Tre deckare

En av de stora läsupplevelserna när jag var liten tween, långt innan begreppet fanns, var Tre deckare. Som jag älskade de böckerna! Från början fick jag låna den ena boken efter den andra ur grannens bokhylla, men när jag läst ut dem fick jag börja köpa på mig dem själv. Sammantaget har jag nog läst nästan varje bok av de första tjugonio böckerna i serien, av de fyrtiotre böcker som givits ut i originalserien.

Häromsistens fick jag ett ryck och plockade fram hela serien ur garderoben, där jag skam till sägande, har förvarat dem de senaste trettio åren. Fast det kanske säger nånting om mitt förhållande till dem att jag inte har gjort mig av med dem vid någon av alla mina flyttar - de har ständigt fått följa med.

För första gången sedan jag var typ tretton har jag nu läst om dem. Dessutom passade jag på att köpa på mig flera av de böcker som saknas i samlingarna. Något som är bra med B. Wahlströms ungdomsböcker är väl att de har såpass låg status att man kan få dem för väldigt billig penning. Tror knappt att jag betalade mer än en tia per bok i förstaupplagor - ska man samla på böcker ska man banne mig samla på förstaupplagor!

Böckerna håller förvånansvärt väl än idag, måste jag säga. En anledning till att de håller så jämn klass, trots att de är skrivna på löpande band måste nog bero på att det bara är en handfull författare som har skrivit, och de kan persongalleriet väl. Sedan är böckerna uppbyggda på samma sätt, med en mystisk händelse som leder de tre ungdomarna in i ett äventyr. Gåtorna är aldrig jättefarliga - visst, de råkar ut för skurkar som försätter dem i potentiellt livsfarliga situationer. Men riktigt våldsamt blir det aldrig. I hela den delen av serien som jag har läst har det faktiskt bara dykt upp en enda död person, och han dog flera år innan boken tar sin början. Det är en rånare som hittas död i en stängd gruva, faktiskt samma person som syns på omslaget till Spökande gruvans gåta.

Jag förstår verkligen vad det var som lockade med de här böckerna - huvudpersonerna är i de tilltänkta läsarnas ålder och är som jag, de råkar ut för mystiska händelser, gärna med övernaturliga inslag och ledtrådar till gåtornas lösning planteras lite här och där, så man får chansen att mäta sina kunskaper mot den ofantligt smarte Jupiter Jones. Det är hemliga gångar och högkvarter och elektroniska prylar, allt som pojkar är tänkta att tycka om - och som i mitt fall föll i god jord.

 I nästan varje bok får de också hjälp av en utomstående pojke, som kan sägas vara en ställföreträdare för mig. Att det är pojkböcker blir nästan plågsamt tydligt. Rocky Beach är en stad som tydligen är helt renons på flickor! Inte en flicka så långt ögat kan nå. I Skräckslottets gåta får vi veta att Alfred Hitchcocks sekreterare hade gått i pojkarnas skola, fast några klasser över henne, men hon är bara med en gång. I övrigt är den lilla staden helt flicktom! I två böcker är den utomstående hjälpen en flicka, men det är samma flicka som dyker upp i båda böckerna - något som inte händer med någon av pojkarna i de andra böckerna.

Eftersom det är så många böcker i serien är det självklart att serien utvecklas, precis som i vilken långkörare som helst. I de första böckerna planteras lite förutsättningar som verkar vara tänkta att de ska komma igen, men de flesta av dem försvinner efter hand. Det mest tydliga är den gyllene Rolls Roycen och privatchauffören Worthington. I Skräckslottets gåta får vi veta att killarna vunnit tillgång till bilen och privatchauffören under en månad, och det planteras en lösning på hur de ska kunna fortsätta åka runt i den även efter att månaden är slut. Trots det försvinner både bil och chaufför mer eller mindre ut ur böckerna ganska raskt bara för att återkomma lite sporadiskt. Skinny Norris är tänkt att vara deckarnas ärkefiende, men samma sak där. Han återkommer i - tror jag - tre av alla de böckerna jag läst.

Något som jag har stört mig på nu när jag har läst om böckerna är översättningarna, och då särskilt översättningarna av titlarna. En del av titlarna är riktigt dåliga på svenska, som inte har så mycket med handlingen att göra. Den som jag stör mig mest på är Spökande gruvans gåta, i original The mystery of Death Trap Mine. Gruvan är inte hemsökt, varken på riktigt eller som någon sorts bluff, ingen i hela boken pratar en som att gruvan eventuellt skulle kunna vara hemsökt. Engelska titeln talar om gruvan som en dödsfälla, och det är precis vad den är - kom ihåg bokseriens enda lik som hittas här i gruvan. Ett par av de andra titlarna jag stör mig på är Drullige dubbelgångarens gåta (visst finns det en dubbelgångare, men han är inte det minsta drullig - om man vill ha allitterationen så varför inte översätta engelskans dödlige dubbelgångare?), Magiska häxans gåta (lite tårta på tårta, va - och dessutom är det inte häxan som är den viktiga utan den magiska cirkeln som finns i engelska titeln) och Skrikande spegelns gåta. Den stör jag mig på för den falska marknadsföringen - det finns ingen skrikande spegel här. Visst är det en hemsökt spegel i vilken man kan se en ande, men han skrattar mest. Förutom Spökande gruvans gåta, där jag satt och väntade på att spökena skulle dyka upp, är de felaktiga titlarna förvisso mest estetiska, men i alla fall!

När jag läste böckerna igen insåg jag vilken intryck de gjorde på mig. Den ena scenen efter den andra ramlade fram ur glömskans hemliga rum. Det var - bokstavligt talat - déjà-vu rakt igenom. Förutom alla de scener som jag ändå hade i färskt minne, alltså. Just nu är det nog bara en sån där återkommande scen som jag inte har sett än, men jag tror att den är med i Brinnande ögats gåta, en av dem jag inte fått tag i den här gången, och det är när Jupiter Jones försöker spela korkad tjockis men blir avslöjad när en av de vuxna ristar med en nål i en stor rubin och avslöjar den som falsk. Den scenen ser jag fram emot att få läsa igen. Fast det får bli vid ett senare tillfälle!