I min plånbok har det i nästan ett halvår legat en biocheck. Den slutar gälla 5 december, så det har börjat bli dags att göra nånting åt det. Jag tittade igenom bioannonserna för att se vad som gick på eftermiddagen och hittade två; Inglorious basterds och Julie & Julia. Även om jag vill se Inglorious basterds, så kände jag inte riktigt för två och en halv timme krigsaction idag. Alltså fick det bli Julie & Julia. Dessutom övertalade jag Hagbergskan att följa med.
Och vilken film det var. Jag njöt av varenda sekund. Alla filmer med Meryl Streep går ju per automatik upp på betygsskalan. Hon kan lyfta vilken film som helst. När det dessutom är Nora Ephron, romkomdrottningen, som skrivit manus och regisserat stiger förväntningarna lite. Här är alla bitarna (nästan) helt perfekt placerade.
I två parallella historier får vi följa Julia Child (Meryl), som lär sig laga fransk mat i Paris på femtiotalet, och sedan skriver sin berömda kokbok, respektive Julie Powell (Amy Adams), som i det nutida New York lagar sig igenom nyss nämnda kokbok och bloggar om det.
Att Meryl gör ett strålande jobb behöver ju ingen tvivla på. Hon lägger ännu en excentrisk dialekt till sin långa lista. Julia Child var en enorm kvinna, och Meryl lyckas med konststycket att se precis så stor ut. Det är inte bara att hon har höga skor, utan hela hennes utstrålning är storvuxen. Amy Adams är söt och rar, men är inte lika träffsäker som Meryl. Fast hon gör ett bra jobb, trots allt.
Runt Meryl och Adams finns ett stort persongalleri med biroller, alla helt perfekt utförda. Speciellt måste man nämna Stanley Tucci (Djävulen bär Prada, Big trouble, America's sweethearts) som Julias man Paul och Jane Lynch (Glee, Best in show, A mighty wind) som hennes syster. Även Chris Messina som Julies man Eric förtjänar att omnämnas.
Fotot är strålande, kläder och scenografi likaså. Musiken är följsam och inte påträngande. I stort sett allt är perfekt. Jag säger i stort sett, för det känns som att Nora Ephron har varit mer intresserad av Julias historia än Julies. Femtiotalets Paris känns mer genomfört än nutidens New York, hur nu det är möjligt. Julies historia är mer luddig i kanterna, och vi får inte riktigt lära känna personerna lika väl som i Julias berättelse. Även tidsmässigt läggs mer krut på Julia än på Julie.
Det här gör att betyget dras ner lite. Hagbergskan tycker att den är värd en femma, men jag känner ändå att jag inte riktigt kan gå så högt, på grund av nutidshistoriens luddighet. Lite mer pregnans där, och femman hade varit gjuten! Nu kan jag gå Hagbergskan lite till mötes och säga att filmen är värd fyra stora och en liten gnurgla.
Läs Svd och DN här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar