Kapten Nemos bibliotek

I över tjugo år har Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek stått i min bokhylla och tittat anklagande på mig. Jag köpte den strax efter att den släpptes - kanske inte direkt efter, jag konstaterade att mitt exemplar är från andra tryckningen - och jag hade för avsikt att läsa den omedelbart. Men sedan gick tiden och den har halkat längre och längre ner på listan desto mindre aktuell den har blivit. "Jag tar den sen" har jag tänkt varje gång jag har stått och funderat över vad jag ska läsa härnäst.

I somras sedan så skrev Johan Hilton att han hade en Enquistrevival och framför allt såg han fram emot att läsa om Kapten Nemos bibliotek och då ramlade boken fram ur glömskan. Jag plockade ner den och lade den i högen på nattygsbordet. Sedan har det av olika anledningar kommit några böcker emellan, både sånt som jag ville läsa med en gång och sådan som jag var tvungen att läsa för mina visningar. För några dagar sedan blev det dock äntligen dags att ta sig an boken. Och vilken fantastisk bok det var! Jag kunde knappt lägga den ifrån mig.

En av anledningarna till att jag inte har känt mig så lockad har varit baksidestexten. Den har inte sagt något om handlingen, utan bara i allmänhet beskrivit vilken fantastisk bok Enquist har skrivit. Då blir jag skeptisk! Skriv mig inte på näsan vad jag ska tycka, berätta vad den handlar om istället. Efter att ha läst boken förstår jag till viss del anledningen till varför de inte skrev mer utförligt om vad som väntar en. Bokens berättare vet inte riktigt själv vad han ska göra med det som ska berättas, fem olika inledningar försöker han sig på innan historien kommer igång. Han sitter själv i Kapten Nemos bibliotek och försöker få ordning på de lappar och minnesfragment som utgör hans barndom.

Så fortsätter berättelsen, Enquist cirklar runt berättelsens kärna och läsaren får till en början själv lägga pussel innan bitarna börjar falla på plats. Så mycket kan man i alla fall säga att berättelsen är baserad på en sann historia - två barn som förväxlas på BB och inte förrän många år senare kommer man på misstaget och barnen får helt sonika byta hem med varandra. Berättaren i boken är en av de bägge pojkarna som i vuxen ålder försöker få rätsida på vad som hänt. Kapten Nemo blir den frälsargestalt han söker tröst hos, då Människosonen inte har tid.

Enquists språk är som en njutning att läsa, och han återanvänder teman och formuleringar som man känner igen från hans olika böcker, från Musikanternas uttåg och framåt. Kopplingarna mellan Kapten Nemos bibliotek och I lodjurets timma är legio. Kapten Nemos bibliotek var en stor upplevelse, och jag kan lova att det kommer inte att dröja tjugo år innan jag läser den igen. Faktum är att jag började om från början direkt när jag läst sista sidan och det som verkat så mystiskt och förvirrande i början genast föll på plats. En av Enquists bästa!