Treater

Anne är hemmadottern som ägnar sitt liv åt att ta hand om mamman, som ligger sjuk på övervåningen. Nu ska hon åka iväg på en amorös helg tillsammans med sin svåger Norman och därför har hon bett sin bror Reg och hans fru att komma och ta hand om mamman över helgen. Självklart går ingenting som det ska, och frågan är om någon kommer att klara sig ur helgen helskinnad.

Alan Ayckbourn är mästare på att skriva ihop kluriga komedier med snåriga handlingar. Med The Norman Conquests från 1973 gör han det ännu svårare för sig. Historien berättas i tre pjäser som utspelas samtidigt men på olika platser i samma hus. Pjäserna går att se var för sig, men ger självklart en större bild om man ser alla tre.

Pjäserna har spelats flera gånger i Sverige, under olika namn. Den senaste uppsättningen är den som fram till för någon vecka sedan spelades på Intiman under namnet Treater, och titeln måste jag väl säga var det absolut sämsta med den här uppsättningen. Redan när uppsättningen hade premiär ville jag se den, men priset - 1000 kronor för hela uppsättningen - satte effektivt stopp för de tankarna. Så fick jag ett erbjudande om att se den för halva priset och genast blev det intressant igen.

Emma Bucht har satt ihop en riktigt snygg uppsättning, där alla bitarna fungerar utmärkt ihop och blir en stor enhet. Zofi Nilssons scenografi är enkel och effektiv, på snurrscenen finns de tre spelplatserna markerade i till synes enkelt utförande med varje plats dominerad av en färg. Det blir väldigt tydligt när något föremål hamnar i fel rum.

Men det här är en ensemblepjäs och ensemblen här är helt fenomenal! Alla skådespelarna är helt rätt i sina roller - Vanna Rosenberg som Anne, Johan Rheborg som grannen Tom, Johan Ulveson som Reg, Maria Kulle som hans hustru Sarah, Josephine Bornebusch som systern Ruth och Erik Johansson som hennes man Norman. De är väldigt jämspelta, men det finns ändå en som faktiskt överglänser de andra, och det är Maria Kulle. Hon är helt fenomenal som passivaggressiv hustru som ständigt ständigt städar och putsar på allt och försöker få alla andra att bete sig precis som hon vill.  På andra sidan finns, om man nu vill hitta något negativt, Josephine Bornebusch. Hon har ett bett i repliken som är värdigt Suzanne Reuter och hon har komisk tajming, men hon har ingen publikkontakt. Hon spelar som om hon höll på att spela in ett avsnitt av Solsidan. Visst är hennes rollfigur mer än halvblind, men Bornebusch själv borde väl vara medveten om att det finns en publik där på andra sidan rampen. Fast det här är bara en liten radanmärkning, för det drar inte ner intrycket!

Sista föreställningen har spelats vid det här laget, så ni som inte kom iväg att se den här uppsättningen är bara att beklaga. Riktigt, vansinnigt roligt och grejen med att tillbringa en heldag med teater är något jag uppskattar också.