Tosca

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Mina kvällar har verkligen varit fulltecknade den senaste veckan. Jobb, jobb och åter jobb. Och så lite operabesök på det. Två föreställningar har det blivit den här veckan.

Den första av operabesöken gällde Tosca, Puccinis gamla klassiker. Jag är den förste att försvara uppdateringar och nytolkningar av gamla klassiker, men samtidigt kan jag erkänna att det emellanåt är kul att se en traditionell uppsättning. Och det är precis vad vi får i Knut Hendriksens version. Tolkningen är texttrogen, det är tidigt artonhundratal i både kostym och scenografi. Björn Brusewitz scen är en realistisk tolkning av de rum där operan utspelas. De två delar som jag uppskattade mest var den stora glasmålning som Cavaradossi håller på med och tredje aktens kyrkkupoler i fonden. Riktigt snyggt.

Av Emma Vetter som Tosca och Fredrik Zetterström som Scarpia förväntade jag mig, och fick, storartade sånginsatser. Toscas Vissi d'arte var helt fenomenal i Vetters tolkning. Cavaradossi spelades av Thiago Arancam, en brasiliansk-italiensk sångare som jag inte hört talas om tidigare. Även han levererade fantastisk sång. Däremot var han lite för stel i sin skådespelarstil, han rörde sig lite för mycket som en tjurfäktare och verkade tänka lite för mycket på hur han skulle stå snyggt på scen än hur Cavaradossi skulle röra sig.

Men trots alla storartade insatser kunde jag ändå inte komma bort från känslan att det var väldigt låg energi i uppsättningen, särskilt i scenerna mellan Tosca och Cavaradossi. Det fanns inte så mycket passion mellan dem. Det hettade till betydligt mer när Tosca och Scarpia stångades mot varandra, men det var ändå inte så starkt som det kunnat och borde vara. Hade ensemblen redan börjat fundera på sommarlovet? En som inte gjorde mig besviken var dock Niklas Björling Rygert som Spoletta. Han är verkligen en mästare på att spela slemmiga obehagliga typer, och han gjorde mig inte besviken här heller. Sången satt även den som den skulle.

Jag kunde njuta av scenografins och klädernas prakt, och självklart av sången, men nog hade jag velat ha mer liv på scen. Emma Vetter kan betydligt mer än det jag fick se prov på här. Ett stort plus dock till att recept på Toscakaka fanns med i programmet. Det var det receptet jag använde till fredagsfikat på jobbet. Fast det kanske inte är det viktigaste i en sån här uppsättning...