Efter Julie & Julia kände Hagbergskan och jag att vi var tvungna att gå och fika lite, för att prata mer om filmen och även prata av oss frustration kring diverse saker. Vi bestämde oss för att gå på Sturekatten. Det är ett av mina favvokondis (man kan inte kalla det för ett fik, eller ett kafé. Det är ett konditori, punkt slut!), men jag har inte varit där på evigheter. Ett trivsamt återseende, alltså.
Tjejen bakom disken var trevlig och charmig. Hagbergskan beställde en kokostopp och en kaffe och jag tog nåt som såg ut som en alienunge med tentakelarmar och en varm choklad med vispgrädde. Sedan gick vi och satte oss och efter en liten stund kom min choklad. En äldre matronaliknande dam kom in i fikarummet med min chokladkopp i ett fast grepp och säger med något för hög röst: VAR DET NÅN SOM HADE BESTÄLLT EN VARM CHOKLAD? Jag ger mig till känna och hon stegar fram till bordet och nästan slänger till mig koppen. Utan ett ord vänder hon sedan på klacken och stegar lika bestämt ut igen.
Jag blev lite full i fniss av denna totala brist på charm och servicekänsla, och frågar Hagbergskan om hon hade sett det här. Det hade hon missat, för hon höll på att hämta kaffe när matronan kom in. Men en stund senare kommer matronan in igen och med lika bestämda steg går hon fram till kaffebordet och öser ut sockerbitar ur kartongen ner i sockerskålen. Hagbergskan vänder sig till mig och säger "nu förstår jag vad du menar".
När det sedan var dags för oss att gå så passerade vi matronan ute i kassan, där hon stod och sorterade kakor (tror jag). Hagbergskan och jag sa ett vänligt hej då när vi passerade och utan att överhuvudtaget göra en ansträngning att vända sig åt vårt håll får vi ett korthugget hej då, med betydelsen "stör mig inte", till svar. En riktig charmkaka, helt enkelt. Fast lite rolig ändå.
F'resten, alienungen var en mördegsbotten med äppelklyftor under ett mandelmassatäcke. Jättegod!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar