Werther och SYNC/Altro Canto

Många operabesök blev det den här veckan - både torsdag och fredag. I torsdags var jag och såg Werther av Massenet. Jag känner självklart till Goethes roman, men jag har aldrig hört operaversionen, så det var en ny bekantskap.

Ann-Margret Petterssons uppsättning är riktigt snygg på alla sätt. Från Lars Östberghs scenografi till sångarinsatser och kläder. Jag gillade användandet av ramar som skapade ett perspektiv i scenrummet.

Första akten var i sanningens namn alldeles för kletig för min smak. Ingen skugga över regissör eller sångare. Det var musiken som var alldeles för känslosam för min smak. I andra akten lyfte det däremot och vid några tillfällen fick jag rysningar av musiken.

Jonas Degerfeldt som Werther hade inte en bra dag när jag var där. I ärlighetens namn sjöng han ganska surt emellanåt. Skådespelarmässigt gjorde han inte heller någon lysande insats. Det var väldigt mycket stå bredbent vänd mot publiken. Då gjorde Charlotte Hellekant en betydligt bättre insats som Charlotte. Fantastiskt bra! Likaså Karl-Magnus Fredriksson som Albert. Det var dessa två som bar föreställningen på sina axlar. Hatten av för båda två och en uppsättning väl värd ett besök.



Igår var det så dags för mitt livs tredje balettbesök. Jag har sett Törnrosa och Pippi Långstrump förut. Trevligt, men inte livsavgörande. Däremot var det någonting med SYNC/Altro Canto som gjorde mig nyfiken. Efter att ha sett den här uppsättningen så inser jag att jag måste ta och göra lite fler balettbesök. Jag var helt lyrisk. Det här var en på absolut alla sätt en fantastisk upplevelse.

SYNC/Altro Canto är, som namnet antyder, två baletter hopsatta till en föreställning. Altro Canto, koreograferad av Jean-Christophe Maillot, inledde kvällen. Något så vackert har jag väl aldrig sett. Scenografin bestod endast av svävande vaxljus. Bara ett svagt gult ljus lyste upp scenen. Maillot leker med manligt/kvinnligt. Byxor eller kjol på både män och kvinnor, och dansarna intar både manliga och kvinnliga roller. Mjukt, följsamt och sensuellt. Jag hade tårar i ögonen större delen av tiden.

Efter paus kom Nils Christes SYNC. Här bestod scenografin av en stålställning som sträckte sig över scenen, och samma skillnad i koreografi kunde ses. Här var det hårdare och stelare, starkt men ändå lätt. Det var synnerligen lekfullt mitt bland det hårda. Om jag grät under första akten så log jag konstant under den andra.

SYNC/Altro Canto återkommer i höst. Då måste ni se den. Vi lär ses där - jag ska se den här uppsättningen igen och igen!