Florence Foster Jenkins är en legend. Hon var en totalt talanglös socialit i mellankrigstidens New York med mer pengar än självinsikt. Totalt tondöv och renons på taktkänsla bekostade hon konserter där hon mördade de klassiska ariorna, ständigt ackompanjerad av sin stackars pianist Cosmé McMoon.
På Intiman går sedan i vintras pjäsen Obesvarad kärlek, som är en fri fantasi kring dessa båda. Loa Falkman spelar Cosmé och Babben Larsson spelar Florence Foster Jenkins. Vilken uppsättning det är! Jag skrattade så jag grät.
Ramhandlingen är att den åldrande Cosmé, som barpianist i Greenwich Village på sextiotalet berättar sin version om hans samarbete med mrs Jenkins, från dagen de träffades till hennes död tolv år senare.
Manuset är kvickt och spirituellt, regin flyhänt, Babben Larsson gör ett ömsint porträtt av den tondöva sångerskan (nej, hon talar inte gotländska!). Hon använder det större registret i sin gestaltning, men det passar väldigt väl på mrs Jenkins. Hennes falsksång är så perfekt som den bara kan vara när någon som faktiskt kan sjunga bestämmer sig för att sjunga falskt.
Med helt andra medel närmar sig Loa Falkman sin pianist. Här är det finlir hela vägen, och då menar jag inte bara på pianot. Det är små gester hela tiden, men det är hela tiden exakt rätt gester. Lysande! Så vann han en guldmask för bästa manliga huvudroll i år också.
Publiken skrattade väldigt gott åt mrs Jenkins falsksång och Cosmés frustration över densamma, men det är ett bra betyg åt alla inblandade hur skratten abrupt upphörde i samma stund som mrs Jenkins under sin sista konsert inser att publiken på Carnegie Hall faktiskt skrattar åt henne och inte är så rörd som hon trott. Det hela övergår en stund nästan i tragedi, för att snart gå tillbaks mot komedin.
Fyra gnurglor med ont i både skrattmuskler och öron ställer sig upp och applåderar!
2 kommentarer:
Instämmer med föregående talare. Loa Falkman var helt fantastisk i sin roll Cosme. Han spelade med små medel och gester. Babben gjorde Florence F-J helt utmärkt. Scenen på Carnegie Hall blev verkligen grym och skratet fastnade i halsen. En föreställning man gärna ser igen.
Tack Jonas för att du ordnade så att vi kom iväg på denna fantastiska föreställning.
Äntligen datoriserad igen! Beslutsamhet är min arvedel... Efter tittande hit och dit bestämde jag mig ikväll för att det var dags för någonting nytt att kommunicera med... Alltså HALLO nya TOSHIBA! Så äntligen Jonas STORT TACK för denna fantastiska föreställning, kommentarer är överflödiga... Du har sagt allt! Och förresten krya på dig! Ses i veckan som kommer!
Skicka en kommentar