Filmen jag hatar att älska

1975 hade farsen The Ritz premiär på Broadway. Författare var Terrence McNally, som även skrivit pjäser som Allt eller inget, Spindelkvinnans kyss, Frankie och Johnny, Master Class och Ragtime. Han hade en tid tidigare träffat Chita Rivera på en fest, och hon underhöll gästerna med att improvisera fram en hysterisk puertoricansk sångerska. McNally tyckte att det var så roligt att han bestämde sig för att skriva en hel pjäs till henne, och resultatet blev The Ritz.

Handlingen i korthet går ut på att sophanteringsbolagsägaren Gaetano Proclo får veta att hans svåger bestämt sig för att uppfylla sin fars sista önskan och döda Gaetano. Alltså flyr Gaetano från Ohio till New York och försöker gömma sig på den sista plats svågern kan tänka sig att leta. Utan att veta vad det är för ställe blir han av taxichauffören släppt utanför bastuklubben The Ritz. Tätt i spåren på Gaetano följer detektiven Michael Brick, en väldigt snygg man, men med den hemskaste röst man kan tänka sig. Till bastuklubben kommer även sångerskan Googie Gomez (gissa vem som spelar den rollen) för att uppträda, då hon hört att en berömd Broadwayproducent tillbringar sin fritid där. När hon får syn på Geatano tror hon att det är han som är producenten. Det hela är upplagt för en äkta spring-i-dörrarna-fars, med den lilla detaljen att allt som sagt utspelas på en bögklubb.

Pjäsen blev en succé och gick i ett år. Chita Rivera fick en Tony för bästa skådespelerska och nominerades till en Drama Desk award, precis som pjäsen. Självklart måste en sådan succé bli film, och jobbet gick till Richard Lester. Lester har visat sin talang för komedi med filmer som De tre musketörerna, Superman, A hard day's night, Hur jag vann kriget och En kul grej hände på väg till Forum. Flera av skådespelarna från Broadway är med och upprepar sina roller, förutom Chita Rivera även Jack Weston, Jerry Stiller (Bens pappa) och F. Murray Abraham (Salieri i Amadeus). I filmen fick de bland andra sällskap av Treat Williams (Berger i Hair) i rollen som detektiven Michael Brick. Sverigepremiären ägde rum i maj -77, med den hopplösa titeln En baddare till badare. Den danska titeln går inte heller av för hackor: Det går helt agurk i saunaen.

Författare, regissör, skådespelare, det är som gjort för en succé. Och ändå fungerar det inte. Det är skrikigt på ett sätt som skulle kännas som överspel även på teatern, Lester har helt misslyckats med tajmingen, absolut alla skämt annonseras åtminstone tio minuter innan de kommer, handlingen stannar upp totalt varje gång ett skämt ska levereras för att INGEN SKA MISSA ATT NU KOMMER SKÄMTET!!!!!

De enda som klarar sig med hedern i behåll är Treat Williams och Chita Rivera. Hennes Googie Gomez är lysande i sin talanglöshet och självcentrering. Hennes scener kan jag titta på om och om igen. Men det pinsamma, för min del, är att jag gärna ser hela filmen och har riktigt roligt. Då inte på ett kalkonfilmssätt, utan jag har riktigt trevligt med filmen, trots dess totala kollaps. Kanske för att jag trots allt anar att det finns en rolig historia där inne nånstans, som skulle kunna bli en bra uppsättning?

Jag tog till och med och köpte pjäsmanuset och översatte det. Jag visste hela tiden vem jag skulle vilja se som Gaetano Proclo; Uffe Larsson. Fast det var ju innan... Nu vet jag inte riktigt vem som skulle kunna göra den, och vem som skulle kunna göra Googie Gomez kan jag inte komma på. Kanske Petra Mede?

Samma år som Chita Rivera vann sin Tony för bästa skådespelerska i talpjäs vann Angela Lansbury en Tony för sin roll i Gypsy. Kan det vara en liten hälsning till det då Googie får sjunga Angela Lansburys stora nummer ur Gypsy när hon äntligen får göra sin show på The Ritz?

Ansträngande advent

Det var jobbigare än jag tänkt att fira advent. Fast samtidigt väldigt trevligt.

Nu var ju jag redan trött från början, fru Ann och jag var på middag hos pärona i lördags och jag kom hem relativt sent och i säng ännu senare. Sedan upp ruskigt tidigt för repetition i slottskyrkan.

Adventsgudstjänsten gick jättebra. Kyrkan var fullsatt, de kungliga representerades av Prinsessan Christina med make. Vi sjöng som riktiga julänglar, hela kören. Jag tyckte att det lät riktigt bra. Nu kan vi ju inte ta åt oss hela äran, Vokalensemblen sjöng med oss också. Usch, vad de sjunger bra. Jag blir riktigt avis. Händels Dotter Sion tillsammans med Musikkårens brassmusikanter är ruskigt rolig att sjunga med dem!

När sista tonen i Otto Olssons Aaaaadveeeeeeeeeeeent klingat ut sprang jag från Östra valvet till Västra, slängde på mig visningskläderna och körde de två våningsvisningarna med stora grupper, både den svenska och den engelska. Tur att jag redan hade värmt upp rösten, om jag säger så.

Efter att slottet slagit igen portarna samlades fru Ann, Hagbergskan, Tegel, Stelios och jag för att fira advent tillsammans. Detta gjorde vi genom att dricka glögg på Tabac. Mycket trevligt.

Sedan skulle jag då julpynta var det tänkt. Ha! Jag orkade gå ner i källaren och hämta dekorationspåsarna, men sedan tog det stopp. Efter att ha ställt fram julstakarna och konstaterat att lamporna inte funkade och ätit lite i adventsljusets sken lade jag mig i soffan och där somnade jag. Vaknade vid tolv och då var det bara att kravla sig iväg till sängen (adventsljuset hade jag släckt redan innan jag lade mig i soffan, ifall nån undrar över mitt säkerhetstänkande).

Idag hade jag desto mer ork att julpynta. Nu är det bara granen som fattas!

Glad advent!

Dagen kommer att firas med adventsgudstjänst i Slottskyrkan. Jag sjunger med kören. Sedan går jag direkt och visar våningarna (förmodligen) för besökarna.

På jakt igen

Jag har tidigare skrivit om hur ledsamt det kändes när jag vann mitt sista snapsglas på auktion. I och med det gick jag från samlare till ägare, och det kändes inte riktigt lika roligt. Det var jakten som gjorde det hela spännande.

Nu har jag börjat jaga igen. Senast som jag diskade glasen så lyckades jag ha sönder ett av dem. Katastrof, katastrof. De är inte billiga, eftersom de inte görs längre. Som tur var så var det ett av de vanligare glasen, som går att hitta på Tradera ganska ofta. Men det betyder också att jakten har startat igen! Ha, jag vädrar blod!

Samtidigt som jag började leta Clown-glas så hittade jag också sista fallerande delen till mammas tomteservis från Bing & Gröndal. På order av mamma lade jag bud på den, och vann den auktionen. Nu väntar vi bara på paketet.

Dagens shoppingrunda avklarad

En visp och två lock till Margaretaskålar. Ingen ska påstå att jag inte lever ett glamouröst liv!

Service, vad är det?

Efter Julie & Julia kände Hagbergskan och jag att vi var tvungna att gå och fika lite, för att prata mer om filmen och även prata av oss frustration kring diverse saker. Vi bestämde oss för att gå på Sturekatten. Det är ett av mina favvokondis (man kan inte kalla det för ett fik, eller ett kafé. Det är ett konditori, punkt slut!), men jag har inte varit där på evigheter. Ett trivsamt återseende, alltså.

Tjejen bakom disken var trevlig och charmig. Hagbergskan beställde en kokostopp och en kaffe och jag tog nåt som såg ut som en alienunge med tentakelarmar och en varm choklad med vispgrädde. Sedan gick vi och satte oss och efter en liten stund kom min choklad. En äldre matronaliknande dam kom in i fikarummet med min chokladkopp i ett fast grepp och säger med något för hög röst: VAR DET NÅN SOM HADE BESTÄLLT EN VARM CHOKLAD? Jag ger mig till känna och hon stegar fram till bordet och nästan slänger till mig koppen. Utan ett ord vänder hon sedan på klacken och stegar lika bestämt ut igen.

Jag blev lite full i fniss av denna totala brist på charm och servicekänsla, och frågar Hagbergskan om hon hade sett det här. Det hade hon missat, för hon höll på att hämta kaffe när matronan kom in. Men en stund senare kommer matronan in igen och med lika bestämda steg går hon fram till kaffebordet och öser ut sockerbitar ur kartongen ner i sockerskålen. Hagbergskan vänder sig till mig och säger "nu förstår jag vad du menar".

När det sedan var dags för oss att gå så passerade vi matronan ute i kassan, där hon stod och sorterade kakor (tror jag). Hagbergskan och jag sa ett vänligt hej då när vi passerade och utan att överhuvudtaget göra en ansträngning att vända sig åt vårt håll får vi ett korthugget hej då, med betydelsen "stör mig inte", till svar. En riktig charmkaka, helt enkelt. Fast lite rolig ändå.

F'resten, alienungen var en mördegsbotten med äppelklyftor under ett mandelmassatäcke. Jättegod!

Julie & Julia

I min plånbok har det i nästan ett halvår legat en biocheck. Den slutar gälla 5 december, så det har börjat bli dags att göra nånting åt det. Jag tittade igenom bioannonserna för att se vad som gick på eftermiddagen och hittade två; Inglorious basterds och Julie & Julia. Även om jag vill se Inglorious basterds, så kände jag inte riktigt för två och en halv timme krigsaction idag. Alltså fick det bli Julie & Julia. Dessutom övertalade jag Hagbergskan att följa med.

Och vilken film det var. Jag njöt av varenda sekund. Alla filmer med Meryl Streep går ju per automatik upp på betygsskalan. Hon kan lyfta vilken film som helst. När det dessutom är Nora Ephron, romkomdrottningen, som skrivit manus och regisserat stiger förväntningarna lite. Här är alla bitarna (nästan) helt perfekt placerade.

I två parallella historier får vi följa Julia Child (Meryl), som lär sig laga fransk mat i Paris på femtiotalet, och sedan skriver sin berömda kokbok, respektive Julie Powell (Amy Adams), som i det nutida New York lagar sig igenom nyss nämnda kokbok och bloggar om det.

Att Meryl gör ett strålande jobb behöver ju ingen tvivla på. Hon lägger ännu en excentrisk dialekt till sin långa lista. Julia Child var en enorm kvinna, och Meryl lyckas med konststycket att se precis så stor ut. Det är inte bara att hon har höga skor, utan hela hennes utstrålning är storvuxen. Amy Adams är söt och rar, men är inte lika träffsäker som Meryl. Fast hon gör ett bra jobb, trots allt.

Runt Meryl och Adams finns ett stort persongalleri med biroller, alla helt perfekt utförda. Speciellt måste man nämna Stanley Tucci (Djävulen bär Prada, Big trouble, America's sweethearts) som Julias man Paul och Jane Lynch (Glee, Best in show, A mighty wind) som hennes syster. Även Chris Messina som Julies man Eric förtjänar att omnämnas.

Fotot är strålande, kläder och scenografi likaså. Musiken är följsam och inte påträngande. I stort sett allt är perfekt. Jag säger i stort sett, för det känns som att Nora Ephron har varit mer intresserad av Julias historia än Julies. Femtiotalets Paris känns mer genomfört än nutidens New York, hur nu det är möjligt. Julies historia är mer luddig i kanterna, och vi får inte riktigt lära känna personerna lika väl som i Julias berättelse. Även tidsmässigt läggs mer krut på Julia än på Julie.

Det här gör att betyget dras ner lite. Hagbergskan tycker att den är värd en femma, men jag känner ändå att jag inte riktigt kan gå så högt, på grund av nutidshistoriens luddighet. Lite mer pregnans där, och femman hade varit gjuten! Nu kan jag gå Hagbergskan lite till mötes och säga att filmen är värd fyra stora och en liten gnurgla.

Läs Svd och DN här.

Pinsamtissimo!

Jag har redan tidigare skrivit att jag har fått en PT. I min dåraktighet förutsatte jag att hon skulle komma och kolla på mig och ge mig ett gympass som skulle ge mig samma kropp som Brad Pitt inom ett par månader. Men efter att hon sett mig jympa sa hon att styrka, det har jag redan. Det jag måste öva upp är smidigheten. Det smärtar mig att erkänna att hon har rätt. Alltså satte hon ihop ett smidighetspass åt mig.

Tanken var att jag skulle köra det där på egen hand, och så skulle vi ses igen senare för att se hur det går. Men så började ju alla förkylningar och influensor komma inramlande. Det blev alltså inte så mycket av med nån träning alls.

När Hillevi sedan mailade och frågade hur det gick så tänkte jag att jag skulle vänta med att svara tills jag var frisk igen. Och tiden gick och förkylningarna vägrade ge med sig. Sedan mailade Hillevi en gång till och frågade. Nu började det dessutom bli lite pinsamt att jag inte hört av mig på så länge. Då är ju det logiska att man väntar lite till, tills det blir mindre pinsamt att svara...

Idag körde jag mitt första jympapass på evigheter, och i samband med det bestämde jag mig för att ikväll måste jag skriva till Hillevi och berätta hur det ligger till. När jag sedan står i jympahallen och ska förbereda passet känner jag en tung hand på axeln och när jag vänder mig om står där ingen mindre än Hillevi. Eftersom jag inte hört av mig på så länge hade hon helt enkelt bestämt sig för att komma och söka upp mig på passet.

Det var ju bara att erkänna hur det låg till. Det kan ju kännas lite misstänkt när man säger att "jag har tänkt skriva till dig ikväll" när man inte hört av sig på evigheter. I just det här fallet var det sanningen, men jag vet inte om Hillevi trodde på mig. Däremot så trodde hon i alla fall på mig när jag berättade om min sjuka höst. Skönt det, i alla fall.

Nå, vi bestämde i alla fall att vi ska ses och gå igenom mina rörelser inom en snar framtid. Hoppas bara att jag blir helt frisk innan dess!

Dagens tevetips

Jag har redan skrivit om In the loop, som jag hoppas att alla som gillar intelligent brittisk humor går och ser så snart som möjligt. Jag menar, kan man annat än älska en film där man hittar repliken "'Climbing the mountain of conflict'? You sounded like a Nazi Julie Andrews"?

Filmen är baserad på teveserien Trist, herr minister (The thick of it). Ikväll på svt visas första delen av julspecialen av just den serien. Jag har visserligen inte sett just den, men jag tror nog att den ger en bra försmak av vad som väntar en när man ser filmen. Fast man får ju inte se Tom ikväll, f'stås...

Att motbevisa sig själv

På morgnarna innan frukost brukar jag gå igenom tevetablån för att se om det är nåt jag ska spela in under dagen. Om det är nåt särskilt så ställer jag in dvd:n så slipper jag tänka mer på det.

I stort sett varje morgon när jag sätter på digitalboxen så står den inställd på sexan, och så får jag se det där hemska ring-in-programmet, där man ska gissa ord.

Igår var det som vanligt den där hysteriska människan som stod och babblade, och så ringde det och en person som kallade sig Armin var i andra änden. Det hördes direkt att denne Armin var högst 12 år gammal, vilket även programledaren hörde. Hon frågade hur gammal Armin var och fick svaret 33. Jag blev full i fniss av det, för det hördes lång väg att han ljög. Programledaren lät sig dock nöjas av det svaret och Armin fick komma med sitt (felaktiga) svar.

När han sedan lagt på säger programledaren att "bara så ni vet så måste man alltså var arton år för att få vara med i programmet. Det är ingen idé att ni försöker bluffa er igenom telefonväxeln, för det går inte". Eeeh, var det inte just precis det Armin lyckades med?

Transformers

Filmer baserade på leksaker brukar inte bli särskilt lyckade. Det finns liksom ingen idé som kan bära en hel film. Det är möjligen nån sorts nostalgigrej som gör att man kan uppskatta filmerna, man hade leksaken när man var liten och får nu se den "live".

Transformers var jag för gammal för. Jag minns att kompisars småsyskon lekte med transformers, men då gick jag själv i gymnasiet och lekte alltså inte (så mycket) med leksaker.

Av den anledningen var jag inte särskilt intresserad av att se filmen Transformers när den kom för två år sen. Däremot så tänkte jag att jag skulle kunna se den nu när den gick på fyran i helgen. Jag var inte hemma då, utan spelade in den och så började jag kolla igår. Pajjig action är inte det sämsta. Man kan ju alltid fnissa lite och gömma sig bakom skämskudden.

Men tro det eller ej, ganska snart var jag fast. Det här var faktiskt en leksaksactionfilm som höll, om inte hela vägen så åtminstone ganska länge. Filmen var gjord med en stor skopa charm och humor, och Shia LaBeouf funkade utmärkt i huvudrollen. Datoranimeringarna var riktigt snyggt gjorda. Jag kunde faktiskt stå ut med de logiska luckorna (det var ett antal), och klichéerna. Jag kom faktiskt på mig själv med att sitta och jubla när det gick bra för de goda robotarna och lida med dem i nederlagets stund. För att inte tala om slutet, när Sam (Shia LaBoeuf) säger att han vill att "hans" robot Bumblebee ska stanna kvar hos honom. Då fick jag nästan en liten tår i ögat.

Tyvärr drog sista halvtimmen ner betyget, när de onda respektive goda robotorna slåss mot varann. Och det är absolut det enda som händer, datoranimerade slagsmål, visserligen snyggt gjorda, men jag vill ha lite mer än bara stora smällar och hus som rasar ihop.

Jag är på gott humör och kan tänka mig att ge filmen tre svaga gnurglor, trots det alldeles för utdragna slutet. Dessutom är jag nog villig att se uppföljaren som kom i år.

Nedräkningen har börjat

Idag är det exakt en månad till julafton. Men än viktigare är att det är 27 dagar, alltså mindre än en månad, till vintersolståndet. Sedan blir det bara ljusare igen. Och det för mig är den viktigaste anledningen till att fira jul, eftersom jag inte tror på han den där Jesus, Guds son.

Fast igen!

Sims 2 är världens roligaste spel! Så roligt att jag inte har kunnat göra så mycket annat. I slutet av sommaren bestämde jag mig för att ta en paus från spelandet, och det har lyckats relativt väl. Visst, jag har kollat på ikonen på skrivbordet och funderat på att spela lite men jag har hela tiden lyckats avstå.

Idag sms:ade Agnes och frågade om hon fick komma och "simma" med sin sim-familj. Självklart fick hon det, och jag satt bredvid och tittade på när hon gjorde det. Sedan var jag fast! Jag kunde knappt vänta tills Agnes gick hem så att jag fick simma lite med mina familjer. Och nu har jag suttit här alldeles för länge och lekt med mitt digitala dockskåp, och det känns som att jag inte kan sluta riktigt än. Jag måste visserligen gå och lägga mig, men i morgon måste jag nog ladda nästa familj och "simma" med dem också...

En bra arbetsvecka

Jag ska väl inte klaga på veckan som har varit. Den har faktiskt varit riktigt trevlig, om man bortser från att jag ännu inte är helt frisk från senaste sjukdomen.

Men den här veckan har jag haft inte mindre än tre bokade visningar som alla har speciellt bett om att få mig som guide, och den tredje av dem var dessutom en dubbeltimme. Jättetrevliga grupper, allihop. Jag hade nog lika trevligt med dem, som de hade med mig.

Dessutom har det varit en massa besök på slottet. Först president Medvedev, och då var det ett enormt säkerhetspådrag runt Gamla stan. Nästan omöjligt att ta sig hem, men intressant att skåda.

Sedan var det ännu mer besök, och då hjälpte jag till med logistiken (dvs jag var med och bar). Det som var intressantast där var att jag fick en möjlighet att få mig en första titt på den nyrenoverade södra gästvåningen. Jättesnyggt arbete!

Roliga presenter, och bra

När jag stod och groomade mig i morse använde jag mig av en present som jag fick i fyrtioårspresent av Petter, en näshårstrimmer. Det var en present som det skrattades gott åt när jag öppnade, men ändå har den blivit den present som var mest användbar av allt jag fick förra året.

Inte för att övriga presenter var dåliga, tvärtom var alla presenter jättebra, böcker, filmer, skivor, vin, delikatesser och så vidare. Cigarrerna var säkert också bra, men dem har jag inte ens sett röken av efter att mamma var framme... Men den här lilla oansenliga saken använder jag om inte dagligen så åtminstone varje vecka. Jag klarar mig knappt utan den.

När jag stod och funderade på detta så gick jag så klart ett steg vidare och började fundera över användbara presenter i största allmänhet, och kom fram till att en av de bästa presenter jag nånsin fått var just en sån där oansenlig liten användbar sak.

För typ tjugofem år sedan fick jag en digitalväckarklocka i julklapp av Josefine. Den har hållit i alla år och det är fortfarande den jag vaknar av varenda morgon. Så även om den inte är den flashigaste och mest imponerande present jag fått, så har den verkligen gjort sitt jobb. Jag har bara bytt batteri i den, och inte mer än två eller högst tre gånger under alla år. Inte illa jobbat!


Bakom klockan kan ni se två andra väldigt bra presenter, Den sista cigaretten av Klas Östergren, som jag fick i födelsedagspresent av Anna i år, och Julius, min favvonalle som i år fyller typ 35. Han har sin givna plats på mitt nattygsbord.

Lyckad filmkväll

Magnus och jag träffades hos Erland för middag med efterföljande filmtittande. Erland hade skaffat Star trek, Magnus fixade katalansk köttgryta och på min lott stod efterrätten.

Jag har ju redan skrivit om mina problem att hitta receptet på citronmarängpaj. Problemet löste jag genom att improvisera ihop lite ungefär som jag brukar göra. Men när pajen väl stod i ugnen så kom jag på att jag inte tyckte att det var nån bra dessert. Istället kände jag för ingefärs- och kanelkokta äppelklyftor, serverade med vaniljglass. Så det var bara att göra ytterligare en efterrätt. Jag tog med mig båda två, så vi åt äppelklyftorna till efterrätt och pajen till kaffet. Funkade, det också.

Filmen var riktigt bra. Jag är ingen stor Star trek-fantast, och kan inte så mycket om serien. Men den här höll rakt igenom, snygga effekter och bra manus. Precis vad jag vill ha.

Nu har jag sovit en stund framför Simpsons, så det är väl dags att gå och lägga mig. Jag ska ju jobba i morgon också.

Fel tid i tidningen!

I fjorton veckor har jag spelat in Berlin Alexanderplatz och bränt på dvd. Det är en av de bästa teveserierna som gjorts.

Varje vecka har jag kollat i tidningarna så att avsnittet inte har flyttats eller är förlängt. Jag har haft en inställning på dvd:n så att alla avsnitt har spelats in, och jag har lagt till tid både före och efter, ifall nåt avsnitt skulle bli försenat eller så. Idag gick sista avsnittet och jag kollade i tidningen och försäkrade mig om att det gick samma tid som vanligt.

Men det som inte stod i tidningen var att sista avsnittet var nästan två timmar långt! Det blev en glad överraskning för mig när jag skulle stänga av teven och insåg att programmet fortfarande pågick. Så nu sitter jag här med fjorton timmar Berlin Alexanderplatz och saknar sista 45 minuterna. Man kan slita sitt hår för mindre!!!

Nattens bak smakar bäst

Jag är verkligen en nattuggla. När vanliga människor börjar fundera på att gå och lägga sig, då börjar jag komma igång. Och något jag verkligen tycker är mysigt är att baka på kvällarna. Jag vet inte riktigt varför. Men all stress över allt man måste göra är avklarat, och jag kan koncentrera mig bara på bakningen.

Idag tillbringade jag visserligen en stor del av kvällen med att leta efter ett recept, som jag ännu inte har hunnit. Men i ärlighetens namn hade jag nog inte börjat baka tidigare i alla fall. Då hade jag mest gått igenom receptet och konstaterat att jag hade allt som behövs, och sedan hade jag gått och tittat på teve eller nåt.

Men nu står kakan i ugnen och jag kan sätta mig och slösurfa medan jag väntar på att klockan ska ringa. En god doft har börjat sprida sig i lägenheten. Urmysigt!

Elisabeth Söderström är död

Elisabeth Söderström, den begåvade, den vackra, den magnifika är död. Aftonbladet skriver att hon dog idag 82 år gammal.

Första gången jag såg och hörde henne var i Picassos äventyr. Picasso (Gösta Ekman) och Mimi (Elisabeth Söderström) sjunger Che gelida manina ur La Bohème. Jag förstod inte varför Picasso ville stoppa in Mimis händer i en köttsmörgås, men scenen var väldigt rolig ändå. Se den här och uppliva minnen.

Förlorat recept

Inför morgondagens grabbkväll hade jag tänkt göra citronmarängpaj, ett recept som jag har gjort många gånger och som jag är väldigt förtjust i. Nu är det borta!! Jag har vänt upp och ner på hela lägenheten och jag kan bara inte hitta det. Jag har hittat en hel massa andra Allt om mat, som har varit försvunna ett tag, men inte det rätta numret. Det här är väldigt störande. Jag vet att jag har gjort citronmarängpaj ett par gånger sedan jag flyttade hit, så det är inget som har försvunnit i flytten. Tidningen har försvunnit efter att jag kom hit. Morr!!

Sommarnatten ler ännu mer

Visserligen ser jag fram emot Sommarnattens leende på Stadsteatern. Fast om lite mer än en vecka har musikalen nypremiär på Broadway, och nog måste jag säga att Catherine Zeta-Jones som Desirée lockar mer än Pia Johansson i samma roll. Nåja, Yvonne Lombard som Madame Armfeldt är väl ungefär jämförbar med Angela Lansbury, om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag! Det är ju min blogg.

Nå, under tiden får jag kanske fresta med första aktens final från en uppsättning 1990. I rollen som Fredrika ser vi Danielle Ferland, som gjorde en strålande Rödluvan i originaluppsättningen av Into the woods.

Mmm, kålpudding

Tänk vad en del maträtter ändå är goda! Jag hade tinat upp soppa som blivit kvar sedan födelsedagen, men när jag var nere i affären för att handla lite småsaker jag behövde såg jag extrapris på fläskfärs och direkt efter det föll min blick på vitkålen. Plötsligt vattnades det i munnen och jag kunde inte sluta tänka på kålpudding! Så det var ju bara att inhandla allt jag behövde och gå hem och ställa mig och tillaga.

Jag kan tänka mig att jag ser ut som en haj när jag äter kålpudding. Slukar det med frenesi och ögonen rullar in i huvudet. Sedan var jag dessutom tvungen att avsluta måltiden med lite glass och chokladsås. En perfekt avslutning på en lång dag!

Nackdelen med sjukdomar

Att vara sjuk är minsann ingen dans på rosor! Hela min romranson har gått åt. Vad ska jag nu ha i teet?

Vindens skugga

En av fördelarna med att vara sjuk är att man får så mycket tid att gå igenom alla de där trevliga sakerna, som bara ligger och väntar på en. Jag har kollat på en väldig massa film och teveserier, men jag har även tagit mig tid att läsa ut Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Boken handlar om pojken Daniel, som tas med av sin far antikvariatsägaren till "De bortglömda böckernas gravkammare", ett ställe för bokälskare där förlorade böcker får sin sista tillflykt. Alla som kommer dit får adoptera en bok, och Daniel plockar fram boken Vindens skugga, av den okände författaren Julián Carax. Han blir fascinerad av boken och börjar rota i författarens bakgrund. Snart märker han att han inte är ensam. Den ondskefulle polisen Fumero och en mystisk man med sönderbränt ansikte verkar lika intresserade av att hitta Carax.

Vindens skugga är onekligen en spännande bok. Ingen nagelbitare, men tillräckligt intresseväckande för att jag inte skulle vilja lägga ifrån mig boken mer än nödvändigt, och nu under konvalescensen behövde jag ju inte det. Den är inte lika dåligt skriven som Dan Browns böcker (eller ska jag säga "bok", jag har ju bara läst Da Vinci-koden), men heller inte lika välskriven som Rosens namn, en bok som jag många gånger kommer att tänka på när jag läser den här. Vindens skugga hamnar väl nånstans däremellan, fast då närmare Umberto Eco än Dan Brown. Det finns trots allt lite litterära ambitioner här.

Tyvärr räcker inte de litterära ambitionerna till för de kvinnliga gestalterna i boken. Jisses, så endimensionella! Avgudade madonnor, hela högen. Inte en enda sammansatt kvinnogestalt så långt ögat når. Ädla och lidande, allihop. Till slut fick jag faktiskt svårt att hålla reda på vem som var vem när de steg fram den ena efter andra och led och var god. En säger en av kvinnorna får "äran" att vara lite mer sammansatt, men då visar hon sig inte vara bättre än en hora och får ett uselt liv också.

Kvinnorna till trots så tyckte jag ändå att boken var läsvärd, och den får äran att stå kvar i bokhyllan. Jag tror nog att jag kan tänka mig att läsa om den här. Fast det får nog gå ett par år först, tror jag.

Operation rädda likörtryffel: död eller levande

Aladdinasken ska göras om. En ny pralin ska in och en gammal ska ut! Marabou har startat en omröstning, och just nu ligger den smaskiga likörtryffeln pyrt till! Till och med körsbärspralinen har fått fler röster. Likörtryffeln måste vara kvar! Så gå genast in och rösta på den.

Goda nyheter på mustfronten

Vilken glädjande nyhet! Bryggerierna har brist på 33cl-flaskor inför julen! De kommer att få svårt att tappa upp sin julmust på glasflaskor om inte folk pantar sina tomglas.

Anledningen till att det här är en god nyhet är helt enkelt att det betyder att man fortfarande kan köpa julmust på flaska. Eftersom jag inte har sett till några så har jag börjat frukta att man slutat med glasflaskor och vill tvinga på folk petflaskor istället. Så är då tydligen inte fallet.

Och ännu gladare blir jag när Cecilia Giertta, VD för Sveriges bryggerier, citeras i Aftonbladet: "vi vet att de allra flesta vill ha sin must och öl i glasflaskor". Det finns alltså hopp om mänskligheten!

Tim Burton i New York

Om jag inte hade en anledning att åka till New York förr, så har jag det nu. Till och med 26 april har MoMA en retrospektiv utställning om Tim Burton och hans konst. Både filmer och hans egen konst i olika media visas.

Mina första stapplande steg

Nu har jag suttit inomhus sedan i fredags eftermiddag (nja, inte så mycket suttit, legat mest), och jag är så trött på det. Så nu ska jag ta mig en tur upp till Fridhemsplan för att handla. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut.

Englands bästa äventyrsserie

Sommarlovsmorgon -81 var en högtidsstund för mig. Sommarlovsmorgon var i och för sig alltid en njutning, olika bra program samlade efter varann, sedan åt jag frukost och sedan bar det av till stranden. En bra början på dagen, helt enkelt.

Men just -81 var speciell. Då visades nämligen Det stora skogsäventyret, en engelsk serie i tretton avsnitt. Serien baserades på boken Brendon Chase av BB (Denys Watkins-Pitchford) och handlar om de tre bröderna Hensman, Robin, John och Harold som tillbringar påsklovet hos faster Ellen. Faster Ellen är en hård och elak dam, så bröderna tröttnar och rymmer ut i skogen där de bosätter sig i ett ihåligt träd. Åtta månader tillbringar de i skogen och livnär sig på vad de kan skjuta och vi får följa deras äventyr.

Jag missade inte ett avsnitt och såg om serien när den gick i repris både -84 och -90. Det skulle vara kul att se den igen. Jag hoppas verkligen att den håller än idag. Tyvärr har den aldrig givits ut vare sig på vhs eller dvd, det var visst nånting med oklara rättigheter när bolaget konkade. Ungefär som med den där andra klassikern från samma år...

Rufus, överge oss inte!

Här sitter jag i godan ro och bara väntar på att Konserthuset ska släppa sina biljetter till Rufus' konsert i april och ska bara kolla exakt vilket datum de släpps, jag minns att det var nu i november, och så står det med pyttebokstäver på Konserthusets hemsida att konserterna är inställda! Uruppförandet i San Fransisco är uppskjutet och resten av konserterna likaså följaktligen.

Hur ska jag nu överleva vintern? Det var ju det här jag väntade på!

Vigsel-Sam ♥ Jessica Rabbit = sant?

Det finns faktiskt ytterligare en koppling mellan Vem satte dit Roger Rabbit och Knallhatten!

Marvin Acme, skämtprylsfabrikören som har ett förhållande med Jessica Rabbit, spelas av ingen mindre än Stubby Kaye.

Stubby Kaye föddes i New York och fick sitt stora genombrott 1950 som Nicely-Nicely Johnson i Guys and dolls, en roll som han återskapade i filmversionen fem år senare.

1956 var det så dags för en ny originaluppsättning, Melvin Frank & Norman Panamas musikalversion av Knallhatten. Där fick Stubby rollen som vigselförrättaren Vigsel-Sam. Eftersom Stubby hade en showstopper i Guys and dolls (Sit down, you're rocking the boat) ville man skapa en till åt honom i Knallhatten, så han fick sjunga Jubilation T. Cornpone, en hyllning till stadens grundare.

Precis som med Guys and dolls fick Stubby upprepa sin roll när Knallhatten blev film 1959. Bland övriga filmer kan nämnas Cat Ballou skjuter skarpt 1965 och Sweet Charity 1969.

Vem satte dit Jessica Rabbit blev Stubby Kayes sista film.

Lena Hyena

I min ständiga jakt på populärkulturella referenser till Knallhatten har jag idag kommit till Vem satte dit Roger Rabbit.

Privatdeckaren Eddie Valiant jagar Jessica Rabbit, som han tror har skjutit filmbolagsägaren R.K. Maroon, och han kommer till Toontown. Där ser han i ett fönster den han tror är Jessica. Han åker upp och öppnar dörren till lägenheten. Det är inte Jessica, utan ett fruktansvärt fruntimmer som upphäver ett "A maaaan!" och slänger sig mot Valiant med armar och läppar beredda. Valiant slänger igen dörren och tar sig ut ur huset igen, jagad av den passionerade kvinnan. Valiant blir av med henne genom att lura henne att springa in i en vägg; "Toons! Gets them every time".

I rollistan står hon upptagen som "Toon hag", men lyssnar man på dialogen hör man att hon heter Lena Hyena. Och då blir det genast mer intressant. För Lena Hyena är en av figurerna i Knallhatten.

Knallhattens ideal är seriehjälten Orädde Oskar, ritad av Lester Gooch. Orädde Oskars läsare klagar på att kvinnorna runt hjälten inte är tillräckligt läskiga, trots kvinnliga skurkar som Håriga Hanna, Skridsko-Sally och Nagel-Nelly. I sina försök att hitta en tillräckligt hemsk motståndare åker Lester till Nedre Slobbovia. Där lever Lena Hyena, världens fulaste kvinna. Hon är så ful att det, enligt Al Capp, räknas som brott mot mänskligheten att visa en så ful kvinna. Alltså censureras hennes ansikte varje gång hon är med i serien.


Det här gillade inte läsarna. Självklart ville de se hur en så ful kvinna kunde se ut. Al Capp, som ansåg att han inte kunde rita nåt så fult, utlyste en tävling där man fick skicka in förslag på hur hon såg ut. En halv miljon förslag kom in. I juryn satt, enligt uppgift, Frank Sinatra, Boris Karloff och Salvator Dali.

Segrare blev Basil Wolverton, som själv skulle komma att bli känd serietecknare, och Lena Hyena hade sett dagens ljus. På den tiden såg hon något värre ut än i Roger Rabbit.



Även i Sverige tävlades det. Knallhatten publicerades i Expressen, och man tyckte att det var på sin plats att ta reda på hur svenskarna uppfattade det fula fruntimret. Juryn här bestod av skådespelaren Eric Gustafson, tecknarna Rit-Ola och Åke Skiöld samt Expressens bildredaktör Gert Engström. 3324 förslag kom in och segrade gjorde Sixten Norrbo från Stockholm.

För att göra en koppling till tidigare inlägg om Knallhatten så dyker såklart Lena upp i Dogpatch för att vara med i Sadie Hawkins-loppet, och Ol' Man Mose kommer med sin spådom, lika obegriplig med korrekt som alltid. Hur det går för Lena i loppet tänker jag inte berätta här!

Krisen överstånden

Lördagen var inte en rolig dag för min del. Jag var helt utslagen av min förkylning. Totalt sov jag runt 16 timmar igår och de timmar jag var vaken rörde jag mig i ultrarapid. Jag hade ingen ork eller kraft till nånting. Låg i soffan och halvsov mig igenom en massa teveprogram. Först Nord och syd, sedan avslutade jag femte säsongen av Scrubs.

När jag väl lyckats ta mig från soffan till sängen somnade jag som en stock och vaknade igen vid halv tio i morse. Då kände jag mig mycket bättre. Jag hostar fortfarande, men nu har jag så mycket kraft att jag orkar ta det medvetna beslutet att ligga i soffan och titta på teve, bara för att jag gillar det.

Det är så det brukar vara när jag blir sjuk. Jag blir inte sjuk så ofta, men när jag väl blir det så sitter det i länge. Blir jag dessutom riktigt sjuk, så brukar det gå över på nån dag, för att sedan bara vara irriterande småsjuka under ett par veckor.

Nu blir det Kathy Griffin på TV4+ och julmust! För det är jag värd!

Nord och syd

Så här lagom (?) till Patrick Swayzes frånfälle har trean bestämt sig för att visa hans genombrottsserie Nord och syd igen på lördageftermiddagar.

Jag har inte sett den sedan första gången den visades på åttiotalet, så nog var jag lite nyfiken på om den håller än. Efter att ha sett de två första avsnitten måste jag lite förvånat konstatera att ja, det gör den! Nord och syd har åldrats med värdighet.

Det är ingen stor dramatik. Ganska mycket klichéer får man stå ut med (blond syster - god, svarthårig syster - ond; slavägande sydstatare - onda, icke slavägande nordstatare - goda), men hela serien är välgjord. Miljöerna är rätt, kläder och skådespelare likaså. Det finns såklart ett par tveksamheter. Kirstie Alley som Virgilia känns helt fel. Hon känns som en 1900-talsmänniska man krängt på en krinolin och låter hennes låtsas att hon hör hemma bland de andra, och Wendy Kilbourne som Constance är rent plågsamt usel. Där är en människa som inte kan leverera repliker!

Andra skådespelare klarar sig bättre. Både Swayze och James Read i huvudrollerna är bra. Lesley-Anne Down som Madeline gör den där veka skönheten som hon är expert på. Nu väntar jag bara på att Orrys systrar ska växa upp så att jag får se om Terri Garber är lika lysande ond som Ashley som jag minns!

Knallhatten sitter inte säkert!

Ajajaj, min skrivbordsstol håller på att gå sönder. Jag märkte det för några månader sedan att vänstra armstödet hade lossnat i fogen. Nu märkte jag igår att även den högra sidan är lös. Nu väntar jag bara med spänning på att ryggen också lossnar och jag rasar i golvet.

Det har varit en bra stol som har hängt med i flera år. Åtminstone en fem år, vill jag minnas. Nu sjunger den alltså på sista versen, så jag ska väl fundera på om jag ska köpa en ny i samma still, eller helt byta modell.

Apotekernes is a must for christmas!

Det enda positiva med att julhandeln börjar innan min födelsedag är att julmusten börjar säljas då, och jag kan ge den första musten som present till mig själv.

Däremot måste jag nu komma ut som stockkonservativ, ja till och med ärkereaktionär. För det första finns det bara en julmust, och det är Apotekarnes (och det uttalas Apotekarnes, inte Apotek-Arnes! Jag sa ju att jag är konservativ)! Och den ska serveras i 33 cl-glasflaskor! Jag kan möjligen sträcka mig till 50 cl-flaskor, men då ska de vara glasvarianten! PET-flaskor och julmust är en styggelse! Idealet är att köpa hem en hel back med julmust och njuta en när man känner ett behov. Och visst, jag har börjat köpa julmust redan innan första advent, vilket förut var som surströmmingspremiär för mig!

För två år sedan hade Daglivs ett perfekt erbjudande inför jul. En hel back julmust till ett urlågt pris. Gissa om jag sprang dit och köpte mig en back! Den ställde jag på tvättkorgen i badrummet, där det är lite svalare. Sedan njöt jag en flaska om dagen. Utom på lördagar, då jag tillät mig ta två. Det var himmelskt!

Förra året såg jag inte ens till glasflaskor på Daglivs. Måtte de inte ha slutat med dem där. Jag vill inte behöva släpa hem mina flaskor över hela stan!

Kalla mig Camille

Min förkylning visar inga tecken på att avta. Tvärtom hostar jag mer och mer. Inatt väckte jag mig själv två gånger med mina hostningar. Det är nästan så att jag börjar känna mig som Kameliadamen, som jag hostar. Tyvärr är inte mina hostningar lika musikaliska som hennes, så jag får väl avstå från kören på söndag och försöka hålla mun istället. Det kommer inte att bli lätt, men jag ska göra mitt bästa.

Under tiden kan jag ju njuta av den här leranimationen med ett stycke ur La Traviata istället. Den är från en fransk film som heter L'Opéra imaginaire. Mycket nöje!

Jag är en Gleek!

Ikväll kommer jag att trycka på fyran på min fjärrkontroll! Då har nämligen deras nya serie Glee premiär, och den har jag sett fram emot väldigt länge.

Serien är skapad av Ryan Murphy, som tidigare skapat bland annat Nip/Tuck. Spanskläraren Will Schuester (Matthew Morrison) bestämmer sig för att ta över skolkören (The glee club, ifall ni undrar vad titeln betyder), det allra töntigaste man kan tänka sig. Mot sig får han bland andra cheerleadertränaren Sue Sylvester (Jane Lynch). Serien är fylld av humor och snygga musiknummer. Vad mer kan man begära?

Det mesta som Jane Lynch är med i är värt att se, om inte det tidigare skulle räcka. Första gången jag såg henne var i A mighty wind, och föll för henne direkt. Dessutom var hon med i Best in show, Talladega Nights, 40 year old virgin, Arrested development och hon spås bli oscarnominerad för sin roll som Dorothy McWilliams i Julie och Julia.

Glee har blivit en jättesuccé i USA och fansen där har stolt tagit sig namnet gleeks! Av det jag har sett på nätet så är jag en gjuten gleek själv! Fram med popcornen och på med teven!




Uppdatering:
Okej, första hela avsnittet avklarat. Det här kommer att kunna bli riktigt, riktigt roligt! Jag har ställt in dvd:n på inspelning så att jag inte missar nåt avsnitt. Det är Glee, Fula Betty och True Blood som har den äran för tillfället. Nu vill jag bara ha mer av Sue Sylvester! Hennes bitskhet är ovärderlig! Ä, va fanken! Jag slänger in ett klipp till. Den homosexuelle Kurt (Chris Colfer)blir tvingad av sin far att gå med i fotbollslaget och lyckas få dem att rocka loss till Beyoncés Single Ladies. Dessutom sätter han den avgörande poängen. Fast det får ni inte se i det här klippet. Mycket nöje.

Dagens porträtt

Jag ihärdar i min lek med mina vänner som gamla målningar. Idag har jag en samling Roslinporträtt.

Först den kända Damen med slöjan i Ulrika H:s version.
Andreas T som Prins Fredrik Adolf.
Dejana som moldavisk prinsessa.Och så min favoritmodell, Agnes som baronessan de Neubourg-Cromière.

Min namninsamling

För ett par år sedan startade jag en namninsamling. Jag var nämligen lite småputt över hur Disney behandlar sina filmklassiker. De nydubbas på löpande band, och de gamla klassiska ljudspåren förpassas till glömskan. Det är väldigt synd, eftersom de äldre dubbningarna ofta var väldigt ambitiösa och välgjorda, Walt Disney själv ansåg att den svenska dubbningen av Snövit och de sju dvärgarna var den bästa, till exempel.

Jag har viss förståelse för att Disney-koncernen vill släppa sina filmer med det häftigaste ljudet. Det är ju det de använder i sin reklam varje gång de släpper en film, förbättrat ljud och förbättrad bild, varenda gång! Hur många gånger de än släpper samma film har de säljargumentet att nu är ljudet och bilden ännu bättre. Så visar de hur hemsk filmen såg ut innan de restaurerade den och hur bra den ser ut nu. Jag måste erkänna att jag aldrig har sett nån film som ser så jävlig ut som i deras exempel.

Men nu kommer jag ifrån ämnet. De vill släppa filmerna med 5.1-ljud och då kanske de blir tvungna att göra nydubbningar. Men varför gör de dubbningarna så uselt nuförtiden? Det finns ingen känsla i rösterna och ljudbilden. Och varför i hela friden får vi inte med den gamla dubbningen på dvd:n? Ljudfilerna tar inte stor plats, och både på dvd och särskilt blåstråle finns det gott om plats för att lägga till extra ljudspår.

Jag kanske är naiv, men jag tror att det finns många som skulle vilja se de här filmerna med "de rätta" rösterna, de som vi vuxit upp med, vare sig de är i flerkanalig stereo eller ej. Att döma av reaktionerna när jag startade namninsamlingen så är jag inte ensam om det heller.

Jag hade bestämt mig för att samla ihop 500 namn, och sedan skicka in den till Disney. Jag fick ett vänligt med intetsägande svar från dem där de hävdade att de var tvungna att göra nydubbningar för att de hade slängt de gamla ljudbanden. Är det nån som tror att Disney skulle slänga nånting? Det blir ännu mer genomskinligt när de råkade släppa Bambi på vhs för några år sedan, med den gamla dubbningen där Mai Zetterling gjorde Feline. Jag var snabb som en iller när jag fick veta det och hann köpa ett exemplar innan Disney drog in den upplagan. Tyder inte riktigt på att de inte hade kvar ljudbanden, va?

Efter att jag skickat in namninsamlingen har den fått ligga kvar på nätet. Jag brukar gå in och kolla med ojämna mellanrum, och det ramlar fortfarande in namn på den. Inte så många som när jag blev intervjuad av DN och Radio Stockholm, men i alla fall. Synd bara att Disney inte lyssnar på folks önskemål.

This was a cold of the bosom, not of the nose!

En av de allra bästa filmerna som någonsin gjorts är Cabaret, regisserad av Bob Fosse och med Liza Minnelli som Sally Bowles. Den är helt perfekt, jag vet inte hur många gånger jag har sett om den. Jag njuter lika mycket varje gång.

En av de roligaste scenerna är när Brian Roberts (Michael York) ska ha engelsklektion med överklassflickan Natalia Landauer (Marisa Berenson), och inte lyckas bli av med sina vänner, den vulgära Sally och gigolon Fritz Wendel (Fritz Wepper). Natalia tror att Brian har bjudit in sina vänner "to have a party, for speaking english, yes?" Det blir bara för de övriga att spela med.

Naturligtvis har ingen något att säga, så det blir en pinsam tystnad runt bordet tills Natalia tar till klassikern "you are all healthy, I hope". Sedan trasslar hon in sig i en diskussion om sin förkylning som "was a cold of the bosom, not of the nose. All the phlegm was here", och pekar på bröstet. Phlegm uttalar hon pöläggem. Till övrigas äckel fortsätter hon att tala om detta mystiska pöläggem och hur det "comes in the tubes".

Jag vet att det här inte låter det minsta roligt, men det är det! Jag lovar! Särskilt när Sally senare tar mod till sig och börjar en ingående diskussion om syfilis med den oskuldsfulla Natalia. Jag har letat över hela nätet för att hitta en video av den här scenen för att bevisa hur hysteriskt rolig den är.

Anledningen till att jag kommer att tänka på den här scenen just nu är för att jag har a cold of the bosom. All the pöläggem comes in the tubes! Jag var på visning på Piperska muren, men direkt efter det gick jag hem och bäddade ner mig framför teven. Nu ska jag gå och dricka lite te och varm rom innan jag går och lägger mig. Tack gode gud för att jag är ledig i morgon!

Kvinnan i svart

Något av det läskigaste jag har sett i underhållningssyfte var inte en skräckfilm, utan en mycket enkel liten teaterpjäs som gick på Turteatern i Skarpnäck nån gång i början av 90-talet, Kvinnan i svart. Två skådespelare på scen som berättar en spökhistoria. Inga stora effekter, det mest spektakulära var en gunghäst som började gunga av sig själv. Ändå satt jag på helspänn och varenda hårstrå stod på ända.

En ung advokat har fått i uppgift att åka till det ensliga Eel Marsh House för att ta hand om papperen efter huset avlidne ägare. Där är han med om oförklarliga händelser, som han senare vill berätta om. Han tar då kontakt med en skådespelare för att få lite tips om hur han ska framföra det här på bästa sätt. Skådespelaren bestämmer sig för att hjälpa till med inlevelsen och de sätter igång att spela upp hela skeendet för varandra, och det är det vi får se.

När jag läste teatervetenskap hände det ofta att vi fick genrepsbiljetter, och Kvinnan i svart var just en sådan. Vi var ganska många som skrev upp oss på listan, men pinsamt nog var vi, tror jag, två eller tre som faktiskt gick till teatern. Den där pinsamma situationen uppstod, när skådespelarna talar om för publiken att "vi väntar på några till. De kommer nog med nästa tunnelbana, så vi väntar med att börja spela". När föreställningen väl började, utan att det kommit några fler så var jag helt fast. Fantastiskt bra, och fantastiskt läskig. Tyvärr kommer jag bara ihåg att det var Robert Sjöblom som spelade skådespelaren. Jag minns inte vem det var som gjorde advokaten.

Jag har många gånger tänkt att det skulle vara jätteroligt att göra en egen uppsättning av den. Det behövs inte så mycket. Två skådespelare, en tom scen och möjligheten att suggerera fram ett ensligt hus på den engelska landsbygden. Jag får väl se vad jag gör med den.

Emellanåt läser jag teaterannonserna för vad som visas i London. Även om jag vet med mig att jag inte har råd att åka dit, så vill jag ändå veta vad jag skulle kunna se om jag hade möjlighet. En av uppsättningarna är Kvinnan i svart, som har gått där sedan 1987. Den gjorde så stort intryck på mig att jag ända sedan jag såg den har velat se den igen. Jag får väl se till att skaffa fram pengar och åka iväg snart. Då ska jag se den och De 39 stegen!

Traumatisk brylépudding

Till familjemiddagen igår serverade jag sallad till förrätt (nåja, det var mamma som gjorde den), Boeuf Bourgignon och potatiskaka (kakan gjord av Magnus) till varmrätt och brylépudding till efterrätt. Tack till alla som hjälpte till, som flickan sa.

Jag tror att brylépuddingen ska få bli min traditionella efterrätt vid dessa middagar. Det där med sitt-ner-middag på min födelsedag är en ny grej. Jag har nöjt mig med soppkalaset. Förra året så tyckte mamma att jag skulle ha en officiell middag också, eftersom jag fyllde jämnt. En gång är ingen gång - två gånger är tradition, så efter årets middag så är det väl en etablerad tradition då. Och i den traditionen ingår brylépudding. Det är precis vad jag serverade förra året också.

Det där med brylépudding är en stor grej för mig. Jag har alltid älskat det, men inte vågat mig på att göra det själv. Det har verkat så knepigt. Förra året bestämde jag mig för att försöka, och jag tycker att resultatet blev riktigt lyckat. Karamellsåsen kanske blev i mörkaste laget, men det är sånt man får öva upp.

När jag var liten och hela släkten firade Fanny och Alexander-jul hos farmor och farfar så avslutades det alltid med en enorm (åtminstone i mina små barnaögon) brylépudding, så den har alltid legat mig varmt om hjärtat (och med tanke på all kolesterol och fett, så gör den nog det bokstavligt också). Apropå jul, jag kanske skulle ta och försöka övertala mina vänner om att vi ska ha brylépudding på vårt gemensamma julbord i år, istället för ris à la Malta...

Brylépuddingen har ställt till det rejält för mig en gång, och det är nu titelns traumatiska pudding kommer. Den var absolut inte traumatisk för mig, men för resten av familjen.

Som jag redan sagt hade mamma kennel när Niclas och jag var små, och allt som oftast åkte vi på hunduställning. En sommar var vi vid Skokloster, vilket jag uppskattade enormt. Det var mitt första besök på ett riktigt slott, och vi gick på guidad visning. Undrar om det var det tillfället som la grunden för min nuvarande karriär?

När allt var klart gick vi på restaurangen som låg i närheten. Stor buffé, och på det stora efterrättsbordet tronade en stor brylépudding som man fick ta av, så mycket man ville. Niclas och jag gjorde stora ögon när vi såg det. Folk åt och åt av puddingen, och självklart tog den slut. Ut med det gamla tomma fatet och strax kom det in en alldeles nybakad, rykande pudding.

Innan folk hunnit fram för att ta sig en bit så var det en viss lintott som lockades av puddingen, likt Odysseus lockades av sirenerna. Tyvärr var det ingen som hade bundit fast mig vid masten, så jag svävade fram mot den hägrande puddingen. Innan nån visste ordet av hade jag ställt mig på tå och med stor njutning gick jag bordet runt och slickade i mig all karamellsås som rann nerför puddingens sidor. Övriga besökare ställde tillbaka sina efterrättstallrikar och gick och satte sig igen. Det var sista gången mina föräldrar tog med mig till den restaurangen...

Fest i dagarna tre

Puff! "Äntligen" kanske inte är rätt ord, men det är på sätt och vis lite skönt att allt födelsedagsfirande är över för den här gången. Jag har haft väldigt trevligt, med allt mitt firande, fast det tar på krafterna.

Förra lördagen hade jag den officiella festen för släkt och vänner, och igår var det sitt-ner-middag för familjen. Däremellan blev jag bjuden på födelsedags-varma mackor och te hos Ola och Johan.

Hur trevligt som helst, även om det tar emot att ställa mig på vågen i morgon. Nånting säger mig att jag inte precis har lyckats med veckans viktminskning. Nåja, tomorrow is another day, som Scarlett O'Hara sa. Det låter lite bättre än "I morgon är en annan dag, som Christer Björkman sjöng".

Tvekönad kakelugn

Jag har redan konstaterat att kakelugnen jag har i sovrummet ser ut som en jättesnopp. Men efter att ha studerat dekorationerna ett tag slog det mig att den minsann har en hel krans av snippor längst upp också. Så underbart vulgärt! Och oskarianskt!

Sommarmoln i Rikssalen

Att Rikssalen har stängt för renovering är inte precis nån nyhet för oss som jobbar på slottet. Stängda dörrar, och ingen möjlighet att visa det fantastiska rummet har inte precis gått oss spårlöst förbi.

Däremot har åtminstone jag missat exakt vad som kommer att ske i Rikssalen. Taket ska äntligen få sin plafondmålning! 1930 påbörjade Ivar Tengbom en renovering av Rikssalen och bestämde då att taket skulle få en sommarhimmel med vita moln. Den utsmyckningen är sedan länge försvunnen, men nu ska den återskapas. Det här berättar SvD om idag.

Det här är ett beslut som jag verkligen applåderar. Rikssalen är verkligen vacker, men det har saknats nånting med det stora omålade taket. Tessin hade såklart tänkt sig att även det skulle bemålas, och den venetianske konstnären Giovanni Battista Tiepolo kontrakterades för det hela. Sedan drog bygget ut på tiden, och konstnären tröttnade på att vänta, och taket förblev omålat. Nu är det alltså snart slut på väntan.

Hurra!

Vad tar ni för lampan där i fönstret?

Häromsistens stod jag och pratade med en kollega efter en visning. Då kom det fram ett italienskt yngre par till mig och undrade om de kunde få ställa en fråga. De såg uppriktigt fundersamma ut, så det här verkade spännande, och det är alltid kul med besökare som vill veta mer om det de tittar på. Alltså svarade vi ja. Och så kommer frågan: varför har svenskar alltid en lampa i fönstret?

Jag och kollegan blev helt ställda. Inte nog med att det inte var en fråga vi hade räknat med, ingen av oss hade heller ställt oss själva den frågan. Vi lyckades mumla fram nånting om att det är så mörkt i Sverige på vintern och då ser det välkomnande ut när man har en lampa i fönstret. Paret var inte riktigt nöjda med det här. Det är mörkt i Italien också på vintern, och när det är mörkt är det väl bättre att lampan är inne i rummet och lyser upp ordentligt.

Vi kunde inte komma på nåt bättre svar. För mig är det helt naturligt att ha en lampa i fönstret, och jag hade aldrig ens reflekterat på att det kanske inte var så i resten av världen. Är det nån annan som har nåt förslag?

Mammas media-minut

I somras, när jag var i Ugglarp, kom det en fotograf för att fota mamma. Hon hade blivit intervjuad för en artikel om sin knäoperation, och så behövdes det bilder för att illustrera artikeln.

Sedan har tiden gått. I början tittade jag ganska ofta i Expressen för att se om artikeln kommit in än, men efter hand så har det blivit mindre och mindre. På sistone har jag inte ens tänkt på artikeln.

Idag fick jag ett sms där mamma frågade om jag läste Expressen igår. Det hade jag inte och undrade vad hon tänkte på. "Sök", var det enda svar jag fick. Lättare sagt än gjort, när man inte har den fysiska tidningen utan hela Expressens databas framför sig. Till slut klämde hon i alla fall ur sig att artikeln äntligen kommit med. Inte bara det, hon var med på löpsedeln också. Inte konstigt att jag missade det, ser jag att det handlar om sjukdomar på löpsedeln läser jag dem inte. Men för den som är intresserad att läsa artikeln finns den här.

Rosin som Roslin

Jag fortsätter roa mig med att göra om mina vänner till gamla porträtt. Dagens skörd består av mina arbetsledare Timo, Kristina och Ola och ett porträtt på mig själv.



Som tack (?) för porträttet på sig själv så skickade Timo över den här bilden. Jag känner igen byxorna och hatten, men nog måste väl bilden vara photoshoppad! Så där stor käke har väl inte jag?!