Xerxes

Katarina Karnéus som Xerxes. Foto: Carl Thorborg

När pastor Erland var i Riddarholmskyrkan häromsistens för att titta på några mystiska föremål jag hittat passade han på att fråga om jag hade lust att komma och kolla på Xerxes, som han staterar i. Eftersom den står väldigt högt på min önskelista var jag inte svårövertalad, och idag blev det av.

Jag fick meddelande om att vi skulle ses vid sceningången klockan arton för överlämnande av biljetter och sånt. Då föreställningen börjar 1930 så tänkte jag att jag skulle ha gott om tid att åka hem och byta om och ta mig nåt att äta, men se så blev det inte alls. För Erland hade ordnat så att vi skulle få en rundtur bakom scenen innan föreställningen. Så hungrig och med kyrkdammiga byxor fick jag sätta mig i den röda salongen och se Händels opera.

Att säga att jag ångrar att jag tackade ja är så långt från sanningen man kan komma. Xerxes i Daniel Slaters regi var en helgjuten uppsättning. Från sångarna, via scenografi, kläder och ljus till minsta statistroll var det perfekt (och det skriver jag inte bara för att jag känner två av statisterna)!

Jag är väldigt förtjust i barockmusik, och här fick jag mitt lystmäte, med operans stora hit Ombra mai fù, en kärlekssång till ett träd, som det främsta av örhängen. Sångarna var felfria. Att inte nämna Katarina Karnéus i titelrollen vore en dödssynd. Lysande! Fast jag blev helt förälskad i två av sångarna i mindre roller; Ailish Tynan som den intriganta systern Atalanta och Mark Stone som betjänten Elviro. De lyckades göra väldigt mycket av sina krumelurer till roller. Ailish Tynan var störtförkyld ikväll, fick jag veta. Inte för att det märktes på något sätt.

Handlingen, är både enkel och komplicerad: Xerxes är kär i Romilda (Malin Byström), som är kär i Xerxes' bror Arsamenes (Matilda Paulsson), som även Romildas syster Atalanta är kär i, och Xerxes' trolovade Amastris (Katarina Leoson) springer runt och vill hämnas och för att komplettera gruppen med roller på A så figurerar även systrarnas far Ariodates (Lars Arvidson) i handlingen. Historien är framflyttad till 1930-talet och ett lyxigt hotell. Jag älskar trettiotalsestetiken, och satt och njöt av både scenografi och kläder. Linus Fellboms ljussättning gjorde sitt till.

Som ni kanske förstår så är det här en uppsättning som jag å det varmaste rekommenderar! Nu ska jag gå och göra en liten supé och titta på bilderna i programmet!

Matilda Paulsson, Ailish Tynan, Malin Byström och det omsjungna trädet.
Foto: Carl Thorborg