Ibland skaffar man böcker som man sedan inte riktigt förstår varför man har.
Jag är inte särskilt förtjust i självbiografier, och Rupert Everett är inte min favoritskådespelare. Men för nåt år sen på min födelsedag fick jag dubbletter av en bok, och gick då iväg till bokhandeln för att byta den ena. Istället valde jag en biografi om Tove Jansson (biografier är nåt annat än självbiografier) och så plockade jag på mig Rupert Everetts självbiografi Red carpets and other banana skins. Den har sedan dess stått i bokhyllan och uppmanat mig att läsa den. För nån vecka sen blev det av att jag plockade fram den och började läsa.
Everett skriver spirituellt och självironiskt, men det är ganska ointressant. Han ger lite intryck av att vara en bitterfjolla, som genom humorn ändå klagar ganska friskt på sin karriär. Han uppehåller sig mest vid sina fiaskon, och nämner inte succéerna mer än nödvändigt. Bara Ett annat land och Min bästa väns bröllop får några längra texter. Två av filmerna som han skriver mer ingående om är såna misslyckanden att de inte ens släppts när boken skrevs, Stilla flyter Don och Vem sköt Victor Fox?
I boken får man intrycket att han mest reser runt i världen och går på bögklubbar och umgås med gamla filmstjärnor. Ingen vill jobba med honom och han gör ett dåligt jobb. En sak kan jag säga efter att ha läst boken: jag är glad att jag inte kände honom i hans tidigare karriär (inte för att jag känner honom nu heller). Maken till besvärlig människa får man leta efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar