torsdag 29 december 2016

Fröken Frimans krig


Alltså, jag vill verkligen tycka om Fröken Frimans krig, men det går bara inte.

Det här är tredje julen i rad som jag bänkar mig framför den här serien och det är tredje julen i rad som jag blir besviken. Så många underbara skådespelare, så snygga kläder och miljöer - och så dåligt manus! Om det inte räckte med att replikerna inte är trovärdiga för Stockholm för hundra år sedan ("håll din smutsiga mun", "jag vill ju inte kedja fast dig vid spisen", "var har ni vitlöken?") så låter de inte naturliga över huvud taget. Det låter som att alla skådespelarna måste kämpa med att få fram någon trovärdig ton ur replikerna. Och då är de flesta skådespelarna sådana som jag respekterar väldigt mycket.

Precis som tidigare år har man försökt få in för mycket handling på för lite tid. Ingenting får ta tid på sig och utvecklas naturligt. Med tre entimmarsavsnitt hinner man inte med alla dessa parallellhandlingar. Förra året hann Maria Kulles Emmy både bli sjuk och frisk innan man hann oroa sig för henne. Emelie Wallbergs Tora blev både gravid, mamma och hann dö utan att man lärde känna henne eller sörjde hennes bortgång. Och den där kärlekshistorien mellan Sofia Ledarp och  Ellen Mattsson i förra säsongen! Scen ett, de ser varandra för första gången. Scen två, de ligger med varandra. Detta alltså i en tid då homosexualitet var både förbjudet och en sjukdom. Att Tomasine Karle, som är bekväm med sin läggning skulle kunna hoppa i säng efter fem minuter är en sak, men Kinna Boman har undanträngt de känslorna i hela sitt liv. Det där är en kärlekshistoria som borde få pågå i flera avsnitt innan de äntligen får varandra. Kommer Kinna att ge efter för sina känslor? Kommer Tomasine tröttna på henne och gå vidare? Uppbyggnad!!

När jag ändå är inne på skådespelarna och deras rolltolkningar - stackars skådespelare som måste försöka få liv i alla dessa endimensionella roller. Det finns absolut inget djup i dem, de har sin tilldelade roll och får spela den. De goda är bara goda och de onda är bara onda. Den jag tycker mest synd om är Ulla Skoog. Rut Johannesson är en sån vandrande kliché. En så dålig människa måste självklart också vara jätteful. Den där peruken de har klämt på henne till exempel är avskyvärd! Har hon några goda sidor alls? Som om det inte räckte med hur endimensionell hon är så blir det bara ännu mer störande att hennes repliker till stor del går ut på att bokstavligt tala om för oss i publiken att hon inte har någon egen vilja utan vill att hennes man ska bestämma allt.

Harald Hamrell är inte någon stor regissör (eller brukar någon av er tänka "å, en ny Hamrell-film, den måste jag se"?). Jag förmodar han håller budget och levererar i tid. Det är väl därför han får nya uppdrag hela tiden. Han verkar inte ha några stora visioner i alla fall. Han kör på vad han kan. Och något han tydligen tycker att han kan är handhållen kamera. Jag undrar vad han tycker att det tillför ett sekelskiftesdrama som Fröken Frimans krig? Ger det mer råhet till handlingen, eller känns det mer dokumentärt? Störande tycker jag att det är i alla fall.

Om man hade lagt lika stor vikt vid ett bra manus med trovärdiga repliker som man lagt på snygga kläder och inredningar (det ska jag ge dem - i år har de utökat miljöerna och allt utspelas inte längre runt Riddarholmstorget!) och låtit varje säsong pågå i säg åtta avsnitt så handlingen hinner utvecklas (och kanske inte lagt så mycket fokus på att varje säsong ska ha ett eget "krig", utan mer om rollfigurernas inbördes relationer), då hade vi haft en egen Downton Abbey. Minns bara kärlekshistorien mellan Lady Mary och Matthew. Det tog två hela säsonger innan de äntligen erkände sin kärlek till varandra och hela världen jublade! Eller för all del, reaktionerna när Lady Sybil dog. Tänk om Tora hade kunnat få ett sådant slut.

söndag 6 mars 2016

Homosexchock med Julia Caesar

I september 1951 satte DN:s recensent Öhn gratischampagnen i vrångstrupen när hen var på Odéonteaterns premiär av revyn Född i år. Först hyllar hen Julia Caesars och Bellan Roos' äkta tonfall, men sedan...!

I första akten sattes enligt recensenten "ett rekord i smaklöshet som nog kommer att stå sig länge". Det var något så osmakligt som en kuplett om "det inte  minst i revysammanhang ömtåliga homofilproblemet". Det dröjde ända till andra akten innan hen lugnat ner sina skadade nerver.

Kupletten i fråga heter Vi är inte riktigt som dom andra vi och är skriven av den gamle snuskkuplettkompositören Johnny Bode. Att lyssna på sången idag är inte precis chockerande. Det är en gullig liten text om att även homosexuella vill bli behandlade med respekt. Tyvärr omnämner inte Öhn vem som framför kupletten i revyn, men nog önskar jag att det var Julia Caesar som fick göra den, gärna tillsammans med sin älskade Frida Falk!

1968 gav Bode ut kupletten på singel, så ni kan själva lyssna på det fruktansvärda.

tisdag 12 januari 2016

Nu är glada julen slut, slut, slut







Jaha, då var julen över för den här gången. Den stora julgranen i Vita havet, som glatt så många besökare under de senaste veckorna finns inte längre. Igår var jag tvungen att klättra upp på den höga stegen och plocka ner alla julgransprydnaderna.











 


Samtidigt plockade vi även undan silvertomtarna som vi har använt i barnverksamheten och nu får både tomtar och prydnader vila i sina respektive lådor.



Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän.
För det har han lovat.

söndag 10 januari 2016

Hamngatan då och nu



På 1670-talet lät greve Carl Sparre bygga ett palats på Norrmalm, alldeles intill Kungsträdgården. Så här såg palatset ut i Suecia Antiqua et Hodierna. Den övre bilden visar framsidan sedd från Kungsträdgården och den undre bilden är palatsets baksida. Både far och son Tessin ska ha varit inblandade i skapandet av palatset. Snyggt, eller hur?


250 år senare ser slottet ut så här. Det är inget privatpalats längre, det är i statens ägo och har haft olika funktioner. Men nu, 1912 inhyser det både teater i morisk stil (jojo, islamisering av Sverige hade redan påbörjats!) och biografsalong - Röda kvarn.


Fortfarande ett vackert stadspalats således. Men så fick det inte förbli, 1913 rivs palatset för att ge plats åt NK. Nu tycker jag att NK-huset är vackert, men nog hade det Sparreska palatset kunnat få ligga kvar och NK få en annan lämplig plats?