Det stora avslöjandet

Det hundrade inlägget. En del kan då inte hålla inne med nånting!

I måndags skrev jag om en av mina två favoritdokusåpor, Project Runway, och jag lovade då att avslöja den andra när veckans avsnitt gick. Så nu är det dags. Jag har precis sett Amazing Race. En jorden runt-tävling, där elva lag reser runt hela världen och löser uppdrag efter uppdrag för att få ledtråd till nästa plats. Här i Sverige ligger vi lite efter. Just nu visas säsong sju på sexan. I USA har man klarat av fjorton och sänder just nu säsong femton.

Det här är den enda dokusåpan jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i. Man reser i tvåmannalag, och man måste ha någon sorts relation till varandra redan innan. Vi har sett äkta par, pojk- och flickvänner, föräldrar och barn, bästa vänner och så vidare. I år är det en liten lustighet med, alla paren presenteras stup i kvarten med namn och förhållande, och ett par paren, Ron och Kelly, som är pojk- och flickvän, presenteras ständigt som "krigsfånge och skönhetsdrottning".

Varje säsong finns det alltid (som i alla bra dokusåpor) flera olika par som man kan hata eller älska. Den här säsongen har jag hatat Rob och Amber, som tydligen även har vunnit amerikanska Robinson. De går in för tävlingen helt, och drar sig inte för att fiffla för att få fördelar över de andra.

Mina absoluta favoriter den här säsongen är det pensionerade äkta paret Meredith och Gretchen. De trodde att de skulle åka ut ganska raskt, men lyckades hålla sig kvar ända till fjärde plats. Vecka efter vecka kunde de se det ena mer vältränade paret efter det andra ryka. Det blir inte mindre häftigt av att Gretchen ramlade ner i en grotta och slog upp huvudet, Meredith fick tre ben i foten krossade av en elefant och de kom sist i en deltävling och fick då lämna ifrån sig all utrustning, förutom passen och kläderna de hade på sig.

I förra säsongen (alltså säsong sex) hamnade deltagarna i Stockholm. Deras första uppgift när de kom till stan mitt i natten var att leta reda på isbaren och skjuta snapsglas över baren och försöka träffa en cirkel. Sedan tog de sig ut till IKEA, där veckans detour (man får välja mellan två uppgifter, "each with it's own pros and cons", som Phil Keogan uttrycker det) utspelade sig. Valen stod mellan att montera ihop ett skrivbord eller räkna nallar och stekpannor. Som svensk, uppfödd med IKEA, förstod jag inte varför alla valde att räkna miljarders med nallar istället för att smälla ihop skrivbordet på två röda. Efter det skulle de ta sig ut med pendeltåget till Häggvik för veckans roadblock ("a road block is a task that only ONE person may perform"), och det gick ut på att rulla höbalar tills man hittade ledtråden i en av dem. En av tjejerna i det förlorade laget rullade över hundra höbalar utan att hitta någon ledtråd. Snacka om att hela tiden välja fel. Sedan tog de sig in till etappstoppet, vid af Chapman på Skeppsholmen. Inte det mest rafflande avsnittet, men kul eftersom man kände igen sig i miljöerna.

Phil Keogans roll som programledare är ganska begränsad. Den går mest ut på att han med allvarlig min berättar vad nästa moment innebär, detour, road block, yield och så vidare. Och så står han på plattan i slutet av varje avsnitt och väntar in lagen. Alla fruktar de att få höra honom säga "you're the last time to arrive. You have both been eliminated from The Amazing Race".