Drag me to hell

Så har jag då sett det som har kallats för "skräckfilmens återkomst", Sam Raimis Drag me to Hell. Var den då så fantastisk som man kan tro, efter att ha läst alla lysande recensioner? Svaret blir ett ljummet "mjae". Det var en trevlig mysrysare, men om man vill ha nåt nyskapande och skräckinjagande så ska man nog se nåt annat.

Handlingen är inget speciell, en banktjänsteman som avslår ett lån till en gammal dam och tänka sig, hon är zigenare och alla zigenare kan, som vi vet, kasta förbannelser. Vips har en getdemon börjat hemsöka banktjänstemannen och hon måste komma på ett sätt att bli av med demonen.

Klichéerna staplas på varann. De används på samma sätt som vi är vana att se dem. Alla som kan någonting om demoner bryter på främmande språk. Det slås i dörrar, skramlas med fönster, man drar undan draperier väldigt snabbt så att man ska bli skrämd av dem som står där bakom och det gödslas med kroppsvätskor. Allt annonseras i god tid, så att ingen ska behöva missförstå vad det är som händer.

Jag låter väldigt negativ, och det är jag inte. Sam Raimi kan sitt hantverk och man hoppar till många gånger, filmen har en mysig stämning och emellanåt blir det faktiskt riktigt spännande. Drag me to Hell är värda tre solida gnurglor. Men om man vill bli rejält skrämd ska man nog leta reda på de två första Evil Dead-filmerna. Mycket läskigare för bråkdelen av budgeten för den här filmen.