Hysterisk dag

I morgon fyller jag år, och ikväll ska jag ha födelsdagskalas. Koka två olika soppor och baka chokladtårta och dessutom rensa upp i lägenheten. Jag har varit uppe sedan klockan åtta och domderat. Ingen rast, ingen ro. Hoppas bara att jag inte somnar när gästerna är här!

Fast det är bra med fest och festmat, för då gör man sånt man inte brukar göra annars. Jag tror faktiskt att det här var första gången i mitt liv som jag har köpt broccoli, till exempel! Och massor av det!

Mitt möte med Vince

Vince Vaughn är ju i stan för att göra reklam för sin nya film, Trubbel i paradiset. Då kommer jag osökt att tänka på förra gången (?) han var här.

Det här var innan han fått sitt genombrott (när var det egentligen, var det när han blev ihop med Jennifer Aniston?), så det var bara vi filmnördar som kände till honom. Alltså var det ingen som förstod varför jag var så till mig.

Jag jobbade i Skattkammaren och stod vid valvdörren och höll lite koll på besökarna som var på väg in. Borta i kön vid kassan såg jag en lång kille, huvudet längre än de andra där, och av naturliga skäl reagerar jag när jag ser nån annan som är lika lång som jag (han är för övrigt exakt lika lång som jag).

Det tog en stund innan jag tänkte på att jag kände igen honom, fast jag kunde inte riktigt placera varifrån. När han sedan passerade mig för att gå in i kammaren slog det mig helt plötsligt var jag hade sett honom förut: Swingers! Jurassic Park! Psycho (ja, jag vet hur pinsamt det är att jag har sett nyinspelningen)! Fast sedan kommer tanken, nä varför skulle Vince Vaughn befinna sig i Skattkammaren av alla ställen?! Ändå är han ju så väldigt lik. Jag kunde inte släppa det, utan var tvungen att gå in i valvet och kolla igen. Väl inne så kunde jag konstatera att det minsann var Vince som stod och kollade på Erik XIV:s krona, fast jag var alldeles för feg för att gå fram och säga nånting. Han gick runt i ungefär en kvart tillsammans med sin kompis, och tittade noga på alla regalierna innan han gick. Och det stör mig än idag att jag inte kom mig för att prata med honom!

Det vore väl - hick - berusande!

Nyss hemkommen efter att ha slängt ut miljarders miljoner kronor på vininköp inför lördagens begivenheter kan jag konstatera att jag inte precis är nån storkonsument av lådvin, om det nu var nån som trodde det. När jag skulle lägga in lådorna i skåpet hittade jag en av lådorna jag köpte till förra årets födelsedag. Jag undrar om jag kan lura folk att dricka den först, så kan jag spara TVÅ lådor till nästa år...

Eftersom jag inte köper vin så ofta vill jag alltid köpa bästa möjliga, så jag kollar alltid DN:s vintips och köper ett inte alltför vin med högsta betyg. Lite roligt att jag har köpt exakt samma vita vin som förra året, insåg jag när jag blåste bort dammet på den första boxen. Jag vill minnas att jag tyckte att jag tyckte att DN hade satt rätt betyg.

Modelejon, dandy, charmör?

Idag har det varit drag i museet. Fyra visningar (av två utannonserade!), och massor med barn på varje visning.

Jag är klädd i uniform från Gustav II Adolfs dagar, komplett med värja. Ett barn kommenterade för sina föräldrar vilka lustiga kläder jag hade, och mamman svarade, helt gravallvarligt, "ja, så är man klädd i Stockholm" och blinkade åt mig. Jag kunde inte göra annat än att fnissa och hålla med.

Under spökvisningen berättar jag om olika spökerier som ägt rum på Slottet, från fordom till idag. Bland annat berättar jag om när Ulrika Eleonora låg lik på Karlberg och grevinnan Lilie dyker upp mitt i natten och ber att få se den döda drottningen. Sedan kan vakterna se hur grevinnan och drottningen sitter och talar med varann, och dagen därpå får de veta att även grevinnan Lilie nyss avlidit. Idag var det ett barn som tyckte att det läskigaste var "när grevinnan fikade med drottningen".

Jag brukar alltid avsluta mina visningar med att berätta vad man kan göra mer, och sedan tackar jag barnen och säger att de har varit jätteduktiga som orkar stå och lyssna så länge. Då utbrister en pojke, nästan förnärmat: "men det var ju jätteroligt ju!" Det är bara att suga i sig!

Roligt också att en farmor och farfar som var med på visning igår kom tillbaks idag, fast med nya barn. Barnen igår hade berättat så mycket om visningen för sina kusiner att de också ville komma. Så det var bara för farmor och farfar att åka till Slottet igen.

I morgon är det sista spökvisningarna för min del. Lördag och söndag får Per klara sig med hjälp av Helena. Själv tänker jag fylla år.

Omväxlande dag

Det blev en lång dag idag, åtminstone om man ser till allt jag har gjort.

Morgonen började med ett föredrag. En konservator från Versailles är på Slottet för att se hur våra konservatorer jobbar, och han hade lovat att berätta lite om arbetena på Versailles. Intressant, men inte så långt som jag hade trott. Alltså hade jag tid att gå till kyrkan och inventera.

Jag hittade något intressant, som inte finns med i den tidigare inventeringen. På en kista såg jag något som såg ut som en repa, men när jag tittade närmare såg jag att det var klotter. Johan Henrik Norborg ristade in sitt namn i tennkistan år 1769. Häftigt att se, även om jag blev lite purken på att han faktiskt hade klottrat på en död människas kista. Dessutom tog jag några riktigt häftiga bilder i Karolinska gravkoret, detaljer som man inte ser när man står en bit ifrån.

Sedan upp till (eller ner till?) Tre kronor för dagens spökvisningar. Fyra fullproppade visningar blev det. Barnen såg ut att mysrysa visningarna igenom. Tror att de blev lyckade.

Efter att Slottet stängt var det så dags för första jympapasset på flera veckor. Jag har ju varit sjuk, och förra veckan var jag på möte på Nordiska museet, så jag var verkligen inte i form. Nu är jag matt i hela kroppen, och efter ett långt samtal med Ulrica (det är mycket att gå igenom när två historienördar inte ses på flera veckor) är det nu dags att gå och sova. Jag ska ju tillbaka till kyrkan i morgon bitti.

In the loop

Det blev Andreas som fick den åtråvärda (?) fribiljetten, så ikväll träffades vi på Taco Bar på Kungsgatan för att äta lite innan det bar av till Park (en av mina favoritsalonger i stan, och en av få singelbiografer vi har kvar).

Simon Foster (Tom Hollander) är Englands något inkompetente biståndsminister, som i en radiointervju blir ställd inför frågan om Englands inblandning i ett snart krig och svarar att krig är oförutsebart, vilket helt går mot regeringens linje. Det blir nu spinndoktorn Malcolm Tuckers (Peter Capaldi) uppgift att lösa krisen som uppstår. Samtidigt blir Foster inbjuden till Washington av amerikanska politiker som vill undvika att USA startar ett nytt krig. Foster bestämmer sig för att ta med sig sin nye oerfarne assistent istället för den kompetente, som han har för stor respekt för, och snart befinner sig både London och Washington i kaos.

In the loop är en spinoff på den engelska komediserien Trist, herr minister, ej att förväxla med Javisst, herr minister. Den gemensamma nämnaren är spinndoktorn Malcolm (som visar sig bara vara Skottlands näst argaste man). Här ska han ta hand om biståndsministerns klavertramp.

Regissören Armando Ianucci har fått ihop en mycket rolig film, som dock ligger plågsamt nära verkligheten. Det skulle inte förvåna mig om det går till så här bakom de politiska kulisserna. Jag skrattade högt ofta och länge, men det är ingen flabbhumor. Dessutom går filmen i ett sånt rasande tempo att man måste vara på helspänn för att hänga med i svängarna. Den handhållna kameran gör sitt till för att skapa den realistiska känslan.

Peter Capaldi spelar hela tiden på gränsen till nervsammanbrott, men ständigt med en ny dräpande replik på lager. Och Tom Hollander är, som alltid, lysande. Han är verkligen expert på inkompetenta töntar, hela tiden med skräck i blicken. James Gandolfini som fredsivrande general är också väldigt bra.

Fyra uppspelta gnurglor står och tjoar i bänkarna! Premiär på fredag.

SvD:s recension finns här, Aftonbladet, Expressen och DN.

Karl XII på chokladjakt

Tony och jag brukade ofta prata om kungligheter och film. Han hade en idé om att man skulle göra en film där kungastatyerna vaknade till liv och pratade med varann. När jag frågade vad mer som skulle hända så tittade han förvånat på mig och sa att det räcker väl?

Personligen tycker jag att om man ska göra en film om statyer som vaknar till liv så ska det väl hända lite mer än att de sitter och pratar med varann. I slutet av 1920-talet gjordes just en sån film. Det här är en reklamfilm där Karl XII beger sig ut på chokladjakt. Det kanske är nåt sånt här som Tony vill se?

Sadie Hawkins dag

November är en jobbig månad för ungkarlarna i Dogpatch, Kentucky. Då infaller nämligen Sadie Hawkins dag, dagen då alla ungmör jagar ungkarlarna, och den man som blir fångad och förd över mållinjen innan solen går ner måste gifta sig med den segrande damen. O, grymma öde!


Det här måste väl ändå vara ett påhitt? Nåt så dumt kan väl inte finnas i verkligheten? Ja och nej! Det är verkligen påhittat. Den som hittade på det var Al Capp, Knallhattens skapare. 1937 dök Sadie Hawkins dag upp första gången, och var bara tänkt att vara ett roligt inslag en gång. Men festen blev populär och folk krävde att få läsa mer om den, så det blev ett årligen återkommande inslag i serien. Dessutom spred sig traditionen blixtsnabbt, och bara två år senare var det över tvåhundra universitet i USA som anordnade sina egna Sadie Hawkins-fester i samband med den "riktiga" dagen. Än idag kan man hitta skolor, mest high school, som har Sadie Hawkins-fester.


I serien förklaras traditionen med att Sadie Hawkins, dotter till en av Dogpatchs första invånare, Hekzebiah Hawkins, var så ful att hon inte fick någon friare. För att lösa problemet beordrade Hekzebiah fram stadens alla ungkarlar och talade om för dem att de skulle tävla om Sadies gunst. Vid ett första pistolskott fick ungkarlarna börja springa och vid ett andra var det Sadies tur. Naturligtvis fick hon sig en friare, men Dogpatchs övriga ungmör tyckte att idén var alldeles för bra att inte prova själva, så det blev en årligen återkommande tradition.

Naturligtvis utvecklades Sadie Hawkinsdagen i serien genom åren. Det där första året berättas bakgrunden bara några dagar innan själva loppet går av stapeln. Senare tillkommer Sadie Hawkins-dansen, där kvinnorna under dansen försöker krossa fötterna på männen, så att de inte kan springa så snabbt.

Och så naturligtvis eremiten, Ol' Man Mose. Varje år kommer han med en spådom om hur det ska gå i loppet. Den är mystisk och konstigt formulerad, och Knallhatten misslyckas varje år tolka den, men varje år visar den sig vara hundra procent korrekt.



Jakten pågår sedan i dagstripparna i ett par veckor och blir allt vildare. Kvinnorna tar till allt drastiskare metoder, inklusive vargsaxar och knölpåkar, för att fånga sina män, och männen gör allt i sin makt för att undkomma de giftaslystna kvinnorna. Alla medel är tillåtna!

Vid mållinjen står Vigsel-Sam, Dogpatchs vigselförrättare, beredd att viga de lyckliga (?) tu. Om man inte har så mycket pengar beställer man tvådollarvigseln, där Vigsel-Sam använder fula ord och förolämpar gästerna. För $2,50 är han anständig. Men om man är riktigt rik slår man till på åttadollarsbröllopet. Och vad sägs om den? Sam brottas med alla gästerna, låter sig skjutas ur kanon samtidigt som han spelar på kam, går baklänges över en ravin på en inoljad lina och sedan börjar han dansa sin berömda dans...


Nåja, det gäller ju bara att klara sig fram till solnedgången. Gör man det slipper man ju gifta sig och får fortsätta sitt ungkarlsliv...

Kungliga vänner

När jag låg och var så där dödligt sjuk roade jag mig med att photoshoppa in mina vänner och kollegor på porträtt av diverse kungligheter. En del bilder blev riktigt roliga. Här är några av dem.

Fru Ann som Maria Teresia av Österrike

Eva Kristina som dennas dotter Maria Kristina
(eller var det tvärtom?)

David som Gustav III

Stelios som dennes favorit Armfelt

Agnes som Prinsessan Eugenie

Timo som Adam Otto Wilhelm von Bistram

Petter som Malcolm Sinclair

och Johan är självskriven som Napoleon!

Vintertid

För övrigt glömmer ni väl inte att vi övergår till vintertid i natt! Hur var det nu den där ramsan gick, på sommaren ställer man ut grillen och på vintern ställer man in den igen? Är det alltså dags att ställa in klockan igen?

Svårt att hitta till Underlandet!

Amy Diamond ska göra Alice i Underlandet på Maxim efter jul. Det har man gått ut med i ett pressmeddelande. Där fick vi också veta att Roger Westberg gör alla andra roller, och att producenten tycker att rollen är som klippt och skuren för Amy. Det här är inte svårt att hitta. Pressmeddelandet har citerats friskt på många sajter på nätet, och för Amy Diamonds fans kanske det räcker. Men alla är inte bedårade av stjärnnamn, utan vill veta lite mer om man ska vilja gå och se en föreställning.

Jag fullkomligt älskar Alice i Underlandet, Disneys version är fulländad underhållning och jag ser med glädje fram emot Tim Burtons film nästa år. Alltså hajade jag till när jag såg att den ska upp i Stockholm. Men förstå hur frustrerad jag blev när det inte gick att få fram mer information nånstans! Roger Westberg är en bra skådespelare (sjutton år senare minns jag ännu hans Hamlet - en standup med ett stort leende) och jag kan mycket väl tänka mig att Amy Diamond kan göra Alice bra (det finns värre alternativ, jag hade till exempel inte blivit förvånad om man hade gått ut med att Pernilla Wahlgren skulle göra Alice...). Men sen då?! Vem har skrivit manus, vem regisserar, vem har gjort musiken? Koreografi, kläder, scenografi? På Maximteaterns hemsida står uppsättningen inte ens med!

Efter att ha gått över internätet med luskam har jag lyckats luska fram att Pontus Ströbaek regisserar och Joakim Hallin har skrivit musik. Ströbaek som regissör vet jag ingenting om, jag har bara sett honom som komiker, bland annat vid det där traumatiska tillfället, och där har jag i och för sig förtroende för honom. Joakim Hallins kompositörsegenskaper har jag aldrig upplevt. Jag känner honom som kapellmästare i flera musikaler, som Avenue Q och My fair lady. I övrigt har jag inte kunnat hitta någonting alls!

Räknar produktionsbolaget med att Amys fans kommer att fylla teatern i alla fall, så att de inte behöver anstränga sig över huvud taget, eller tror de inte på sin egen uppsättning och försöker tiga ihjäl den? När man har kommit så långt som till pressmeddelande borde man väl ha lite mer att komma med!

Fast annonsen är snygg!

Beredd på spökinvasion

Uppe med tuppen i morse. Det var dags att förbereda för årets spökvisningar på Slottet. Vi gör visserligen inte så mycket, det stora krutet kommer att ligga på spökhistorierna som jag och Per kommer att berätta för barnen. Det vi förberedde idag var småspökena som barnen ska få leta reda på. Ett antal spöken är på rymmen, och efter att vi har berättat spökhistorier så får barnen springa runt och leta spöken.

Det här är årets största barnvecka på Slottet, spökvisningarna är jättepopulära. Barnen fullkomligt älskar att höra de blodiga historierna om kungar och slottsspöken som jag berättar. Jag minns speciellt en tjej i tioårsåldern som var med ett år. Ju längre visningen pågick desto räddare blev hon. Hon såg helt livrädd ut mot slutet, men hon följde ändå med hela tiden. Och efteråt sa hon att hon tyckte att det var jättebra. Vi får hoppas att det blir likadant i år!

Grattis på min födelsedag, alla hobbitar!

Blev lite glad när jag läste Aftonbladet nu när jag kom hem från Slottet. Från och med min födelsedag får jag gifta mig i kyrkan! Inte för att jag har tänkt gifta mig, eller ens har nån att gifta mig med. Men bara att få äran att göra det gör mig lite glad. Det är helt barockt att man i ett modernt samhälle gör skillnad på olika personers förhållanden. Ett vuxet, samtyckande pars kärlek är precis lika mycket värt som ett annat.

Apropå det var jag på föreläsning på Nordiska museet igår kväll. Bröllop 2.0 var temat, och föreläsare var Anna Rosengren, präst i svenska kyrkan och gift med en kvinna. Anna var en mycket bra föreläsare, som talade engagerat om hur olika vigslar kan se ut, allt med utgångspunkt från sitt eget bröllop. Innan hon inledde frågade hon publiken, vi var inte så många där, vad vi hoppades få ut av det hela. Bakom mig satt en dam som, när hon fick frågan, sa "jag tänkte lära mig lite om traditioner, och där står det 'Bröllop 2.0', och så är det en bild på två kvinnor som kysser varandra. Är det en provokation?!" Då kunde jag inte vända mig om och titta på henne. Anna tog det hela på rätt sätt och påpekade att det inte var en provokation, utan det var hennes eget bröllopsfoto. Sedan började hon berätta om hur hennes bröllop hade gått till. Damen ifråga avvek efter en stund...

Gratis är gott

DN-kortet är emellanåt väldigt förmånligt. Man kan komma på en hel del roligheter. Tyvärr är jag inte särskilt bra på att utnyttja det, och i ärlighetens namn finns det en hel del jag inte kan utnyttja. "Res till Kina i två veckor, endast 15 000 kr" är något som jag inte ens kan drömma om att göra med min nuvarande ekonomi. Fast emellanåt bjuds man på olika evenemang, och där försöker jag vara med. Förra året fick jag fribiljetter till The producers, till exempel.

Igår i e-posten kom det ett nytt erbjudande om en förhandsvisning på bio, In the loop, en engelsk satir regisserad av Armando Ianucci. Vis av skadan förra gången DN bjöd på bio, Julie och Julia, då jag kom till bion tio minuter efter att biljetterna släppts, bara för att mötas av skylten "alla biljetter slut", såg jag till att vara på plats en halvtimme innan. Sedan fick jag armbåga mig med pensionärerna så snart dörrarna öppnats, men nu sitter jag här med två biljetter. Jag får väl se vem som smörar mest och bäst om att följa med...

Jag vet inte så mycket om filmen, mer än att den handlar om en engelsk minister (Tom Hollander) som i en intervju råkar göra ett uttalande som skulle kunna tolkas att han är för krig i Irak. Jag har kollat lite, och den har fått bra kritik. Det här kan bli kul, och som jag tidigare sagt, det mesta med Tom Hollander är värt att ses!

Wes Anderson slår till igen

Nu har biljetterna släppts till årets filmfestival. I år har jag nog tyvärr inte råd att gå. Jag får väl sitta hemma och bläddra i katalogen och drömma om alla filmer jag skulle vilja se.

Nu är det ju inte så illa. En del av filmerna kommer ju att komma upp på vanlig bio också. En av dem jag ser fram emot är Wes Andersons (Darjeeling Ltd.) nya film, Den fantastiske räven. Den har allt som talar för sig, Wes Anderson som regissör, George Clooney och Meryl Streep i huvudrollen, baserad på en bok av Roald Dahl och animerad! Där är ungefär allt jag behöver av en bra film.

Oväntat läskigt

Inventeringsarbetet fortsätter. Idag var det dags att göra en första koll i Vasaborgska gravvalvet, och jag måste faktiskt erkänna att det var ofantligt läskigt! Jag har varit i flera av gravvalven och dokumenterat och det har inte varit några problem. Men här var det så obehagligt att jag inte kunde förmå mig att gå in.

Jag vet faktiskt inte vad det berodde på. Så snart jag öppnade plåtdörren ville jag bara stänga den igen. Bakom plåtdörren är det för det första väldigt lågt i tak, och så är det en trappa som leder ner till en stor trädörr. Jag tog mig ner till trädörren, men där svek mig modet. Jag petade upp dörren och kikade in, men efter att ha tagit ett par fotografier från dörröppningen var jag tvungen att stänga och gå upp igen. Hjärtat slog som en stånghammare och benen skakade.

Jag måste repa mod. Även det valvet ska inventeras innan jag är klar!

Stopp i trafiken

På väg mot mitt möte på Nordiska fastnar jag på Tegelbacken. Hela området avspärrat av poliser. Det dröjer ganska länge innan jag får veta vad som händer. Plötsligt kommer en massa blåljus och svarta bilar som susar iväg mot UD. Sedan låter poliserna oss köpa vidare.

Ja, Karl, jag kommer!

Riksmarskalksämbetet har sagt ja till att öppna Karl XII:s grav! Alla instanser (Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk och Länsstyrelsen i Stockholms län) har sagt ja, med vissa förbehåll. Bland annat vill man ha in detaljerade planer över hur arbetet ska gå till.

Ansökan lämnades in redan i januari 2008, och som sig bör har kvarnarna malt långsamt. Det ska inte vara för lätt att öppna kistor, kunliga eller ej, men nu är det alltså färdigmalt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag MÅSTE vara med när graven öppnas!

Senast graven öppnades var 1917, och det var då de berömda fotografierna togs.

Genomfrusen

Hutter hutter!

Jag gick upp extra tidigt idag. Tre mellanstadieklasser skulle ha visning i Riddarholmskyrkan, den ena efter den andra. I över tre timmar pratade jag oavbrutet i kylan i kyrkan. Jag är ganska glad att jag hade på mig vinterrocken och handskarna, hur roligt jag än tycker det är att visa där.

Barnen var väldigt frågvisa och intresserade och frågade om allt de såg, så visningarna drog ut lite på tiden. Jag hann inte hämta andan mellan de olika grupperna. Och direkt efteråt var det bara att gå upp till storslottet och ta de allmänna visningarna också. Ibland känns det som att jag gör skäl för lönen!

Porrchock?

Rammstein är väl inte mitt favoritband. De har gjort några låtar som jag gillar, men jag skulle inte komma på tanken att köpa en hel skiva med dem. De gör spektakulära scenshower, och skriver provocerande texter.

Senaste singeln Pussy har fått en video regisserad av Jonas Åkerlund, och där tar man allting ett steg längre. Här antyder man inte längre det som så många andra rockvideor gör. Videon börjar relativt normalt, med halvklädda damer som åmar sig runt bandmedlemmarna i olika omgivningar, men mot slutet av videon övergår det antydda sexet till rena porrscener, med bandmedlemmarnas ansikten inklippta på porrmodellers kroppar. Skandal och uppmärksamhet.

Hur ska man då följa upp det här? Jo, nya skivan ska få en spektakulär inramning. Om man köper specialboxen får man tillsammans med skivan handbojor, glidmedel och avgjutningar av bandmedlemmarnas snoppar. Naturligtvis (?) vill inte svenska skivbolaget Universal ha något med det här att göra, skriver Aftonbladet. DN citerar Universals Charlie Åberg: "Vi har inte varit med och tagit fram den här. Vi säljer musik". Vill man ha boxen får man beställa den utomlands.

PR-trick? Ja, kanske det. Uppmärksamhet får de i alla fall. Men den stora frågan är ju trots allt: Vems är den andra från höger?

Höstmys

Å, vad jag tycker om den här tiden på året. Jag tycker visserligen om alla våra årstider, men den här tiden på hösten är ändå nåt speciellt. Det börjar bli kallt och nypa i kinderna, men det är ändå skönt att vara ute och röra sig. Färgerna på träden är helt fantastiska, och så blir det rejält mörkt på kvällarna så man kan tända lite ljus och mysa. Det kanske spelar in att jag vet att min födelsedag närmar sig när höstmörkret lägger sig.

Jag är så glad att jag bor i en del av världen som verkligen har fyra distinkta årstider. Okej, det skulle inte göra nåt om sommaren var lite längre, men i alla fall!

Jag är död'n

Ute på Tyresö slott kan man så här års få se oknytt i buskarna. Då har nämligen Nordiska museet sitt årliga Vandra med väsen, en barnvisning där man följer med en guide, "lyktbäraren" runt i parken och hamnar på olika stationer där man bland annat kan se troll, gastar och, som här, dansande älvor.


Slutligen tar guiden med gruppen in i slottet och där, för att citera Maleficent i Törnrosa "får du möta mig, min prins". Jag och Mikael var två gamla slottsspöken som visste att berätta om Djävulen, och hur det går om man vill sälja sin själ till gamle Horn-Per.


Jag tog emot i biblioteket och Mikael i matsalen. Det var riktigt lyckat, en av guiderna sa att jag såg så läskig ut att till och med hon blev rädd, och Birgitta i kassan talade om att barnen såg helt normala ut när de gick in, men när de blev utsläppta var de väldigt storögda.

Det var lite för ljust i början av eftermiddagen, lite svårt att skapa spökstämning med lyktgubbar när man ser dem för tydligt. Men framåt kvällen blev det spöklik stämning. Jag tror att de flesta tyckte att det var roligt, både besökare och vi som jobbade.

Rupert Everett

Ibland skaffar man böcker som man sedan inte riktigt förstår varför man har.

Jag är inte särskilt förtjust i självbiografier, och Rupert Everett är inte min favoritskådespelare. Men för nåt år sen på min födelsedag fick jag dubbletter av en bok, och gick då iväg till bokhandeln för att byta den ena. Istället valde jag en biografi om Tove Jansson (biografier är nåt annat än självbiografier) och så plockade jag på mig Rupert Everetts självbiografi Red carpets and other banana skins. Den har sedan dess stått i bokhyllan och uppmanat mig att läsa den. För nån vecka sen blev det av att jag plockade fram den och började läsa.

Everett skriver spirituellt och självironiskt, men det är ganska ointressant. Han ger lite intryck av att vara en bitterfjolla, som genom humorn ändå klagar ganska friskt på sin karriär. Han uppehåller sig mest vid sina fiaskon, och nämner inte succéerna mer än nödvändigt. Bara Ett annat land och Min bästa väns bröllop får några längra texter. Två av filmerna som han skriver mer ingående om är såna misslyckanden att de inte ens släppts när boken skrevs, Stilla flyter Don och Vem sköt Victor Fox?

I boken får man intrycket att han mest reser runt i världen och går på bögklubbar och umgås med gamla filmstjärnor. Ingen vill jobba med honom och han gör ett dåligt jobb. En sak kan jag säga efter att ha läst boken: jag är glad att jag inte kände honom i hans tidigare karriär (inte för att jag känner honom nu heller). Maken till besvärlig människa får man leta efter.

Sommardag!

Pust, vilken dag det var idag. Jag var placerad i västra valvet, och det fullkomligt strömmade in besökare. Det var som en helt normal dag. Under högsäsong! Och på grund av sjukdom var jag ensam där under stor del av dagen. Gissa om det var stressigt att sälja biljetter, kryssa biljetter, registrera stockholmskort och informera om slottets olika delar när hela valvet är knökfullt och ännu fler försöker ta sig in.

Pittmönstring på borggården

Inspirerade av mig (?) har Kristina och Malou också skaffat skoter, så självklart var vi tvungna att ställa oss på borggården och jämföra vem som hade störst, bäst och finast. Om jag får säga det själv så vann jag på alla punkter. Fast det håller kanske inte Kristina och Malou med om...

Snäll som jag är tillåter jag dem också att kalla sin skoter för vespa. Fast vi vet ju att det bara finns en riktig vespa på borggården!

En lång, kall dag

Gissa om jag var kall när jag åkte hem igår! Jag tillbringade hela dagen i Riddarholmskyrkan. Två visningar, en teveinspelning och så inventeringsarbete däremellan.

Ett sällskap kom med två olika grupper, fast med en timmes lunch mellan de två grupperna. Då var det ju ingen idé att lämna kyrkan, så fram med kameran och måttstocken och gör lite nytta. Båda grupperna var jättetrevliga och verkade tycka att visningarna var givande.

SVT och Cristopher O'Regan kom till kyrkan på eftermiddagen för att spela in ett par scener till Go'kväll och jag var med och låste upp grindar och pekade på kungar och så vidare.

Jag hade redan sprungit in i inspelningen på förmiddagen. När Anna Maria och jag skulle ner till kyrkan och vi kom gående i Västra trappan ser vi Ola stå och vinka till oss. Vi vinkar glatt tillbaks och fortsätter prata. Inte förrän vi kommer ner inser vi varför han vinkat. Där står kamerateam och försöker skapa lite stämning, och då underlättar det inte precis när ett par pratglada guider kommer klampande...

Väl i kyrkan och efter de bokade visningarna står kamerateamet utanför och väntar på att bli insläppta. Producenten tar en titt på mig och säger "men dig känner jag ju sedan du jobbade på SVT". Lite trevligt att jag inte har ändrat utseende så mycket sedan jag jobbade i receptionen i tevehuset för ett par år (tjugo! HOST!) sedan.

När jag väl kom hem frusen och trött ramlade jag ihop under en filt i soffan och sov större delen av kvällen. Så självklart fick jag svårt att somna igår kväll och det straffar sig nu. Jag är jättetrött, men ska strax iväg till kyrkan igen.

Apelsinkaka med kolasås

Jag borde väl inte äta upp hela själv. Det bästa vore nog att dela med mig till mina kollegor. Så synd att jag bara ska vara i kyrkan och inte träffa dem då...

Välkommen till mitt kontor

Jojo, det är inte alla som kan säga att de jobbar över Riksmarskalken!

Det här är mitt lilla krypin, där jag sitter och jobbar med de fakta som jag tar fram när jag är i Riddarholmskyrkan.

Lagboken tillhör inte mig, utan hovauditören som också använder det kontoret.

Fat Sam's aint humble, but it's your home sweet home, som Razamataz sjöng i Bugsy Malone!

Mycket kyrka blir det

Nu har jag börjat hårdsatsningen på kyrkan. Jag kliver upp 0730 för att hinna vara i kyrkan ett par timmar innan visningarna på Slottet börjar. Och alla som känner mig vet vilken ansträngning det är för mig att gå upp så infernaliskt tidigt! Sedan sitter jag ett par timmar på eftermiddagarna och skriver in det jag har kommit fram till under dagen.

Den här veckan blir det dessutom extra mycket kyrka. Idag ska jag svansa hovpredikanten, som ska hålla i en visning, i morgon håller jag i två visningar och på eftermiddagen ska det spelas in teveprogram där. Så jag ska nog ta och packa ner långkalsongerna innan jag åker hemifrån idag...

Mitt blommande apelsinträd

Okej, det kanske inte riktigt blommar. Och det är väl inget träd än. Men det kan bli!

Jag gillar att plantera saker och få dem att gro. Att jag sen inte har gröna fingrar, och det mesta brukar dö efter ett tag hör inte hit.

Varje morgon dricker jag färskpressad apelsinjuice och brukar stå och titta på kärnorna som samlas i apelsinpressen. Nåt borde man väl kunna göra med dem, brukar jag då tänka. Så häromsistens planterade jag några av kärnorna och väntade med spänning. Plötsligt stack det upp en liten grön grodd ur myllan. Jag blev jätteglad och vårdade den ömt, men efter bara några dagar dog den. Sedan har jag vaktat över krukan för att se om någon av de andra kärnorna skulle gro, men inget har hänt.

Häromdagen insåg jag att spelet var förlorat och det nog är lika bra att slänga alltihop. Då helt plötsligt började inte mindre än två av kärnorna att gro. Återigen gjorde jag min lilla segerdans. Nu ska vi se hur länge de här kan överleva. I min fantasi kommer jag om ett par månader att ha ett stort lummigt apelsinträd som kan ge mig skugga och färska frukter i vardagsrummet.

Tom Waits släpper nytt

24 november släpper Tom Waits sitt nya dubbelalbum, en liveinspelning från senaste turnén, Glitter and doom live. Men redan nu kan man få sig en försmak av hur det kommer att låta. På Toms hemsida kan man ladda ner de första åtta låtarna.

Jag är egentligen inte så förtjust i liveskivor, ljudet är sämre och hela det visuella går förlorat. En konsert är ju mer än bara musiken. Men Tom Waits är för bra för att missa!

Jag missade Toms senaste konsert på Cirkus, när han var här i Stockholm (kan det verkligen vara tio år sen?!). Biljetterna var tyvärr alldeles för dyra för att jag skulle ha råd. Men det som grämde mig mest var att jag efteråt fick veta att svartabörshajarna stod utanför Cirkus och sålde biljetter till rena reapriserna. Toms fans är tydligen inte typen som står och försöker köpa biljetter utanför arenan. Alla som kom dit hade köpt biljetterna redan när de släpptes.

Anna Blomberg-Anka

I veckans Robins på SVT gjorde Anna Blomberg en underbar parodi på Svenska Hollywoodfruar. Åtminstone två av dem, Mrs Anka och Maria Montazami. Agnes-Nicole Winter är väl svårare att göra bra parodi på. Hur sönderopererad och amerikaniserad hon än var så kändes hon ändå vettigast och naturligast. De båda andra är verkligen tacksamma att skämta om. Kolla här!

Pepparkaksdrömmar

Jag kände att jag behövde nåt att knapra på och prövade en ny variant på drömmar. De blev tyvärr inte så lyckade, de blev lite brända. Men de duger väl till kvällsteet.

Rifififilmer

Jag älskar rifififilmer. Nej, jag stammar inte. Om jag skriver så här då: Rififi-filmer, så kanske det blir tydligare. Kuppfilmer, där ett gäng gentlemannatjuvar med minutiös exakthet ska utföra en stöt, helst mot en storskurk, där inga oskyldiga blir drabbade.

Igår gick The italian job från 2003 på kanal 6, en nyinspelning av Den vilda biljakten med Michael Caine från 1969. Och nyinspelning i ordets vidaste bemärkelse. Det är väl i stort sett ingenting kvar av originalfilmen, förutom titeln och minicooprarna. Här klaras den italienska stöten av under filmens första fem minuter, sedan blir bovarna avlurade guldet och tillbringar resten av filmen med att få tillbaks det och dra storboven vid näsan. Ingen stor film, men en trevlig eftermiddagsfilm.

Den första rififi-filmen och som gav namnet till hela genren är Jules Dassins Rififi från 1955, om en juvelstöld. Efter den har det med jämna mellanrum kommit nya varianter på temat, men rifififilmernas stora årtionde verkar ha varit 60-talet. Bland mina favoriter hittar man Oceans elva av Steven Soderbergh och med George Clooney som Danny Ocean, boven som ska göra en sista stöt (det ska gärna vara den sista stöten i en bra rififi!), och råna inte mindre än tre kasinon i Las Vegas på en gång. Andra favoriter är Topkapi (även den av Jules Dassin) från 1964 med Peter Ustinov som förvirrad bedragare, Hur man stjäl en miljon från 1966 med Peter O'Toole och Audrey Hepburn, Ladykillers från 1955 med Alec Guinness, och den något bortglömda Uppdrag i Orienten från 1966. Michael Caine (igen!) ska stjäla juveler tillsammans med en dansös, Shirley McClaine.

Det roliga med den här filmen (och alla som inte vill få tvisten avslöjad bör genast hoppa till nästa stycke!), är att stöten klaras av helt smärtfritt, och nästan lite tråkigt enkelt. Fast snart visar det sig att det vi har fått se är Michael Caines planer, som han har berättat dem. Shirley McClaine har inte ens blivit tillfrågad än. Sedan får vi följa kuppen, som den egentligen blir. Och då är det inget som går som enligt planerna.

På sistone har det tydligt varit dåligt med uppslag för rififi-filmer, för flera av dem får nyinspelningar. Oceans elva är till exempel en nyinspelning av Storslam i Las Vegas med gamla hederliga Rat Pack, Italian job har jag redan pratat om, Ladykillers har gjorts i ny version av bröderna Coen, Äventyraren Thomas Crown är ytterligare ett exempel. Även Uppdrag i Orienten lär vara på väg i ny version.

I sex dagar försmäktar jag på denna öde ö

Jag har inte lämnat lägenheten sedan i måndags, förutom när jag har gått och handlat mat. I övrigt har jag legat i soffan och hostat. Det har varit jätteskönt, på sätt och vis, men nu håller charmen på att försvinna och jag vill ut och röra på mig. Nu är jag dessutom så pass frisk att jag skulle kunna gå och jobba (vilken tur i oturen att det var en ledig vecka för min del, mindre pengar som försvinner). Så det kanske är dags att gå ut och ta en promenad runt Kungsholmen, eller så.

Ännu en nödvändig produkt!

Åh, så glad jag blir att den här har kommit! Äntligen kan jag skaffa mig det där perfekta skägget!

Grattis Jöback!

Folk som känner mig vet att jag har väldigt svårt för Peter Jöback. Jag tycker helt enkelt inte att han är en bra sångare. Maken till manér får man leta efter! Jag brukar undvika allt som han är med på. Ikväll skulle han vara med i Skavlan, men eftersom han inte skulle vara ensam där såg jag programmet i alla fall. När Jöback presenterades gick jag och lagade mat och återkom lagom till att nästa gäst kom in.

I slutet av programmet var det så dags för Jöback att sjunga en låt från sin senaste skiva, Depeche Modes Somebody. Eftersom Jöback är duktig på att förstöra andras låtar (Cohens Hallelujah är ett bra exempel) så började jag plocka ihop efter maten. Men låten började och jag fastnade. Låten i sig kände jag till, den är bra. Men det som fick mig att sitta kvar var arret. Riktigt vackert arrangerad med lite kinesisk touch. Det här var nåt som Rufus Wainwright hade kunnat få ihop. Jag tänkte på hans Greek Song, och satt kvar låten igenom. Bra text, anpassad för Jöback (he istället för she).

Synd bara att jag var tvungen att höra honom sjunga, för där har jag inte ändrat åsikt. Jag klarar inte av hans sång! Men för en gångs skull kanske jag inte kommer att stänga av radion när den spelas.

Slut på martyrpoängen

Jag har aldrig vunnit nånting. Ständig otur är min lott. Eller snarare, så har det varit. Men nu känns det lite som att jag inte kan använda mig av det längre. På sistone har jag vunnit en hel del tävlingar. Det började med Ben och så har det fortsatt av bara farten. Idag var jag och hämtade ut min vinst i Fantomens omröstning för bästa omslag 2008. Det var så länge sen den tävlingen var att jag helt hade glömt den, vilket man också bad om ursäkt för. Vinsten var en t-shirt med det vinnande omslaget på. Jag måste säga att jag valde rätt!

Nu är väl inte Fantomens tävlingar de svåraste att vinna i. Det brukar inte vara mer än ett par, trehundra personer som är med i dem. Men i alla fall.

Hur ska jag nu få martyrpoäng då? Jag får väl köra på "tur i spel, otur i..."

Tung ekonomi

Jag har en sparbössa, en designad dansk sak i rosa plast med gummitopp och -botten. Däri samlar jag mina växelpengar när jag rensar plånboken med jämna mellanrum. Mamma påminde mig om det när hon var här häromdagen när hon frågade varför det inte har blivit mer pengar på ett tag.

Alltså var det dags att lägga i mer pengar igår. Ut med alla växelpengar ur plånboken och så ner med sparbössan från bokhyllan. Precis när jag tar ner den så går botten ur. Det kanske inte ser ut att vara så mycket pengar i sparbössan på bilden, men när alla pengarna ligger utspridda över vardagsrumsgolvet så är det mycket pengar, tro mig! För att inte tala om när man ligger på alla fyra och samlar ihop dem.

Jag fick ner pengarna i sparbössan igen och ska ställa tillbaks den i bokhyllan, nu mycket medveten om att den är så tung att botten riskerar att gå ur. Men exakt hur tung är den egentligen? Om man bara väger den lite i handen får man väl en känsla för det. Sagt och gjort gör jag just det, och självklart far botten ur en gång till! Den här gången ramlar dessutom själva timglaset i golvet och går sönder där det är som smalast. Innan jag kan lägga tillbaks pengarna måste jag limma ihop den. Och kravla omkring på golvet för att samla ihop alla pengarna igen.

Det här blir roligt att blogga om, tänker jag. Och då måste jag ju ha en bild på sparbössan också. På schackbordet kan bli en snygg bild. Nu håller jag handen under sparbössan hela tiden för att inte botten ska gå ur igen. Efter att ha ställt ner sparbössan och ska ta fotot känner jag att den inte står helt rätt. Jag ska bara flytta den en liten bit så blir det snyggare. Behöver jag säga vad som händer sen...? Som tur var så lyfte jag sparbössan knappt från bordet, så pengarna åkte i alla fall inte ut över golvet. Det var bara att skrapa ihop dem från bordet.

Nu står sparbössan på sin vanliga plats, och ja jag höll handen under hela tiden som jag flyttade den...

Konstig betoning

En hel del program på kabelkanalerna sponsras av Hotels.com. Deras slogan är "wake up happy". Så långt allt väl. Men! Speakern har en betoning som jag har stört mig på ända sedan jag första gången hörde henne. "Wake up happy", säger hon. Ungefär som att om man bokar hotell via nån annan så kanske man kan bli lycklig, men glöm att du kommer att vakna upp igen. Nånsin! Nog borde det väl ändå vara så att man ska vakna lycklig! Alltså "wake up happy"! Eller är det bara jag?

Edgar Rice Burroughs förste hjälte

När jag var liten fanns det en kortlivad serietidning som hette John Carter - människa på Mars, baserad på Edgar Rice Burroughs hjälte med samma namn.

Den handlar om soldaten John Carter som, efter amerikanska inbördeskriget, ger sig västerut för att gräva guld och när han attackeras av indianer gömmer han sig i en grotta och somnar. När han vaknar befinner han sig på Mars, där han, tack vare Mars' lägre gravitation, finner sig ha enorm styrka och snabbhet.

Mars domineras av två stammar, en människoliknande röd ras och tharkerna, en grön ras, med två par armar och över tre meter långa. John Carter hamnar mitt i deras konflikter. Den förste marsianen Carter träffar på är tharken Tars Tarkas, ovanlig på så sätt att han har känslor, något som är väldigt ovanligt hos tharkerna, som annars är grymma och förtjusta i tortyr.

Den första boken i serien heter Prinsessan av Mars. Den kom ut på engelska 1912 och är Burroughs första bok, till och med äldre än Tarzan. Den kom att följas av åtta böcker till. Tyvärr har jag inte läst någon av böckerna (fast jag har inte läst Tarzan heller, precis som så många andra som ändå känner till honom), bara serien.

Nå, varför tar jag upp det här nu? Jo, för nu verkar det äntligen som att Prinsessan av Mars ska bli film. Det har varit planerat länge, utan att något har hänt. Nu verkar det ha lossnat. Det här ska bli Pixars första spelfilm. Regissören är Andrew Stanton, som regisserat Hitta Nemo och WALL-E. Skådespelarna som är klara är bland andra Taylor Kitsch (Gambit i Wolverine) som John Carter, Lynn Collins (Silverfox i Wolverine, Portia i Köpmannen i Venedig) som prinsessan Dejah Thoris, James Purefoy (Marcus Antonius i Rome) som Kantos Kan, Polly Walker (Atia i Rome) som Sarkoja, Thomas Haden Church (Sandman i Spider-man 3, Jack i Sideways) som Tal Hajus och Willem Dafoe som Tars Tarkas. Manuset är skrivet av Michael Chabon, som kan det där med serier sedan han skrev Kavalier och Klays fantastiska äventyr.

Låt oss nu hoppas att de gör nånting ordentligt av det här, och inte nån barntillåten liten mesfilm.

Knallhatten i Camden County

När man ligger så här och är dödssjuk som jag, så är det tillåtet att ligga i soffan hela dagen och kolla på teve. Jag har roat mig med att kolla på tredje säsongen av My name is Earl, som jag köpte för ett par månader sedan, men ännu inte har kommit mig för att se.

My name is Earl är en av de roligaste och intelligentaste komediserier som har gått på teve på väldigt lång tid, fast maskerad som dumhumor. Serien utspelas bland trailertrash i Camden County i Sydstaterna, där förre busen Earl har bestämt sig för att lägga om sitt liv och gottgöra alla dumheter han har gjort tidigare i sitt liv.

Man driver friskt med alla klichéer som finns om inavlade hillbillys. Här är de skruvade ytterligare ett par varv för att verkligen göra det tydligare att det är just klichéer man använder sig av. Skämten rör sig från de grövsta underlivsskämt till subtila syftningar på samtidshändelser. Det finns nästan inte en invånare i Camden som inte är idiot, från Earl och hans vänner ända upp till de högsta makthavarna. De intelligentaste är faktiskt de två som inte ursprunligen kommer från den delen av landet, den förre agenten Crab Man och mexikanska Catalina.

Allt det här påminner faktiskt om en annan av mina favoriter, Knallhatten! Den driver också friskt med de klichéer som finns kring hillbillys. Skämten rör sig även där mellan den lägsta flåshumorn och den högsta samtidssatiren. John Steinbeck sa på allvar att han tyckte att Knallhattens skapare Al Capp borde få Nobelpriset.Där är det staden Dogpatch som är spelplats, jämfört med Earl trailerpark. Earl motsvaras av Knallhatten själv, med skillnaden att Earl är något intelligentare än Knallhatten. Båda två försöker göra gott, men där Knallhatten är god av födsel och ohejdad vana måste Earl kämpa.

Båda protagonisterna omges av kumpaner, vänner och fiender. Knallhattens framtida fru Daisy Mae har sin motsvarighet i Earls förra fru Joy. Men Joy har inte så mycket av Daisy Maes godhet. Hon är en hård dam med ett relativt gott hjärta långt, långt därinne.

Är det konstigt att jag har tagit My name is Earl till mitt hjärta? Det är därför jag blir extra bedrövad över att NBC bestämde sig för att hastigt och lustigt lägga ner serien efter den fjärde säsongen. Man har fört samtal med andra tevebolag om att fortsätta serien där, men man har ännu inte kunnat enas om nånting. Jag håller i alla fall tummarna!