Filmer baserade på leksaker brukar inte bli särskilt lyckade. Det finns liksom ingen idé som kan bära en hel film. Det är möjligen nån sorts nostalgigrej som gör att man kan uppskatta filmerna, man hade leksaken när man var liten och får nu se den "live".
Transformers var jag för gammal för. Jag minns att kompisars småsyskon lekte med transformers, men då gick jag själv i gymnasiet och lekte alltså inte (så mycket) med leksaker.
Av den anledningen var jag inte särskilt intresserad av att se filmen Transformers när den kom för två år sen. Däremot så tänkte jag att jag skulle kunna se den nu när den gick på fyran i helgen. Jag var inte hemma då, utan spelade in den och så började jag kolla igår. Pajjig action är inte det sämsta. Man kan ju alltid fnissa lite och gömma sig bakom skämskudden.
Men tro det eller ej, ganska snart var jag fast. Det här var faktiskt en leksaksactionfilm som höll, om inte hela vägen så åtminstone ganska länge. Filmen var gjord med en stor skopa charm och humor, och Shia LaBeouf funkade utmärkt i huvudrollen. Datoranimeringarna var riktigt snyggt gjorda. Jag kunde faktiskt stå ut med de logiska luckorna (det var ett antal), och klichéerna. Jag kom faktiskt på mig själv med att sitta och jubla när det gick bra för de goda robotarna och lida med dem i nederlagets stund. För att inte tala om slutet, när Sam (Shia LaBoeuf) säger att han vill att "hans" robot Bumblebee ska stanna kvar hos honom. Då fick jag nästan en liten tår i ögat.
Tyvärr drog sista halvtimmen ner betyget, när de onda respektive goda robotorna slåss mot varann. Och det är absolut det enda som händer, datoranimerade slagsmål, visserligen snyggt gjorda, men jag vill ha lite mer än bara stora smällar och hus som rasar ihop.
Jag är på gott humör och kan tänka mig att ge filmen tre svaga gnurglor, trots det alldeles för utdragna slutet. Dessutom är jag nog villig att se uppföljaren som kom i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar