Där kommer jag susande i korridoren. En liten stund kvar innan kvällens första visning och jag vill prata lite med chefen innan dess. Men hur många minuter är det exakt? Fram med mobilen för att titta, utan att tänka på att det är lågt i tak i den korridoren och en liten bit in är det ett väldigt lågt valv som jag alltid måste huka mig under. PANG! Sedan låg jag där och sprattlade på golvet. Från varenda rum längs hela korridoren tittade det ut folk som undrade vad det var som pågår. Det kittlar konstigt på huvudet, ungefär som att någon häller en tunn vattenstråle på mig. Handen till huvudet, och den blir plaskblöt. När jag tittar är handen helt röd av blod. Den ene efter den andre kommer för att hjälpa till. Både en undersköterska och en sjuksköterska finns turligt nog i närheten. Taxi beställs och avbeställs. En bil körs fram och personalchefen med dotter kör mig till S:t Görans sjukhus. Fyra stygn allt som allt. Jag säger då det. När jag slår i så gör jag det med besked. Inget litet fjantsår där inte!
När jag låg där på golvet tänkte jag på två saker: Hur ska det nu gå med visningarna och det här var ju ett jävla sätt att träffa de fast anställda för första gången...
4 kommentarer:
Oj, vilken tur att det gick bra!
Men herregud, vad otäckt! Fick du hjärnskakning också? Du är väl hemma och tar hand om dig några dagar nu! Kramar!
Usch ett sådant elände. Hoppas du mår bra just nu och att du får god natts sömn.
Puss å kram
Ingen hjärnskakning här inte! Smällen tog ju som tur var bara i huvudet, så det var ingen risk att nåt viktigt skulle skadas. Jag tänker gå och jobba i morgon!
Skicka en kommentar