Till familjemiddagen igår serverade jag sallad till förrätt (nåja, det var mamma som gjorde den), Boeuf Bourgignon och potatiskaka (kakan gjord av Magnus) till varmrätt och brylépudding till efterrätt. Tack till alla som hjälpte till, som flickan sa.
Jag tror att brylépuddingen ska få bli min traditionella efterrätt vid dessa middagar. Det där med sitt-ner-middag på min födelsedag är en ny grej. Jag har nöjt mig med soppkalaset. Förra året så tyckte mamma att jag skulle ha en officiell middag också, eftersom jag fyllde jämnt. En gång är ingen gång - två gånger är tradition, så efter årets middag så är det väl en etablerad tradition då. Och i den traditionen ingår brylépudding. Det är precis vad jag serverade förra året också.
Det där med brylépudding är en stor grej för mig. Jag har alltid älskat det, men inte vågat mig på att göra det själv. Det har verkat så knepigt. Förra året bestämde jag mig för att försöka, och jag tycker att resultatet blev riktigt lyckat. Karamellsåsen kanske blev i mörkaste laget, men det är sånt man får öva upp.
När jag var liten och hela släkten firade Fanny och Alexander-jul hos farmor och farfar så avslutades det alltid med en enorm (åtminstone i mina små barnaögon) brylépudding, så den har alltid legat mig varmt om hjärtat (och med tanke på all kolesterol och fett, så gör den nog det bokstavligt också). Apropå jul, jag kanske skulle ta och försöka övertala mina vänner om att vi ska ha brylépudding på vårt gemensamma julbord i år, istället för ris à la Malta...
Brylépuddingen har ställt till det rejält för mig en gång, och det är nu titelns traumatiska pudding kommer. Den var absolut inte traumatisk för mig, men för resten av familjen.
Som jag redan sagt hade mamma kennel när Niclas och jag var små, och allt som oftast åkte vi på hunduställning. En sommar var vi vid Skokloster, vilket jag uppskattade enormt. Det var mitt första besök på ett riktigt slott, och vi gick på guidad visning. Undrar om det var det tillfället som la grunden för min nuvarande karriär?
När allt var klart gick vi på restaurangen som låg i närheten. Stor buffé, och på det stora efterrättsbordet tronade en stor brylépudding som man fick ta av, så mycket man ville. Niclas och jag gjorde stora ögon när vi såg det. Folk åt och åt av puddingen, och självklart tog den slut. Ut med det gamla tomma fatet och strax kom det in en alldeles nybakad, rykande pudding.
Innan folk hunnit fram för att ta sig en bit så var det en viss lintott som lockades av puddingen, likt Odysseus lockades av sirenerna. Tyvärr var det ingen som hade bundit fast mig vid masten, så jag svävade fram mot den hägrande puddingen. Innan nån visste ordet av hade jag ställt mig på tå och med stor njutning gick jag bordet runt och slickade i mig all karamellsås som rann nerför puddingens sidor. Övriga besökare ställde tillbaka sina efterrättstallrikar och gick och satte sig igen. Det var sista gången mina föräldrar tog med mig till den restaurangen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar