Life of Bellman

Varför ska allting hända samtidigt? Först frågar Hagbergskan om jag vill följa med på Life of Bellman i Ulriksdals slottspark. Och sedan sms:ar Rickard och frågar om jag vill komma och kolla på genrep ute på Drottningholmsteatern. Självklart samma dag! Gissa om jag fick beslutsångest. Men till slut blev det ändå Bellman som gick segrande ur striden. Jag hade ju faktiskt tackat ja till det först, och jag insåg att jag ändå inte skulle hinna ut till Drottningholm eftersom jag ledde jympa precis innan. Men det grämer mig nåt oerhört! Jag har aldrig varit på nån föreställning på Drottningholm.

Nå, vad kan man då säga om Life of Bellman? En redig skröna om "rockstjärnan" Carl Michael Bellman, spelad av Albin Flinkas, och hans och kompisarnas förhållande till kronprins Gustav (III). Det var väl inte många ord som var sanna, men de hade ändå fått till en sammanhängande historia. Första akten är definitivt den bästa, för i andra akten ska alla personer fördjupas och deras historier ska berättas och knytas ihop. Då blev det många transportsträckor och i ärlighetens namn ganska segt.

Skådespelarna sköter sig hyfsat. Det är ju utomhusteater, så det är inte precis de subtilaste rolltolkningarna. Man rör sig hela tiden på gränsen till buskis, men lyckas ändå hålla sig på rätt sida i stort sett hela tiden. Albin Flinkas är bra som en ungdomlig Bellman. Jesper Salén som Gustav verkar ha detaljstuderat Gösta Ekman. Och det kanske inte utfaller till Saléns fördel. Andreas Wilson är riktigt rolig som prins Karl med mindervärdeskomplex. Tyvärr så blir han rätt splittrad när han växlar mellan att vara djävulsk och en fjant. En favorit var Peter Gerecht i rollen som Adolf Fredriks provsmakare Herngren. Maken till sorglig figur var det länge sen jag såg. Jag fnissade varje gång han kom in på scen.

Musiken var, som sig bör, till stor del Bellmansånger, riktigt häftigt arrangerade. Det svängde rejält när ensemblen tog ton. De nyskrivna låtarna lät inte riktigt lika bra. Inte nödvändigtvis för att de var dåliga, men de tävlade ju med Bellman om utrymmet. Jan Åströms tolkning, i rollen som Movitz, av Märk hur vår skugga gav mig rysningar. Satan, vad bra den mannen sjunger! Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; jag vill se honom som Sweeney Todd! En annan i ensemblen som kan sjunga röven av nästan vem som helst är Daniel Engman i rollen som fader Abraham.

Slutligen och sist kan jag konstatera att jag hade en trevlig, om än kall kväll i Ulriksdal, och regnet höll sig borta större delen av tiden. Några få stänk, men inget som störde.