Den japanska berghästen

På festen igår var det några som bad mig berätta den här historien, och den är såpass bra att jag tycker att den nog bör skrivas ner här också.

När jag och Niclas växte upp hade mamma hundkennel, så hela huset var fullt av hundar av alla de slag. Vid ett besök hemma hos en annan hunduppfödare, som även hade katter, såg vi en kull med katter födas. Av den anledningen blev de lite speciella för oss, kanske särskilt för mig, så när en tid senare fick höra att alla kattungarna utom en hade fått en ny ägare, och den där kvarvarande skulle avlivas, blev jag alldeles till mig. Operation övertalning satte igång. Mamma var inte så svårövertalad. Värre var det med pappa, som tyckte att vi hade tillräckligt med djur redan. "Absolut inte en katt" var hans sista ord i frågan. "Om det var en häst skulle jag kunna gå med på det, men inga katter". Till saken hör att han höll på med ridning på den tiden. Dessutom är han dansbandsmusiker, så efter att ha sagt det gav han sig ut på turné.

Då passade vi på. Vi tog hem den röda lilla kattungen, "bara för att se om han passade hos oss" och vi föll totalt för honom. Vi hade väldigt trevligt ihop, och han bestämde sig genast för att han skulle bo hos oss. Det var ju bara det där lilla problemet...

Dagen då pappa skulle komma hem från sin turné närmade sig, och vi blev alla mer och mer nervösa hur vi skulle förklara kattens närvaro. Men jag hade en plan!

Den kvällen gick vi alla till sängs med fjärilar i magen. Fram på morgonkröken kom så pappa hem, och satte sig i köket och tog sig en nattmacka. Ingen av oss verkade ha sovit särskilt tungt den natten, för vi vaknade allihop när han kom hem. Jag klev upp ur sängen, tog katten under armen, travade ner i köket och satte upp katten på bordet framför pappa och sa "pappa, vet du vad det här är? Det här är en japansk berghäst, och de är väldigt sällsynta!"

Sedan var saken klar! Pappa hade fått sin häst, och kunde inte säga nånting. Jag vet precis hur jag tänkte när jag kom fram till den här lögnen (ja, så här i efterhand kan jag erkänna att han inte var nån berghäst, han var inte ens japansk!); Japan ligger väldigt långt bort, och de japanska bergen ligger ännu längre bort. Det kan väl inte finnas nån som vet hur de japanska berghästarna ser ut?

Katten fick bo kvar och jag döpte honom till Justus Tolouse Berlioz Figaro James Månsson. Han hade en lustig liten egenhet. Han brukade snutta på sin ena baktass när han hade det skönt, precis som om den vore en spene. Med tiden blev tassen alldeles nikotingul av allt snuttande.

Justus blev bara sex år. Sedan fick han hjärnhinneinflammation och vi var tvungna att avliva honom. Men jag brukar fortfarande tänka på honom emellanåt, den japanska berghästen.