söndag 27 mars 2011

Hair och Paraplyerna i Cherbourg

Det är ingen hejd på mina teaterbesök den här veckan. Först två dagar på Operan och både lördag och söndag hamnade jag på Stadsteatern. Jag hade redan bestämt mig för att se om det fanns några sista minuten-biljetter till Hair igår (vilket det fanns, en perfekt mitt i salongen) och idag på förmiddagen ringer ena kulturfastern och frågar om jag vill ha en överbliven biljett till dagens matiné av Paraplyerna i Cherbourg. Det är bra att ha kulturfastrar!
Illustration: Stina Wirsén
 Men först Hair! Milos Formans filmversion är en av mina absoluta favoriter, så självklart vill jag se musikalen när den sätts upp på scen också. Jag såg Ronny Danielssons uppsättning på Parkteatern -99 (kan det verkligen vara så fruktansvärt länge sen?!), med bland andra en lysande Patrik Martinsson (bland annat Corny Collins i Hairspray) i en av rollerna. Nu sätter Danielsson upp den igen, den här gången på stora scen. Samma scenograf, Lars Östbergh, men i övrigt en helt ny uppsättning.

Foto: Carl Thorborg
Den här gången har musikalen fått en ny inramning, Claire Wikholm som var med den där kärlekssommaren på sextiotalet dyker upp emellanåt och berättar om sina minnen av vad man gjorde, tyckte och tänkte. Det fungerar förvånansvärt väl och gör faktiskt att handlingen blir än mer levande. Hippiegänget behöver en stark ledare, och det har de i Fredrik Lycke som Berger. Han dominerar scenen totalt både med utstrålning och sångröst. Att han inte har blivit större än vad han är i Sverige är faktiskt otroligt. Runt honom finns en trettio man stark ensemble som fyller hela scenen med sångförmåga. Många bra insatser, särskilt vokalt, men måste jag välja någon speciell så blir det Rolf Lydahl som gör en av de vuxna. Han är riktigt rolig, det är fantastiskt att se någon med förmåga att digga med i "ungdomarnas musik" med total brist på rytm och känsla och ändå så exakt.

Östberghs scenografi är både enkel och överväldigande - hela stora scen används och den är i stort sett tom. Bara en grön gräsmatta. Vi befinner oss i Central Park (alternativt Gärdesfesten?). Allt som behövs tas in och hela scenen utnyttjas på många olika sätt, projektioner på väggarna, saker kommer inflygande från taket och ner ur golvet och så vidare. Det är uppfinningsrikt och roligt. Musiken är lika bra som alltid. Jag fick rysningar utmed ryggraden när en naken trumpetare dök upp på scen och tog de första tonerna i Aquarius. Sedan fortsatte det föreställningen igenom. På absolut alla sätt en mycket sevärd uppsättning.

Foto: Carl Thorborg

Så till Paraplyerna i Cherbourg. Först ska jag svära lite i kyrkan - jag tyckte inte att Jacques Demys film var nån stor upplevelse! Visst var den vacker, men lite enformig och jämntjock. Dessutom störde jag mig ruskigt mycket på att alla sångarna lät exakt likadant - kvinnorna med späda sopraner och herrarna med nästan lika späda tenorer. Ingen variation. Så det var med lite tvekan som jag bestämde mig för att se scenversionen. Det som fick mig intresserad var att den är regisserad av Alexander Mörk-Eidem. Har han nånsin gjort något dåligt?!
Foto: Carl Thorborg

Jag är glad att jag övervann mitt motstånd. Om Hair var en lysande uppsättning så var det här en perfekt uppsättning. Den var så fantastiskt bra! Även här har vi en ny ramhandling - ett gäng teateramatörer samlas i en gymnastiksal för att repetera in Paraplyerna i Cherbourg. Vi följer repetitionen och allt eftersom handlingen fortskrider så närmar vi oss premiären. Mer och mer scenografi blir färdig och skådespelarna får på sig sina scenkläder. Riktigt snyggt gjort, och användandet av alla de där saker man kan hitta i en gymnastiksal är roligt genomfört.

De riktigt duktiga sångarna håller till på stora scen, så här är rösterna svagare. I gengäld får vi bra skådespelarinsatser föreställningen igenom. Bristen på starka röster är inte en svaghet här, det är inte de stora sångernas musikal. Känslan är desto viktigare. Dessutom är det ju en "amatöruppsättning", så det är logiskt att inte alla kan sjunga så bra, vilket de dessutom gör en grej av. Alla amatörerna har inte så stora roller i uppsättningen, men alla skådespelarna har i gengäld väl utmejslade figurer. Alla typer man kan tänka sig i en amatörteaterförening finns här. Ska jag välja några favoriter så blir det Ulf Eklunds sprätt, Lennart Jähkels långhåriga kulturkofta (som säkerligen var med på Gärdesfesten) och framför allt Katharina Cohens nördtjej med fula glasögon och Kånken föreställningen igenom. Hon fullkomligt lever för den här uppsättningen och lyser av lycka bara av att få vara i rummet. Ofta står hon i bakgrunden och bara tindrar med ögonen och mimar med i de andras sånger. Hon är helt enkelt strålande!

I media har det nästan blivit Sverrir Gudnasons enamnsföreställning. Det är förståeligt, eftersom han hade filmpremiär nästan samtidigt. Han är också väldigt bra i den manliga huvudrollen som Guy, men i sammanhanget har den absolut största rollinnehavaren blivit lite bortglömd - Louise Peterhoff som Genviève. Hon är en ny bekantskap för mig, men fantastiskt bra. Hela ensemblen är på scen i stort sett föreställningen igenom (och den ges utan paus), men hon sjunger dessutom nästan hela tiden också. Det är inte många minuter som hon inte är i fokus.

Till skillnad från när jag såg filmen hade jag tårar i ögonen under den sorgliga slutscenen här. Den här versionen kan jag utan tvekan rekommendera för absolut alla, vare sig man gillar musikteater eller ej. Jag har ingen lust att välja vilken som är bäst av Hair eller Paraplyerna i Cherbourg. Båda två är fantastiska uppsättningar, men på diametralt motsatt sätt. Men varför välja - gå och se båda två, vetja!

1 kommentar:

gealach sa...

Vad skoj! Skulle verkligen vilja gå på teater oftare, en av alla de där sakerna som aldrig blir av...