26 år senare har La cage aux folles premiär på samma teater igen, nu med Loa Falkman i huvudrollen och med Peter Dalle som regissör. Jag kan erkänna att jag blev lite nervös över att en operasångare med allt sitt magstöd skulle göra den här rollen. De farhågorna kom rejält på skam, men mer om det längre ner.
Peter Dalle har sagt att han inte är förtjust i musikaler, och det märks tyvärr. Musikalnumren verkar vara något som han vill ta sig förbi snabbt så att han kan koncentrera sig på fars och slapstick. Han har genomfört sångerna ytterst pliktskyldigt, och jag undrar om han någonsin har sett en riktig dragshow. Numren på nattklubbens scen skulle inte göra någon druga med självaktning stolt. Det känns lite billigt, och då inte billigt som i att Albin och Georges inte har haft råd att sätta upp större - här är det uppsättningen som känns billig.
Det billiga spiller över i resten av uppsättningen också. Jag vet att man inte ska jämföra olika uppsättningar, men i den äldre uppsättningen var det helt fantastiska kreationer på nattklubben. Här känns de betydligt billigare. Scenografin likaså. Kontrasten mellan bögparets kitschfest till våning och "det heterosexuella" parets konservativa våning kommer inte fram när man bara antyder det med en soffa och ett bord. Och det kanske bara är jag som har sett för mycket på American Horror Story, men ett möblemang som består av uppallade kroppar i olika formationer ger mig helt andra associationer än vad som nog var tänkt. St Tropez antyds med ljusprojektioner av kullersten på scengolvet och där har Dalle slängt ut Albin och Georges att gå runt och de känns faktiskt lite vilsna, som att de inte vet hur de ska gå eller varför. Scenen känns helt enkelt väldigt tom.
Nu låter det kanske som att jag ogillade den här uppsättningen, och det gjorde jag faktiskt inte. Det som räddade den här uppsättningen var personerna på scenen, förutom att grundmaterialet är såpass bra att det är svårt att misslyckas helt. Sven Nordin och Loa Falkman som det medelålders paret var självklart de som gjorde det tunga arbetet - de är ju på scen nästan oavbrutet - och då måste jag framför allt nämna Nordin. Han gör ett fantastiskt jobb som straight (!) man mot Falkmans diva. När jag såg uppsättningen häromdagen var däremot inte Falkman i högform. Han kändes väldigt okoncentrerad, sluddrade sig igenom replikerna och tappade bort sig flera gånger. Han var inte riktigt med, helt enkelt. Utom i sångnumren. Där drog han på med sin rutin och sina erfarenheter. Han tände till och var helt fantastiskt bra. Dessutom undvek han att sjunga med stora operarösten, mer än vid några passande tillfällen.
Suzanne Reuter som Jacqueline har ingen stor roll - och jag undrar om inte Dalle har gjort hennes roll lite större än i originalet? - men det lilla hon hade att göra förvaltade hon väl. Per Andersson var riktigt rolig som betjänten Jacob, fast även här kommer ett litet "men". Han var inte så trovärdig som fjolla med drömmar om att få göra dragshow. Han var mer som en "hen" - flätor, kjol och mustasch - som tyckte att det kan vara en kul grej att få dra på sig en aftonklänning. Det kanske var hans rolltolkning, men för min smak fungerade inte riktigt den biten.
Första akten kändes emellanåt lite ofokuserad. Efter paus lyfte det rejält och blev riktigt roligt. Hade hela uppsättningen varit så bra hade den nog varit värd fyra gnurglor, men tyvärr kan jag inte ge den mer än tre väldigt nöjda diton. Om ytterligare tjugosex år kommer det nog fortfarande vara 1986 års uppsättning som jag minns med värme. Den här är en trivsam parantes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar