Illusionisten

Tre gånger så lång som Den djävulske engelsmannen och färdigläst på halva tiden. Det kanske säger nåt om hur bra Illusionisten är!

En ung engelsman vill bort från London och en trasslig kärleksaffär och tar jobb som engelsklärare på en internatskola i grekiska övärlden. Där lär han känna en excentrisk miljonär och snart finner sig engelsmannen indragen i ett socialt experiment. Det här är en bok där man inte kan avslöja för mycket av vad som händer, men jag kan säga så mycket att jag vill hela tiden veta mer om vad som ska ske.

Jag tror inte att jag tycker särskilt mycket om nån i boken, men intresset för det grymma experimentet hålls hela tiden uppe. Det påminner om A clockwork orange, med den skillnaden att Nicholas, den unge engelsmannen, är medveten om att han är med i det hela och hela tiden har förmågan att avbryta det.

Det är Nicholas själv som är berättaren i boken, och hans hela tiden korrekta språk gör att hela berättelsen gör ett kyligt intryck, men språket är ändå rikt och har många referenser till grekisk mytologi. Tyvärr för min del är det en hel del citat på grekiska, franska och latin utan översättning, och det blir lite frustrerande.

Illusionisten från 1966 är John Fowles (Samlaren, Den franske löjtnantens kvinna) första bok (men publicerades efter Samlaren) och har tidigare givits ut med den svenska titeln Mannen som trodde han var Gud. Fowles själv var aldrig riktigt nöjd med boken, och har nu reviderat den och det är den senare versionen jag har läst. Jag vet inte hur den första versionen var, men han har all anledning att vara nöjd med den här.