Attenborough skulle ha varit stolt!

På vägen hem från Sofiero såg vi en sån där scen som man kan se i vissa naturdokumentärer, ni vet krokodilen som ligger och lurpassar på zebran eller hajen som har spanat in en säl. Rovdjuret visar inga tecken på aktivitet, men plötsligt sätter han fart för att överfalla det intet ont anande bytet. Även om vi vet hur det kommer att gå sitter vi och hoppas på att zebran eller sälen ska klara sig, samtidigt som vi hoppas på att få se en riktigt blodig kamp. Precis det var vi med om idag. Fast istället för en zebra var det en fortkörare och istället för krokodilen var det en trafikpolis.

Vi såg polisbilen som stod uppställd vid vägkanten, till synes helt inaktiv. Men när en fortkörare åkte förbi så slogs blåljusen på och polisbilen rusade ut på körbanan. Det jag tänkte när jag såg blåljusen var "hantarhonomhantarhonomhantarhonom..." och jag önskade att mamma skulle köra snabbare så att jag inte skulle missa en sekund av kampen mellan byte och rovdjur. Och även om jag visste att det var kört för fortköraren fanns det nån liten del av mig som hoppades att han skulle klara sig ur rovdjurets klor. Det är nästan så jag skäms att erkänna det, men nackhåren reste sig faktiskt och jag fick en rysning av vällust utmed ryggraden när jag såg polisbilen köra ut.

Vi körde förbi när kampen var över, fortköraren stannade och drog ner rutan och polisen gick mot honom. Och jag satt med näsan tryckt mot rutan för att se hans dödsryckningar...