lördag 30 mars 2013

Beetlejuice 25 år

Idag 1988 gick Beetlejuice upp på amerikanska biografer (nåja, den officiella premiären var egentligen igår, men det väljer jag att strunta i). Sverigepremiären var i augusti samma år. Själv såg jag en förhandsvisning på Rigoletto - eller om det var Sergel - och jag föll direkt för filmen. Det har varit en favorit sedan dess.

Jag hade inte hört talas om Tim Burton vid det laget. Beetlejuice var hans andra långfilm, och den första - Pee Wees stora äventyr - hade ännu inte kommit till Sverige. Burtons estetik talade direkt till mig och jag var fast! Beetlejuice presenterade mig även för Alec Baldwin, Catherine O'Hara och Winona Ryder, ytterligare tre som jag följt med glädje genom åren. Nåja, Winona har väl inte gjort så mycket spännande på sistone. Det senaste jag såg med henne var Black Swan och där var hon ganska plågsam att se. De två kvarvarande huvudrollsinnehavarna - Michael Keaton och Geena Davis - var de enda som jag kände till.

Humorn, estetiken och skräckhumorn var precis vad jag ville ha då, och som jag fortfarande njuter av, så jag lyfter påsksnapsen och säger grattis på födelsedagen till en riktigt fräsch tjugofemåring.

Rumpchock


Huffington Post har en väldigt intressant genomgång av superhjältefilmaffischer som alla har en sak gemensam - de kvinnliga hjältarna står alltid med rumpan vänd åt betraktaren. Emellanåt får de vrida kroppen på ett närmast omänskligt sätt, men den latextäckta rumpan ska tydligen alltid visas upp. Detta medan männen nästan uteslutande visas rakt framifrån. Ett intressant undantag är Hulk som även han får visa rumpan. Jag vet inte vad det kan betyda, dock.

 
Så här i jämställdhetens tidevarv måste vi väl ta och jämna ut matchen lite. Det är inte bara Hulks välformade rumpa som ska exponeras. Så jag tar väl och slänger in konsthistoriens mest vältränade rumpa - Joachim Murat, svåger till Napoleon och kung över först Neapel och sedan Spanien. Till skillnad från de där filmaffischerna är det inte några studiobossar som har bestämt ställningen, utan här är det Murat själv som har beställt tavlan. Vi får väl anta att han ville visa sin främsta tillgång. Och det vill jag bara säga, om den såg ut så där i verkligheten är det bara att ge honom en stående ovation!

söndag 24 mars 2013

Knallhatten på påsklov

Det var på håret att jag fick ledigt inför påsk. Alla tjänstgörande museilärare ville vara lediga, och det fanns inte tillräckligt många som kunde jobba istället för oss. Nu är ju inte jag så där överdrivet religiös, så jag skiter egentligen fullkomligt i påsken. Det är den här traditionen att hälsa våren välkommen tillsammans med släkten i Ugglarp som jag är ute efter, och kan jag inte göra det under påsken så kan jag lika gärna göra det en vecka tidigare - och extra lite viktigt blir det ju när påsken byter dag varje år. Då kan man lika gärna fira när man känner för det.

Så om en timme åker jag iväg till - något - varmare breddgrader för ett par dagar. Glad påsk i förskott!

fredag 22 mars 2013

Uppföljd och klar!

En gång om året blir alla jympaledare uppföljda för att se till att vi håller måttet och inte avviker för mycket från Friskis idé. Idag var det min tur!

För att göra det hela ännu mer spännande slumpade det sig så att uppföljningen skulle ske samma dag som jag introducerade mitt nya pass. Jag har själv velat vänta tills det nya passet är klart, eftersom hela upplägget är förändrat från och med i år. Sedan har det hela dragit ut på tiden, och nu kände jag att det är lika bra att ta tjuren vid hornen.

För att göra en lång historia kort så gick det i stort sett bra. Jag kom helt av mig vid några tillfällen och fick improvisera några rörelser. En del övningar kom i fel låt och några gånger bytte jag för snabbt eller för sent. Och uppföljningen gick också i stort sett bra. De åsikter som uppföljarna hade stämde ganska bra med mina egna tankar (bland annat försvann halva smidighetsövningen i förvirringen, hoppsan!). Så nu får jag vara ledare i åtminstone ett år till. Och nu ska jag bara lära mig mitt pass så kommer det säkert att bli riktigt roligt.

måndag 18 mars 2013

Reuben awards-nomineringarna presenterade

Okej, det här är inte någon jättenyhet, men det hände under tiden då jag inte hade tillgång till nätet och sedan har jag glömt skriva om det. Jag får ta skadan igen nu istället.

25 maj presenteras segraren av årets Reuben awards, serievärldens svar på Oscar. Vi får vänta ett tag på de flesta nomineringarna, men det finaste priset till årets bästa serietecknare - själva Reuben award - har redan presenterats. Och de nominerade är:

  • Brian Crane, Pickles. Pickles skapades 1990 och handlar om det pensionerade paret Earl och Opal Pickles, något av en amerikansk Medelålders plus. Såvitt jag vet har serien inte publicerats i Sverige men går att läsa på GoComics.com. Brian Crane har nominerats till Bästa dagstidningsserie två gånger, varav han har vunnit en. Det är tredje gången som han är nominerad till Reuben.
  • Rick Kirkman, Baby Blues. Baby Blues är en gammal bekant för läsarna av Svenska dagbladet, där serien har gått i flera år. Precis som Pickles såg Baby Blues dagens ljus 1990. Kolla in Baby Blues hemsida för att bekanta er med serien, om ni inte redan gjort det.
  • Stephan Pastis, Pärlor för svin. Det här är definitivt min favorit till att vinna priset. De båda andra serierna är lite för gulliga för min smak, medan Pärlor för svin är anarkistisk, cynisk och vansinnigt rolig. Det här är femte året i rad som Pastis är nominerad, så nog är det väl hans tur nu! Även Pärlor för svin kan läsas på GoComics.com.

lördag 16 mars 2013

Serafimerringning

Medan ni andra satt framför teven alternativt i Slottskyrkan befann jag mig i Riddarholmskyrkan. Eftersom prinsessan Lilian var ledamot av Serafimerorden skulle det vara sedvanlig ringning i klockan där. Varje gång en ledamot eller riddare avlider flyttas deras serafimersköld till kyrkan för upphängning och under en timme med start klockan tolv ljuder klockan.


Framme i högkoret hängde skölden på en tillfällig ställning och prinsessans porträtt stod mellan två levande ljus och en blombukett med vita och lila blommor. Det hela flankerades av en hedersvakt. 
 

Under den här timmen var kyrkan också öppen för allmänheten och ungefär 150 besökare passade på att ta ett sista farväl av prinsessan och/eller ta sig en titt på kyrkan.

måndag 11 mars 2013

Kapten Nemos bibliotek

I över tjugo år har Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek stått i min bokhylla och tittat anklagande på mig. Jag köpte den strax efter att den släpptes - kanske inte direkt efter, jag konstaterade att mitt exemplar är från andra tryckningen - och jag hade för avsikt att läsa den omedelbart. Men sedan gick tiden och den har halkat längre och längre ner på listan desto mindre aktuell den har blivit. "Jag tar den sen" har jag tänkt varje gång jag har stått och funderat över vad jag ska läsa härnäst.

I somras sedan så skrev Johan Hilton att han hade en Enquistrevival och framför allt såg han fram emot att läsa om Kapten Nemos bibliotek och då ramlade boken fram ur glömskan. Jag plockade ner den och lade den i högen på nattygsbordet. Sedan har det av olika anledningar kommit några böcker emellan, både sånt som jag ville läsa med en gång och sådan som jag var tvungen att läsa för mina visningar. För några dagar sedan blev det dock äntligen dags att ta sig an boken. Och vilken fantastisk bok det var! Jag kunde knappt lägga den ifrån mig.

En av anledningarna till att jag inte har känt mig så lockad har varit baksidestexten. Den har inte sagt något om handlingen, utan bara i allmänhet beskrivit vilken fantastisk bok Enquist har skrivit. Då blir jag skeptisk! Skriv mig inte på näsan vad jag ska tycka, berätta vad den handlar om istället. Efter att ha läst boken förstår jag till viss del anledningen till varför de inte skrev mer utförligt om vad som väntar en. Bokens berättare vet inte riktigt själv vad han ska göra med det som ska berättas, fem olika inledningar försöker han sig på innan historien kommer igång. Han sitter själv i Kapten Nemos bibliotek och försöker få ordning på de lappar och minnesfragment som utgör hans barndom.

Så fortsätter berättelsen, Enquist cirklar runt berättelsens kärna och läsaren får till en början själv lägga pussel innan bitarna börjar falla på plats. Så mycket kan man i alla fall säga att berättelsen är baserad på en sann historia - två barn som förväxlas på BB och inte förrän många år senare kommer man på misstaget och barnen får helt sonika byta hem med varandra. Berättaren i boken är en av de bägge pojkarna som i vuxen ålder försöker få rätsida på vad som hänt. Kapten Nemo blir den frälsargestalt han söker tröst hos, då Människosonen inte har tid.

Enquists språk är som en njutning att läsa, och han återanvänder teman och formuleringar som man känner igen från hans olika böcker, från Musikanternas uttåg och framåt. Kopplingarna mellan Kapten Nemos bibliotek och I lodjurets timma är legio. Kapten Nemos bibliotek var en stor upplevelse, och jag kan lova att det kommer inte att dröja tjugo år innan jag läser den igen. Faktum är att jag började om från början direkt när jag läst sista sidan och det som verkat så mystiskt och förvirrande i början genast föll på plats. En av Enquists bästa!

Agnethas nya singel

Äntligen har Agnetha Fältskog tagit sig ur grävlingsgrytet där hon gömt sig de senaste åren och har spelat in en skiva med nyskriven musik. Första singeln släpptes idag, eller åtminstone videon till fösta singeln, skriven ihop med Gary Barlow. Riktigt bra, om jag får säga det själv.

söndag 10 mars 2013

Prinsessan Lilian har avlidit

Det borde inte komma som någon överraskning egentligen. Prinsessan Lilian har inte visat sig offentligt på många år, och de allra flesta har väl anat hur det har stått till med hennes allmänhälsa. Men det blir ändå lite av en chock när det inträffar.

Prinsessan Lilian hade en avväpnande humor och charm som kunde lugna de mest nervösa. Jag fick aldrig möjlighet att prata med henne personligen, men jag kunde ju se hur folk slappnade av när hon tog hand om dem.

Statsbesök från Turkiet börjar i morgon. Har svårt att tänka mig att prinsessans frånfälle kommer att påverka schemat där, men vad vet väl jag! Mer information kommer på Hovets hemsida.

lördag 9 mars 2013

9 dead gay guys


Om Guy Ritchie och John Waters bestämde sig för att göra en film ihop skulle resultatet mycket väl kunna bli 9 dead gay guys från 2002. Nu är det inte Ritchie/Waters som har samarbetat, utan filmen är skriven och regisserad av Lab Ky Mo.

Titeln talar om precis vad vi har att vänta oss - nio döda bögar. I centrum står Kenny och Byron, två irländska småfifflare som hamnat i London. Byron livnär sig på att för betalning suga av bögar på den lokala bögbaren och får med sig nykomlingen på det hela. Den lokala ärkefjollan, Drottningen kallad, hittas död - bög nummer ett - i sin lägenhet. Byron har hört talas om ryktet som säger att Drottningen har en förmögenhet bokstavligt undanstoppad i madrassen och de unga irländarna bestämmer sig för att få tag på madrassen och pengarna innan någon annan kommer på samma idé.

9 dead gay guys var Lab Ky Mos regidebut, och här hade han väl inte riktigt hittat sin stil än. Han har norpat Guy Ritchie rakt av, från manus och repliker till kameravinklar och färger. Till det har han lagt John Waters kitschighet och gayskämt. Nu ska jag inte säga att det är dåligt, för det är det inte. Ky Mo har fått ihop en film med driv och humor, och även om stilen är väldigt Ritchiesk så blir det ändå något eget när gaytemat kopplas till.

Skådespelarmässigt rör vi oss i ett brett spektrum, från etablerade skådespelare som Michael Praed och Steven Berkoff till nykomlingar som Glen Mulhern och Brendan Mackey i huvudrollerna. På samma sätt förhåller dig sig med själva insatserna. Praed och Berkoff gör sina små roller med rutin medan vissa andra verkar vara plockade direkt från lokala amatörteatern. Mulhern och Mackey sköter sig dock utmärkt. Jag blev lite deppig när jag kollade upp dem på imdb. Mulhern, som jag fastnade för och tänkte att jag skulle kolla upp lite extra har inte gjort några fler filmer efter 9 dead gay guys, och med tanke på att den här filmen kom för nio år sedan tror jag att det är riskfritt att säga att han inte har tagit ett sabbatsår. Mackey har däremot fortsatt och gjort roller i ett flertal filmer.

Trots de nio döda bögarna är 9 dead gay guys mer humoristisk än våldsam, det är inte särskilt många hårdnackade förbrytare vi lär känna här. Alla inblandade är ganska trevliga typer som försöker tjäna ihop till brödfödan. Tre nöjda gnurglor blir det.


torsdag 7 mars 2013

Knallhatten tar sig ton


Ni har väl inte missat att våra tevegudstjänster som vi spelade in i slottskyrkan i januari nu har börjat sändas på teve. Inalles fyra gudstjänster spelade vi in, och två av dem har redan visats. I första gudstjänsten var vi i slottskören bara med i församlingen och deltog i psalmsången - svårt nog för en fullblodsateist som jag! - men i andra gudstjänsten som sändes i söndags fick vi framföra ett eget stycke tillsammans med Slottskyrkans vokalensemble.
 

Nu ska ni inte vara ledsna för att jag inte sjunger så mycket. Övriga musikinslag är fantastiskt vackra också. I första gudstjänsten kan ni höra Hillevi Martinpelto sjunga Mozart, och Vokalensemblen sköter sig utmärkt utan oss. Göteborgs domkyrkas flickkör framträder också med den äran!

Två gudstjänster återstår, jag vill minnas att slottskören har ett eller ett par stycken till att framföra. Sänds på SVT på söndag, och går självklart också att se på SVT Play.

Time Themes

Operan kör just nu ett litet mellanspel, får man väl säga - tre kortbaletter på samma kväll. Uppsättningen, Time Themes, ges dessutom bara sex gånger.

Foto: Carl Thorborg
Före paus får vi se koreografen Emanuel Gats Time themes. Fyra män i identiska kläder - grå kostymbyxor och brandgula tajta tröjor - rör sig i en ljusgata på en i övrigt nedsläckt scen. I dunklet i bakgrunden kan anas en manskvartett som sjunger Schubertlieder. Det är en fantastiskt vacker uppsättning, estetiskt får jag rysningar över hur det ser ut. Gat är ansvarig för hela konceptet, koreografi, kostym, scenografi och ljus. Visuellt slående - men så  t r å k i g t! De fyra männen, Jerôme Marchand, Anthony Lomuljo, Kristóf Várnagy och Hokuto Kodama, rör sig spänstigt och elegant, men det är dött. Det finns ingen spänning eller dynamik i koreografin - den bara pågår och sedan är det slut.

Foto: Carl Thorborg
Efter paus - pausens It's not that red av och med Rachel Tess försökte vi inte ens tränga oss in till i Guldfoajén - blev det mycket bättre. Johan Ingers I new then var ett riktigt glädjepiller. Här finns allt som jag saknade i Time themes, det är liv, glädje och dynamik mellan dansarna, allt till Van Morrisons musik - bara en sån sak! För mig kändes det som en hyllning till livet, kärleken och våren. Det fullkomligt spritter i dansarnas alla lemmar, och då menar jag alla! Ju längre föreställningen går desto fler klädesplagg flyger av tills dansarna står där i bara underkläderna, som ett dansarnas svar på Ronja Rövardotters vårskrik. En ren njutning att få se!

tisdag 5 mars 2013

De 39 stegen får Stockholmspremiär


Jag har redan tidigare skrivit om pjäsversionen av Hitchcocks De 39 stegen, som gått för fulla hus både i London och New York. Fyra skådespelare delar broderligt på alla 139 rollerna i en humorfylld föreställning.


Patrick Barlow skrev manuset till pjäsen och den hade sin premiär i London 2006, där den fortfarande går. USA-premiären ägde rum 2008. 2010 hade pjäsen svensk premiär på Mellanfjärdens teater i Hälsingland med Måns Nathanaelson, Linus Wahlgren, Paula McManus och Kalle Westerdahl i rollerna. Premiär i Stockholm blir det i september på Intiman. Robin Stegmar gör huvudrollen, Cecilia Forss gör de tre kvinnliga rollerna och Peter Dalle och Johan Ulveson delar på övriga hundratalet roller. Regisserar gör Emma Bucht. Det här är höstens absoluta teatermåste för min del, kan jag säga!

It's alive - my creature is alive!

Äntligen! Efter att ha varit utan internet i nästan två veckor har uppkopplingen äntligen börjat fungera igen. Ni fattar inte hur jobbigt det har varit. Folk säger att det är jobbigt när de glömmer mobilen hemma. Det problemet har jag inte haft, däremot har jag nästan klättrat på väggarna över min brist på internetuppkoppling. Jag har överlevt genom att göra de viktigaste ärendena via mobilen, men det är en hel del jag inte har kunnat göra nånting åt. Nu kan jag kolla mina webserier igen. Hurra!

måndag 4 mars 2013

Humpday

Collegevännerna Ben och Andrew återser varandra efter tio år. Deras liv har tagit skilda vägar – Ben har gift sig och försöker skaffa barn medan Andrew har rest jorden runt och levt livets glada dagar. Andrew lär känna några konstnärstyper och får höra talas om festivalen Humpfest, där folk visar upp sina konstnärliga porrfilmer. Andrew bestämmer sig för att ställa upp med den ultimata porrfilmen – och vad kan väl vara mer konstnärligt än två heterokompisar som sätter på varandra?  

Mumblecore är en subgenre som man inte behöver vara ledsen för att man inte har hört talas om. Lågbudgetfilmer med ickeprofessionella skådespelare som improviserar fram replikerna. Filmerna brukar handla om – framför allt – män i tjugoårsåldern som söker sin plats här i livet. Den första mumblecorefilmen var Funny Ha Ha, som kom 2002. Lynn Sheltons Humpday kan väl anses vara en vidareutveckling av mumblecoregenren. Här handlar det inte om vilsna tjugoåringar, utan folk i trettioårsåldern som har etablerade förhållanden, men själva grunden finns fortfarande kvar, lågbudget, naturalistisk improviserad dialog och så vidare.  

Att dialogen är improviserad är smärtsamt tydligt, det finns knappt ett replikskifte som känns naturligt, paradoxalt nog. Allt känns smärtsamt självmedvetet – hur ska jag få nästa replik att låta som att det här är improviserat. Maken till pladdrig film där så lite blir sagt har jag inte varit med om på länge. Det mumlas, pratas i mun på varann, ändras samtalsämne stup i kvarten, allt i naturalismens namn. Det hjälper inte att skådespelarinsatserna är av blandad kvalitet. Bäst klarar sig Mark Duplass, en av pionjärerna inom mumblecore, som gör rollen som Ben. Han har efter den här filmen gått vidare till större produktioner och har bland annat en stor roll i Zero dark thirty.  

Lynn Shelton har en historia som räcker till en kortfilm på en kvart, tjugo minuter, här utdragen till en och en halv timme. Nån enstaka scen lyfter, men på det stora hela är det mest trist att se de här två killarna sitta och prata om ifall de ska eller inte ska sätta på varann. För att vara en komedi har den förvånansvärt få roliga scener. Nej, mer än två gnurglor kan jag inte ge Humpday!

Zero dark thirty

Zero dark thirty är militärspråk för halv ett på natten och det är också den tidpunkt då operationen mot Usama bin Ladens gömställe tog sin början.  

Kathryn Bigelow – den första kvinna som belönats med en Oscarsstatyett för bästa regi för Hurt locker så sent som för fem år sedan – hade planer på att göra en film om det fruktlösa sökandet efter bin Laden, men plötsligt var han funnen och död så Bigelow fick ändra planerna. Mark Boal, som även skrivit Hurt locker, fick skriva om manuset så att det faktiskt får ett ordentligt slut. Jag ska inte säga att det är ett lyckligt slut, men ett avslut är det i alla fall.  

Jessica Chastain spelar CIA-agenten Maya, som ägnat hela sin karriär åt jakten på Usama bin Laden. Vi får följa henne från 2003, när hon förflyttas till Pakistan och ändra fram till manövern i bin Ladens gömställe, återskapad nästan exakt. Hela den scenen är 25 minuter lång, i stort sett på minuten lika lång som den verkliga operationen. Maya är löst baserad på den kvinnliga agent som var med under operationens gång, men är inget personporträtt.  

Bigelow är en av Hollywoods liberaler, som från början varit kritisk till Bushs krig i Mellanöstern. Hon visade upp det här redan i Hurt locker och nu återvänder hon till det smutsiga kriget igen. Bigelow fick kritik för att hon visade CIA:s tortyr. Hon har förklarat scenerna med att det inte är ett försvar för användandet av tortyr, utan en kritik. Säga vad man vill om det, men i filmen ger tortyren resultat, något som inte ska ha skett i verkligheten. Det räcker inte riktigt med att ha Chastain som ser plågad ut i bakgrunden under tortyren, när filmen säger rakt ut att tack vare tortyren fick man fram den information man behövde.  

Tortyrscenerna har dock ställt sig lite i vägen för resten av filmen. Det här är inte en våldsporrfilm där vi får se tortyrscen efter tortyrscen – ett par korta scener i filmens början är allt. Om det är för mycket redan där kan man självklart diskutera. Men resten av filmen handlar om hur man använder den information man får fram. Chastains Maya kämpar både mot terrorister och amerikansk byråkrati. Trots att CIA har information om var bin Ladin befinner sig så drar det hela ut på tiden, till Mayas stora frustration.  

Det är rakt igenom spännande att följa jakten på bin Ladin, trots att vi vet hur det går. Manuset av Mark Boal är synnerligen välskrivet och Bigelow är mästerlig på att bygga upp en tät stämning. Skådespelarna sköter sig utmärkt rakt igenom. Jessica Chastain i huvudrollen bär upp hela filmen, men jag kanske inte är helt övertygad om hennes nominering till bästa skådespelerska. Hon är inte helt jämn och i en del scener är hon inte bra, bland annat scenen när hon skäller ut chefen Steve (Mark Duplass). Där vrider jag mig i soffan över hur hon tar i. I andra scener är hon däremot riktigt bra.  

Sammanlagt fem Oscars blev Zero dark thirty nominerad till. Förutom bästa skådespelerska även bästa film, bästa manus, bästa klipp och så vinsten – bästa ljudklipp till vår svenska Paul N J Ottosson. Jag hade räknat med två och en halv timme våldsporr, och blev överraskad över ett välspelat, spännande drama. Fyra gnurglor är ett självklart betyg.

lördag 2 mars 2013

Bloggtystnad

 Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen på en vecka! Det beror inte på att jag försummar er eller något sådant. Nej, jag har problem med min internetuppkoppling just nu och väntar med spänning på att den ska komma tillbaka. Den senaste veckan har jag bara kunnat surfa på mobilen, och hur roligt är det att skriva längre texter på den? Därför får ni vänta lite på ordentliga inlägg. Men misströsta icke, vilken dag som helst är mitt internet i form igen! Ni ska få en liten recension i alla fall, så att ni inte tröttnar helt.

The perks of being a wallflower

Ni vet de där personerna i gymnasiet som så gärna ville vara djupa – klädde sig i svarta polotröjor och läste Fröken Julie på franska, trots att de inte kan språket bara för att de ”vill få en känsla för Strindbergs språk” – men egentligen inte var märkvärdigare än någon annan av oss. Den känslan får jag när jag ser The perks of being a wallflower. Filmen vill vara så djup och tänkvärd, men är egentligen bara en gullig liten film bland alla andra.  
Stephen Chbosky skrev romanen som filmen är baserad på, och han blev sedermera ombedd att båda skriva manus och regissera filmen. Hos oss är han nog mest känd för att ha skrivit manuset till filmversionen av musikalen Rent. Historien kretsar kring Charlie, som är en blyg och tillbakadragen tonåring som precis ska börja i high school. Han har inga vänner efter att ende vännen tog livet av sig året innan, men han lär känna några sistaårselever som tar sig an honom och lär honom att öppna sig och ta för sig av livet.   Manuset tar sig själv på lite för stort allvar och försöker trycka in ungefär alla tonårstankar i en och samma film – självmord, dödsolyckor, homosexualitet, misshandel, mobbning, sex och så vidare och så vidare. Resultatet blir ganska splittrat. Det finns intrigtrådar som skulle räcka till en tre-fyra olika filmer och ingen får särskilt mycket tid. Chboskys regi fortsätter med regin på samma sätt som han börjat i manuset – alla filmknep som en indieregissör kan använda sig av dyker upp här också, ibland utan någon större anledning.
  
De unga skådespelarna sköter sig dock utmärkt, särskilt Logan Lerman i huvudrollen som Charlie och Emma Watson som Sam. Ezra Miller som den homosexuelle Patrick påminner inte så lite om Simon J Berger i Torka aldrig tårar utan handskar, och det får väl anses vara ett gott betyg. De vuxna lyser med sin frånvaro. Störst roll har Paul Rudd som engelskläraren som ser Charlie och uppmuntrar honom att börja skriva. I slutet dyker en av mina favoritkomedienner – Joan Cusack – upp i en liten roll som sjukhuspsykolog (jepp, det behövs en sån också bland alla andra intriger).  
Precis som med de där tillkämpat djupa klasskompisarna som man bara ville sätta ner och säga ta det lugnt, vi tycker om er precis som ni är, så vill man göra samma sak med The perks of being a wallflower. Det är en fin film, men den hade kunnat vara ännu bättre om den inte hade ansträngt sig så mycket. Tre nöjda gnurglor blir betyget.