Julgille hos Harald Blåtand

Nu var allt gjort färdigt till julfesten i kung Haralds stora hall, och alla män bänkades där. Inga kvinnor sutto med vid sådant stort dryckeslag; ty det var svårt nog, tyckte kung Harald, att hålla frid mellan män som voro för sig själva; och långt svårare skulle det varit, om de i sitt rus haft kvinnor att visa sin karskhet för. När alla fått sina platser, förkunnade kungens stallare högt att Kristi och kung Haralds fred rådde i hallen och att intet eggjärn finge brukas utom till att skära födan med: huggsår och sticksår, och varje blödande sår som någon man vållade en annan med ölstånka eller köttben, trätallrik, slev eller knuten hand, skulle räknas som fullt dråp och som vanvördnad mot Kristus och urbota gärning, och den skyldige skulle få en sten bunden vid sin hals och dränkas i djupt vatten. Alla vapen utom matknivarna hade lagts av i förstugorna, och endast de uppsatta män som sutto vid kung Haralds eget bord hade sina svärd med sig in; ty de höllos för att kunna styra sig även sedan de blivit druckna.
/.../
Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.
Nu bars julfäsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på hans ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådan blivit sagt om honom på tal om mat och dryck och minst av dem som varit på julgille hos honom.
/.../
När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påmine varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, finge de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.
Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:
- Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka..
- Med mig är det likadant, sade Orm.
Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten , och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Röde Orm

Frans G. Bengtsson