Time Themes

Operan kör just nu ett litet mellanspel, får man väl säga - tre kortbaletter på samma kväll. Uppsättningen, Time Themes, ges dessutom bara sex gånger.

Foto: Carl Thorborg

Före paus får vi se koreografen Emanuel Gats Time themes. Fyra män i identiska kläder - grå kostymbyxor och brandgula tajta tröjor - rör sig i en ljusgata på en i övrigt nedsläckt scen. I dunklet i bakgrunden kan anas en manskvartett som sjunger Schubertlieder. Det är en fantastiskt vacker uppsättning, estetiskt får jag rysningar över hur det ser ut. Gat är ansvarig för hela konceptet, koreografi, kostym, scenografi och ljus. Visuellt slående - men så  t r å k i g t! De fyra männen, Jerôme Marchand, Anthony Lomuljo, Kristóf Várnagy och Hokuto Kodama, rör sig spänstigt och elegant, men det är dött. Det finns ingen spänning eller dynamik i koreografin - den bara pågår och sedan är det slut.

Foto: Carl Thorborg

Efter paus - pausens It's not that red av och med Rachel Tess försökte vi inte ens tränga oss in till i Guldfoajén - blev det mycket bättre. Johan Ingers I new then var ett riktigt glädjepiller. Här finns allt som jag saknade i Time themes, det är liv, glädje och dynamik mellan dansarna, allt till Van Morrisons musik - bara en sån sak! För mig kändes det som en hyllning till livet, kärleken och våren. Det fullkomligt spritter i dansarnas alla lemmar, och då menar jag alla! Ju längre föreställningen går desto fler klädesplagg flyger av tills dansarna står där i bara underkläderna, som ett dansarnas svar på Ronja Rövardotters vårskrik. En ren njutning att få se!