tisdag 27 oktober 2009
In the loop
Det blev Andreas som fick den åtråvärda (?) fribiljetten, så ikväll träffades vi på Taco Bar på Kungsgatan för att äta lite innan det bar av till Park (en av mina favoritsalonger i stan, och en av få singelbiografer vi har kvar).
Simon Foster (Tom Hollander) är Englands något inkompetente biståndsminister, som i en radiointervju blir ställd inför frågan om Englands inblandning i ett snart krig och svarar att krig är oförutsebart, vilket helt går mot regeringens linje. Det blir nu spinndoktorn Malcolm Tuckers (Peter Capaldi) uppgift att lösa krisen som uppstår. Samtidigt blir Foster inbjuden till Washington av amerikanska politiker som vill undvika att USA startar ett nytt krig. Foster bestämmer sig för att ta med sig sin nye oerfarne assistent istället för den kompetente, som han har för stor respekt för, och snart befinner sig både London och Washington i kaos.
In the loop är en spinoff på den engelska komediserien Trist, herr minister, ej att förväxla med Javisst, herr minister. Den gemensamma nämnaren är spinndoktorn Malcolm (som visar sig bara vara Skottlands näst argaste man). Här ska han ta hand om biståndsministerns klavertramp.
Regissören Armando Ianucci har fått ihop en mycket rolig film, som dock ligger plågsamt nära verkligheten. Det skulle inte förvåna mig om det går till så här bakom de politiska kulisserna. Jag skrattade högt ofta och länge, men det är ingen flabbhumor. Dessutom går filmen i ett sånt rasande tempo att man måste vara på helspänn för att hänga med i svängarna. Den handhållna kameran gör sitt till för att skapa den realistiska känslan.
Peter Capaldi spelar hela tiden på gränsen till nervsammanbrott, men ständigt med en ny dräpande replik på lager. Och Tom Hollander är, som alltid, lysande. Han är verkligen expert på inkompetenta töntar, hela tiden med skräck i blicken. James Gandolfini som fredsivrande general är också väldigt bra.
Fyra uppspelta gnurglor står och tjoar i bänkarna! Premiär på fredag.
SvD:s recension finns här, Aftonbladet, Expressen och DN.
Etiketter:
film,
komedi,
recension,
Tom Hollander
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar