lördag 2 mars 2013

The perks of being a wallflower

Ni vet de där personerna i gymnasiet som så gärna ville vara djupa – klädde sig i svarta polotröjor och läste Fröken Julie på franska, trots att de inte kan språket bara för att de ”vill få en känsla för Strindbergs språk” – men egentligen inte var märkvärdigare än någon annan av oss. Den känslan får jag när jag ser The perks of being a wallflower. Filmen vill vara så djup och tänkvärd, men är egentligen bara en gullig liten film bland alla andra.  
Stephen Chbosky skrev romanen som filmen är baserad på, och han blev sedermera ombedd att båda skriva manus och regissera filmen. Hos oss är han nog mest känd för att ha skrivit manuset till filmversionen av musikalen Rent. Historien kretsar kring Charlie, som är en blyg och tillbakadragen tonåring som precis ska börja i high school. Han har inga vänner efter att ende vännen tog livet av sig året innan, men han lär känna några sistaårselever som tar sig an honom och lär honom att öppna sig och ta för sig av livet.   Manuset tar sig själv på lite för stort allvar och försöker trycka in ungefär alla tonårstankar i en och samma film – självmord, dödsolyckor, homosexualitet, misshandel, mobbning, sex och så vidare och så vidare. Resultatet blir ganska splittrat. Det finns intrigtrådar som skulle räcka till en tre-fyra olika filmer och ingen får särskilt mycket tid. Chboskys regi fortsätter med regin på samma sätt som han börjat i manuset – alla filmknep som en indieregissör kan använda sig av dyker upp här också, ibland utan någon större anledning.
  
De unga skådespelarna sköter sig dock utmärkt, särskilt Logan Lerman i huvudrollen som Charlie och Emma Watson som Sam. Ezra Miller som den homosexuelle Patrick påminner inte så lite om Simon J Berger i Torka aldrig tårar utan handskar, och det får väl anses vara ett gott betyg. De vuxna lyser med sin frånvaro. Störst roll har Paul Rudd som engelskläraren som ser Charlie och uppmuntrar honom att börja skriva. I slutet dyker en av mina favoritkomedienner – Joan Cusack – upp i en liten roll som sjukhuspsykolog (jepp, det behövs en sån också bland alla andra intriger).  
Precis som med de där tillkämpat djupa klasskompisarna som man bara ville sätta ner och säga ta det lugnt, vi tycker om er precis som ni är, så vill man göra samma sak med The perks of being a wallflower. Det är en fin film, men den hade kunnat vara ännu bättre om den inte hade ansträngt sig så mycket. Tre nöjda gnurglor blir betyget.

1 kommentar:

Håkan Steenberg sa...

Det var lite snålt. Jag tycker filmen var jättebra, och gjorde mig på riktigt gott humör när jag såg den. Så jag tycker nog att den skulle vara värd en fyra iallafall!