Jag fullkomligt njuter av vädret så här års - ingen hemlighet för dem som känner mig. Snö och kyla är helt underbart, inte så att jag inte tycker om värme och sol för det gör jag, men det är något speciellt med vinterväder.
Så har det alltid varit. Faktum är att mitt tidigaste minne handlar just om snö. Jag tror att det måste ha varit första vintern som vi bodde i Älta, vilket då betyder att jag skulle vara två år. Jag minns att jag stod i hallen och mamma klädde på mig vinterkläderna för att jag skulle gå ut i snön. Niclas var redan ute och hoppade runt i snön och jag var så exalterad att jag inte kunde stå still medan mamma klädde på mig. Sedan rusade (nåja, så mycket en tvååring nu kan rusa!) ut i den djupa snön och jag vet inte om det var för att jag var överexalterad eller om jag var sjuk men ganska omedelbart som jag kommer ut så kräktes jag. Mamma bar genast in mig igen och sedan fick jag hålla mig inne. Trots detta - eller kanske just därför? - så har jag älskat snö sedan dess. Måtte snön nu få ligga kvar ända fram till i mars! Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar