Äntligen Löfstad

Varje gång jag här åkt förbi skylten till Löfstad har jag tänkt att jag vill se det och idag när jag åkte en annan väg kom jag rakt på det. Tyvärr missade jag visningen och känner att jag inte har tid att vänta på nästa. Men nästa gång!

Slottet ligger uppe på en liten höjd, och det visar sin strängaste sida mot vägen. Det är riktigt imponerande att vandra vägen upp.


När man väl har tagit sig hela vägen upp och in på borggården så är slottet imponerande, men av en helt annan anledning. (Lägg märke till hur tydligt det syns på bilden från backen att regnet öser ner, men inne på borggården har det redan börjat spricka upp)

Axel Lillie började bygga slottet 1636, när han kom hem från 30-åriga kriget. 1750 brann slottet och endast södra flygeln klarade sig oskadd. Istället för att reparera det gamla slottet bestämde man sig för att modernisera det (hmmm, var har jag hört den diskussionen förut...?), och slottet fick det utseende det har idag.

Eftersom jag inte hade tid att vänta på nästa visning fick jag nöja mig med att gå runt och titta på de öppna delarna i bottenvåningen. Gästabudssalen var, trots att den var helt tom, riktig vacker med sina tak- och väggmålningar.


När sista ägarinnan Emelie Piper (systersons sondotter till Axel von Fersen) avlider testamenterar hon slottet till nuvarande Östergötlands länsmuseum för att visas upp som det var under hennes tid. Inredningarna är alltså 1926 års. Jag hade hoppats på en mer von Fersensk inredning, men det finns säkerligen kvar av det också.

De delar som är öppna i bottenvåningen är tjänarnas rum. Kök, personalmatsal och så vidare. Lite intressant att kika in och se hur de hade det.



Men jag kan ju inte lämna Löfstad utan att ha tittat på minnesvården över Axel von Fersen. Den stod nere i den engelska parken, ute på en konstgjord liten ö. von Fersens syster Sophie Piper reste den. Den är i marmor och bär inskriften "Åt en oförgätlig broder, mannamodet uti hans sista stunder den 20 juni 1810, vittna om hans dygder och sinneslugn".

Linköpings domkyrka

Regnet hängde i luften när jag närmade mig Linköping, och när jag ändå åkte in i stan tyckte jag att jag kunde ta och titta närmare på domkyrkan. Även om jag har varit i stan ett par gånger så har jag bara sett kyrkan på avstånd. Men nu blev det dags att gå in.
Jag hade faktiskt inte en aning om att kyrkan var fullt så stor. Men den var onekligen imponerande.
















Ett flertal epitafier finns runt kyrkan, bland annat det här lustiga med alla amorinerna. Men det epitafium jag helst ville se kunde jag inte hitta. Det är hertig Johan av Östergötland, Johan III:s son i andra äktenskapet med Gunilla Bielke. Han är begravd i kyrkan, men hans gravmonument är borta. Det finns bara en platta som påtalar var han ligger begravd. Tyvärr lyckades jag inte hitta den.

Precis bredvid kyrkan ligger Linköpings slott. Jag stod och tvekade en stund om jag skulle gå in och titta där också, men bestämde mig för att avstå. Vem vet hur många timmar jag hade blivit kvar där inne? Lika bra att fortsätta färden. Det får bli ett senare besök där!

Viby kyrka

På vägen mellan Mantorp och Linköping stack det plötsligt upp ett spännande kyrktorn över trädtopparna, och då var jag tvungen att göra en avstickare för att titta närmare på kyrkan. Vibo kyrka visade det sig att det var. Även den här kyrkan var stängd (ska inte kyrkor vara öppna så man kan gå in och få sig ett gudsord på dagarna?!), så jag fick nöja mig med att titta utanför. Ingen information fanns det på någon av skyltarna, men Wikipedia vet att berätta att stenkyrkan stod färdig omkring år 1200, men att det innan dess troligen fanns en stavkyrka från runt år 1000. Det enda som finns kvar av den ursprungliga stenkyrkan är tornet (jag visste väl att det fanns en anledning till att jag fastnade för det!) och den västra delen av norra väggen, resten revs och byggdes om 1776.

Ute på kyrkogården står tre gravstenar (jag hittade tyvärr bara en. Hade jag vetat om de andra hade jag letat efter dem också). Den vid kyrkporten har inskriften "Hök reste denna sten efter den duktige unge mannen och gjorde detta kummel efter sin son, den allgode drängen. Han hette Gemar".


Renoveringarna på 1900-talet har återställt den gustavianska inredningen, och den domineras av altartavlan av den östgötske konstnären Pehr Hörberg, som även har målat altartavlan i Årstads kyrka.

Rökstenen

Man kan väl inte åka förbi Rökstenen utan att ta sig en titt på den?!

God morgon

Kläderna har torkat (inte handskarna, men dem värmer jag i utrymmet under sadeln och ovanpå motorn). Vädret är vackert. Det är dags att göra den långa sista färden hemåt. Det här är utsikten från mitt fönster. Nu mot nya djärva! Vi hörs under färden (om jag kan få mobilbloggen att funka)!

Istrigaste banden i stan!

Under min promenad började jag känna mig hungrig, och vad kan väl passa bättre när man är i Småland än isterband? Jag styrde stegen mot de fem krogarna i hamnen, men till min besvikelse hade ingen av dem vad jag ville ha. En krog var en laxrestaurang, och det är ju vackert så men inte vad jag ville ha. De andra hade samma trista standardrätter, trots att de låtsades ha olika profil. Ni vet, black and white, fläskfile med kantarellsås och kycklingfile med tomatsås. Inte blev det bättre uppe i stan. Samma sak där.

Och så kommer jag till det lilla hålet i väggen, med den föga lockande skylten ''Grillbar''. Jag har ätit där förr, och de har goda hamburgare, inte tu tal om saken. Jag tänker precis ge upp och gå in och köpa en hamburgare när blicken faller på skylten utanför: ''isterband med potatismos och inlagda rödbetor''. Vid förfrågan får jag dessutom veta att det är korvar från en lokal slaktare, Hugos. Och vilka korvar sen! Perfekt syrade. Jag jublade måltiden igenom.

Nu ligger jag här, mätt och belåten och ska ta och krypa ner och läsa lite till innan det är dags att sova. Jag avslutar med en bild från den charmiga korridoren på vandrarhemmet. Frid vare med er, som Alf skulle ha uttryckt det.

Uppdatering: Hugos isterband ska enligt uppgift finnas att inhandla i Östermalmshallen. Jag måste gå dit! Genast!

En tur i hamnen

Efter att ha värmt upp mig och sovit (nåja, det är en barnfamilj i rummen mittemot...) en stund kände jag att jag måste ut och röra på mig. Det blev en tur ner till hamnen och upp till själva stan. Det är onekligen en vacker plats Alf bor på!

Jag hittade en äventyrsgolfbana också! Detta betyder att Siggesta gård må vara Sveriges första, men definitivt inte enda, äventyrsgolfbana!

Vandrarhemmet i Gränna

Så lyckades jag till slut ta mig fram till Gränna. Jag såg ut som en dränkt katt, tror jag. Men nu sitter jag på mitt rum, alla kläderna hänger på tork. Matsäcken är uppäten. Jag ska ta mig en varm dusch, sedan ska jag rulla in mig i en filt, som en annan polkagris och läsa min nyköpta bok.

Himlens portar öppnar sig

Jag har legat före regnet hela vägen, men precis när jag nådde fram till Jönköping kom regnet ikapp mig. Och som det gjorde! Det gick inte att se tio meter framför sig, gatorna svämmade över och blixten slog ner flera gånger. Jag har försökt ta mig igenom stan hur länge som helst på grund av regnet. Men nu lättar det och jag kan fara vidare.

Hur långt in i en skog kan man gå?

Bara till mitten, för sen går man ut igen. Och längre in i landet kan jag inte åka. Nu åker jag mot kusten igen.

Kyrkan i Abild

Ett första stopp var jag tvungen att göra, kyrkan i Abild. Tyvärr var den stängd, så jag fick nöja mig med att titta på utsidan.


Kyrkan är ursprungligen medeltida, 1100- eller 1200-tal, och namnet Abild kommer från apel. Enligt legenden växte äppelträd där kyrkan nu står. Ursprungligen var den helgad åt Johannes döparen, och kallades sålunda Sankt Johannes kyrka.

På 1600-talet köpte Bengt Lilliehöök godset Hjuleberg, och började snart rusta upp kyrkan. Han hann dö innan arbetet var klart, men änkan Anna Ekeblad färdigställde det. De vilar nu i det Lilliehöökska gravkoret på norra sidan tillsammans med ett tjugotal släktingar. Deras släktvapen finns på väggen utanför.

Klocktornet byggdes troligen också vid den här tiden, men med begagnat virke. Uret tillkom på 1700-talet.

Invändigt bemålades kyrkan 1767 i rokokostil av Johan Adolph Spaak från Varberg.

De flesta av inventarierna är från 1600-talet, men ett votivskepp ("mamma, när kommer piraterna?") tillkom 1886.

Jag tror att jag måste komma tillbaks hit och titta på inredningen vid nåt tillfälle när det är öppet!

Hemåt igen

Då var det slut på det roliga för den här gången. Trots att jag lämnade sånt som jag inte behöver på hemvägen undrar jag om jag inte är tyngre lastad nu. Mamma har skickat med varma kläder och en stor matsäck så att jag inte ska dö innan Gränna.

Attenborough skulle ha varit stolt!

På vägen hem från Sofiero såg vi en sån där scen som man kan se i vissa naturdokumentärer, ni vet krokodilen som ligger och lurpassar på zebran eller hajen som har spanat in en säl. Rovdjuret visar inga tecken på aktivitet, men plötsligt sätter han fart för att överfalla det intet ont anande bytet. Även om vi vet hur det kommer att gå sitter vi och hoppas på att zebran eller sälen ska klara sig, samtidigt som vi hoppas på att få se en riktigt blodig kamp. Precis det var vi med om idag. Fast istället för en zebra var det en fortkörare och istället för krokodilen var det en trafikpolis.

Vi såg polisbilen som stod uppställd vid vägkanten, till synes helt inaktiv. Men när en fortkörare åkte förbi så slogs blåljusen på och polisbilen rusade ut på körbanan. Det jag tänkte när jag såg blåljusen var "hantarhonomhantarhonomhantarhonom..." och jag önskade att mamma skulle köra snabbare så att jag inte skulle missa en sekund av kampen mellan byte och rovdjur. Och även om jag visste att det var kört för fortköraren fanns det nån liten del av mig som hoppades att han skulle klara sig ur rovdjurets klor. Det är nästan så jag skäms att erkänna det, men nackhåren reste sig faktiskt och jag fick en rysning av vällust utmed ryggraden när jag såg polisbilen köra ut.

Vi körde förbi när kampen var över, fortköraren stannade och drog ner rutan och polisen gick mot honom. Och jag satt med näsan tryckt mot rutan för att se hans dödsryckningar...

Sofiero slott

Efter fikat fortsatte färden mot Helsinborg. Vi avstod från att titta på Skottorp och Krapperup slott, men gjorde ett obligatoriskt uppehåll vid Höganäs fabriksförsäljning ("Jonas, om du vill kan vi stanna här. Alltså, om du verkligen vill stanna kan vi göra det. Om det är nåt du vill titta på här så säg bara till." "Vill du?" "Okej, då" ZOOM!). Sedan nådde vi fram till Sofiero. Det kan bero på trötthet eller att vi var där vid fel tid på året, men de äldre i sällskapet var inte helt begeistrade i parken. Jag tycker att den är riktigt vacker och kan gå runt där betydligt längre.

Även äldre besökare som går runt med sina chiffonjéer går att hitta i parken. Eller är det Oscar och Sofia som är ute och rör på sig?

En ruskigt vacker gång med päron som mognar över huvudet på en, och en springbrunn längst bort.


"På andra sidan sundet börjar världen", som Monica Törnell sjöng i Vintervisa. Åtminstone är det Danmark man kan ana bortom vattnet.


Så här ska väl ett riktigt snyggt träd se ut, med murgröna som slingrar sig runt det.


Kunglig fotbollsplan. Så stod det på skylten i alla fall...


Ja, det är väl såna där blommor, di kallart. Längre än så sträcker sig inte mina botaniska kunskaper. Fast vackra är de!

Något som vi inte var nöjda med var serveringen. Dyrt och dåligt var den gemensamma åsikten. Ett wienerbröd och en läsk kostade över sjuttio kronor! En riktig turistfälla. Den här bilden på slarvet med bortdukningen får representera intrycket av serveringen.


Sofiero slott byggdes 1865 av Oscar (II) och hustrun Sofia, men skänktes som bröllopsgåva till Gustav (VI) Adolf och Margareta. På bara ett par månader hade Margareta nyinrett slottet från den murriga oskarianska stilen till en betydligt ljusare och luftigare stil, väldigt inspirerad av Carl och Karin Larssons inredningsstil. Självklart fanns det en utställning om Karin Larsson i utställningsvåningen. Där fanns också ett par rum uppbyggda för att visa de olika inredningsstilarna. Från Oscars övermöblerade, via Margaretas ljusa till den senare periodens stil under Gustav Adolfs och Louise tid på slottet.

Gustav Adolfs skrivrum, med möbler inlånade från arvtagarna. Ett ljust och vackert rum. Fler bilder än så blev det inte inifrån slottet. Det fanns inga skyltar som sa att det var fotoförbud, och vakten verkade inte bry sig heller. Men det sitter i ryggmärgen på mig att man inte fotar inne på slott, så jag fick så dåligt samvete för de här bilderna att jag var tvungen att gå ut...

Efter ett relativt kort besök, med tanke på tiden det tog att åka dit, återvände vi hemåt, trötta med nöjda med dagen.