Hedda Gabler

Foto: Sören Vilks

Det är nog snarast en slump, men jag tror att Hedda Gabler är den av Ibsens pjäser jag har sett flest gånger - faktum är att jag inte kan räkna alla gånger jag sett den. Och då är det ändå inte min favorit-Ibsen. Gengångare har jag sett i ett par uppsättningar, Folkefiende, Samhällets stöttepelare, Peer Gynt och så vidare. Ett dockhem har jag inte ens sett en enda gång. Men ingen av dem har jag alltså sett lika många gånger som Hedda. Igår var det dags för ännu en, Dramatens uppsättning med Maria Bonnevie i huvudrollen.

Regissören Eva Dahlman har moderniserat pjäsen, åtminstone vad det gäller dess utseende, det är moderna kläder och modern miljö, men problematiken är densamma som alltid. Vi får ingen dramatisk nytolkning, utan det är pjäsen rakt upp och ner. Gott så. Hedda själv gjorde entré i den omtalade läderbrynjan, men den åkte raskt av och fick sedan stå (ja just stå!) i soffan resten av första akten.

Jag satt och funderade i början över Bonnevies spel. Hon agerade närmast som en parodi på en Dramatenskådespelerska, och länge satt jag och funderade på om det här var en medveten tolkning av den utagerande Hedda, att det var meningen att hon skulle tala som om hon faktiskt stod på Dramaaaaatens stora scen, men jag tror inte det. Det var så Bonnevie och inte Hedda valde att agera, om liknelsen förstås. Jag ska inte påstå att hon var dålig, men det var ett teatralt drag som inte fungerade på mig. Desto bättre var då särskilt Peter Andersson och Peter Engman. Så fort de kom in på scen hände det nånting, hela stämningen förändrades och blev tätare.

Det här var inte den bästa Hedda Gabler jag sett, och absolut inte den sämsta. Den som har gjort störst intryck på mig är nog Stadsteaterns uppsättning från 2007, regisserad av Alexander Mörk-Eidem (självklart, höll jag nästan på att skriva - jag är ju lite kär i honom, eller åtminstone hans uppsättningar. Jo, lite i honom också...).