Så har jag då sett Million Dollar Baby, 2004 års Oscarsvinnare för bland annat bästa film. Var den då värd sina fyra Oscar? Absolut inte! En av dem, Hilary Swank för bästa kvinnliga huvudroll kan jag gå med på (även om jag mycket hellre skulle se Kate Winslet för Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller framför allt Imelda Staunton för Vera Drake som vinnare). Men definitivt inte bästa film. 2004 års bästa film var Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, som inte ens var nominerad i den kategorin. Ett nästan lika stort fegval som när Brokeback Mountain förlorade mot Crash året därpå.
Den här filmen följer standardformulär 1A för idrottsfilmer. Ung talang möter grinig tränare som inte vill träna henne, men hon imponerar med sin energi och han tar sig an henne och en vänskap och ömsesidig respekt växer så sakta fram samtidigt som han ger henne större och större framgångar inom sin sport. Har vi hört den förut? Mot slutet tar den visserligen en oanad vändning, men det är så dags då.
Filmen är så fylld av klichéer att man nästan kan sitta och pricka av dem. Hilary Swank är en ädel kvinna från en trailer trash-familj. Gissa vilka som skiter fullkomligt i Hilarys rollfigur och bara tänker på sitt socialbidrag! När Hilary Swank hamnar på sjukhus och familjen kommer för att hälsa på henne tillbringar de först en vecka på Disneyworld och ursäktar sig med "Hade vi kunnat ta med henne skulle vi ha gjort det". Och när hon köper ett hus till mamman blir mamman upprörd "för om det sociala får reda på att jag har ett hus blir jag av med socialbidraget". Och självklart försöker hela familjen lura henne på pengar.
På gymmet tränar en sydstatare, en äkta hillbilly som är så korkad att man inte förstår hur han kan stå upp utan att ramla omkull. Morgan Freeman (vinnare för bästa manliga biroll! Hur kunde man förbise Thomas Haden Church i Sideways?!) spelar, som så ofta förr, Den Vise Negern som bara går runt och levererar visdomsord. Clint Eastwood är så där stenhård som bara han kan vara (nåja, han är så gammal att han är ungefär lika stenhård som Slottets sandstensbalustrader. Petar man på honom så finns risken att han rasar i bitar).
Trots det finns det en viss kemi mellan de tre huvudrollsinnehavaren. Det tillsammans med det vackra fotot, Hilary Swanks rollprestation och den stämningsfulla musiken räddar filmen så jag är villig att ge den två gnurglor!
3 kommentarer:
Amen to that. En mycket överskattad film enligt mig också. Och jag är ännu strängare i mitt betyg. Högst två (gnurglor, plus, getingar eller valfritt) får den av mig.
Ja, jag håller med dig. Jag var för givmild mot filmen igår. Den där tredje gnurglan dog nog under natten. Filmen är inte värd mer än en tvåa!
åh av mig hade den fått fyra solar. älskar clintans softa och relativt händelselösa filmer. särskilt den här.
Skicka en kommentar