosexuella i scoutrörelsen, “welcoming open homosexuality in the military would clearly damage the readiness and effectiveness of the force – in part because it would increase the already serious problem of homosexual assault in the military" angående att homosexuella skulle få tjänstgöra i amerikanska armén (farhågor som för övrigt inte har besannats, om nu någon undrade), “Gaining access to children has been a long-term goal of the homosexual movement" och klassikern när Perkins var upprörd över att man inte får diskriminera mot hbt-personer längre: "When are they going to start rolling out the boxcars to start hauling off Christians?" Detta är alltså organisationen som Carlqvist lägger sitt hopp till.

FRC har skrivit ihop en broschyr som de vill att folk ska läsa för att ha argument mot homosexualitet. Att den har grusats om och om igen kanske inte kommer som en överraskning. Jag tänker inte gå igenom motbevisen. Ni kan läsa dem själva här.

Härefter kommer en länk till en undersökning från 1994 som enligt Carlqvist, med illa dold förtjusning, ska bevisa att tesen att upp emot tio procent av alla människor är homosexuella är fel - "moderna studier visar att bara 0,6 procent av männen och 0,2 procent av kvinnorna helt och hållet betraktar sig och lever som homosexuella." Jag vet inte var Carlqvist får sina fakta ifrån, men inte är det från den studien hon hänvisar till. Där står klart och tydligt att 9,1% av de tillfrågade männen och 4,3% av kvinnorna har ägnat sig åt samkönat sex sedan puberteten och 1,4% av kvinnorna och 2,6% av männen anser sig ha en homosexuell identitet. Det här är ju ganska svårt att säga bergsäkert - särskilt i USA 1994 var det betydligt svårare att komma ut ur garderoben, och än idag finns det folk som inte anser sig vara homosexuella, men ändå ligger med män. Det borde jag veta, jag har dejtat min beskärda del av den typen. Och om så vore att Carlqvist har rätt, att bara 0,6% av alla män är homosexuella - vad spelar det för roll? Det ger inte Carlqvist och hennes gelikar mer rätt att vara homofober och fördomsfulla!


Nu börjar det bli riktigt smaskigt. Nästa stycke inleds med "Här är några av de obehagliga fakta om den homosexuella livsstilen som aldrig nämns i Sverige". Där får vi veta att homosexuella lever tio till tjugo år kortare än heterosexuella. Undersökningen hon länkar till visar att man har undersökt hur gamla folk var när de dog av aids, inget annat. Att sedan ställa det mot icke-hiv-smittade människor som bevis på en skadlig livsstil är rent och skärt bedrägeri.

"Homosexuella får fler sjukdomar än heterosexuella, inte minst på grund av mycket analsex". Oj då, hur bevisas det? Ja, genom att 260 män på en proktologklinik har problem med ändtarmen. De här problemen skulle nog kunna lösas med lite utbildning om hur man beter sig på bästa sätt när man har analsex. Jaså, det finns sådan utbildning? Jaså, det tycker Carlqvist också är förkastligt? "RFSL uppmuntrar dock till analsex på alla möjliga vis." Vi ska inte utbilda till säkrare analsex, och när skadorna sedan kommer kan vi visa på hur skadligt det är. Ett utmärkt sätt att både ha kakan och äta den, eller hur?

Lesbiska kommer inte heller undan! De drabbas minsann av bröstcancer oftare än heterosexuella! Vad säger undersökningen? Ja, det är inte så lätt att veta, för Carlqvists länk leder ingenstans. Men då googlar jag lite och hittar samma(?) undersöknig som Carlqvist hänvisar till. Där står det - i första stycket:
So far, the information we have on breast cancer in lesbians has been both limited and contradictory. The large national cancer registries and surveys do not collect data about sexual orientation, leaving lesbians embedded and invisible among this vast wealth of information. 
I nästa stycke läser vi:
Some research has been conducted that specifically addresses lesbian cancer risks and experiences, but the results have been inconsistent. In almost every case, the sample sizes have been too small for us to draw reliable conclusions. 
Aj då, ser dåligt ut för Carlqvists teori. Men sedan får vi veta att "some people" tror att lesbiska löper en högre risk för bröstcancer, inte av någon fysiologisk orsak utan av ett kluster av orsaker: "The increased risks are a result of behaviors that are a result of the stress and stigma of living with homophobia and discrimination"´(min kursivering). Det de säger är alltså att det är Carlqvist och hennes gelikar som är orsaken till att lesbiska (eventuellt!) drabbas oftare av bröstcancer. Aj då! Då har jag faktiskt en bra lösning på hur vi ska få ner sjukdomstalen, och om du tänker efter, fru Carlqvist, så kommer du nog att inse det också.

Det leder oss också in på nästa "fakta" - att homosexuella har större psykiska problem och mer depressioner än heterosexuella. TACKA FAN FÖR DET, när man måste utstå fördomar, hat och förtryck av sådana som Carlqvist! Det är precis vad undersökningen hon länkar till visar också, fast den biten missade hon tydligen när hon läste den.

Homosexuella missbrukar mer än heterosexuella. Även här kan hon glädja sig åt att det är en lgbt-grupp som har skrivit det. Nu är det inte riktigt så det står, men nästan. Det står att lesbiska (för undersökningen handlar bara om lesbiska, inte homosexuella i stort) "brukar och missbrukar" mer än heterosexuella kvinnor. Det betyder alltså att om en lesbisk kvinna dricker två öl om dagen istället för den heterosexuella kvinnans enda glas vin om dagen så brukar hon mer. Inte att hon är drogmissbrukare. Vad beror det här på då, enligt undersökningen? Ja, samma sak som hittills: "This may be due to added stressors in lesbian lives from discrimination. Lesbians need support
from each other and from health care providers to find healthy releases, quality recreation, stress reduction, and coping techniques" - alltså ganska precis det motsatta mot vad Carlqvist predikar.

Carlqvist avslutar sin ledare med "Att upplysa om faror är ju inte detsamma som att förbjuda eller demonisera homosexualitet". Rätta mig om jag har fel, men att sprida felaktigheter och lögner om hur illa det går om man bejakar sin läggning är väl ändå att demonisera homosexualitet?! Nu tror jag tyvärr inte att någon av Dispatch Internationals läsare kommer att läsa det här och faktiskt inse vilket strunt det är Carlqvist kommer med, men förhoppningsvis kanske någon annan hittar något att ta till sig av det jag har skrivit!

lördag 26 juli 2014

Dags att dra vidare?

Det har inte hänt mycket här på bloggen på sistone, om man ska vara ärlig. Jag känner just nu att jag inte riktigt har tid att ägna mig åt bloggandet, även om jag har tyckt att det har varit roligt hela tiden. Av den anledningen tror jag att det är dags att säga tack och hej på ett tag.

Därmed inte sagt att jag tänker sluta helt. Det kommer säkert att komma upp ett och annat inlägg här emellanåt. Förutom det har jag (åter-)upptäckt Tumblr, som gör det lite lättare att slänga upp ett inlägg i farten. Min sida hittar ni på den här länken. Uppdatera era bokmärken.

Vi ses i cyberrymden!

torsdag 17 juli 2014

Elaine Stritch är död



Elaine Stritch är kanske inte så välkänd i Sverige - hon är nog mest känd som Alec Baldwins hemska mamma i 30 Rock.
I USA var hon desto mer känd, en riktig Broadwayprimadonna som bland annat spelat i några av Stephen Sondheims musikaler. Det var hon som gjorde Ladies who lunch i originaluppsättningen av Company. Hennes sista roll blev kanske passande nog Madame Armfeldt i Sommarnattens leende.
Idag avled hon 89 år gammal. Ett utmärkt sätt att lära känna henne är genom att se hennes enmansföreställning Elaine Stritch at liberty, som hon gjorde 2002.

lördag 28 juni 2014

Carolus Rex

Fotograf Urban Wedin
Så blev det äntligen premiär. Det känns som en evighet sedan då Marie-Louise gjorde sitt första besök i Riddarholmskyrkan, och ändå är det bara lite mer än ett halvår sedan. Jag har ivrigt gått och väntat på att få se resultatet och igår kom det äntligen. Med detta lilla caveat kan Läsaren förstå att det här inte är en riktig recension - det hela ligger mig lite för nära. Men jag måste skriva ner mina intryck.

Jag ska villigt erkänna att när Nils talade om att han tänkte göra en uppsättning baserad på Brunners roman om Karl XII fick jag hjärtat i halsgropen - vad skulle det här bli?! Lugnare blev jag när det började dyka upp fler Karl XII-författare i listan, och alla eventuella farhågor kom helt på skam. Det är en sjuhelsikes uppsättning Nils har fått ihop, inte en död stund och det hela balanserar hela tiden på gränsen till det smaklösa och osmakliga, dock utan att för en gång ramla över. I ett antal korta scener berättar liket Karl XII, som klättrat ur sin sarkofag, om sitt liv. Fem skådespelare delar med den äran på rollen som kung Karl i olika åldrar. De, och övriga ensemblen, gör ett fenomenalt jobb. Med underbar respektlöshet för det historiskt korrekta får vi läsa oss allt om Karl och hans tid. Att det var Karls systrar Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora som barnpyromaner som brände ner gamla slottet var en nyhet för mig!

Markus scenografi och Lenas kostymer förhöjer definitivt upplevelsen, inte historiskt korrekt på några större sätt, men helt rätt i situationen. Vi serveras både 1700-tal och 2000-tal i en salig blandning. Danskarna i slaget vid Humlebaek försvarar sig med att kasta lego på de svenska karolinerna. Karl presenterar dessa som "danska ryttare" - en helt genial benämning! Alla som någon gång klivit på en förlupen legobit vet vilken smärta som uppstår!

Att Karl XII själv uppskattade föreställningen kan vi tro. Scenteknikerna berättade att efter premiärföreställningen och de höll på att packa ihop allting hörde de plötsligt musik som spelades någonstans i kyrkan, trots att all ljudutrustning var avstängd. Jag väljer att se det som Karls godkännande.

torsdag 26 juni 2014

Radioteatermåste!

Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio
Förra sommaren läste jag Neil Gaimans Kyrkogårdsboken och blev helt slagen. Redan medan jag läste den började jag tänka på när jag kunde läsa om den.

På måndag böjar Unga radioteatern köra Kyrkogårdsboken som sommarföljetong. Det här är sommarens stora måste! Missa den inte. Inte ens att Jonas Malmsjö är med kan hindra mig från att lyssna!

lördag 21 juni 2014

Var hälsad, Stockholms befriare!

Midsommardagen 1523 rider Gustav Vasa in i det nyligen befriade Stockholm. Sedan dess har vår stad aldrig varit belägrad av utländska styrkor. En anledning så god som någon att fira midsommar!