Petra von Kants bittra tårar

Nyss hemkommen från en trevlig kväll med Fru Ann. Efter måltiden promenerade vi till teatern. Och självklart träffade Fru Ann några nya bekanta som hon lärt känna igår när hon skulle köpa bullar. Vem mer än Fru Ann lyckas med det?


Föreställningen var i alla fall lysande! Pia Johansson som den neurotiska Petra von Kant var så bra att man ömsom blev generad å hennes vägnar och ömsom ville man bara gå upp och skaka om henne så att hon skärper sig. Överlag var det bra prestationer av alla skådespelarna. Petras underdåniga assistent (spelad av en stum Jessica Liedberg) var bara så bra! Och så Karin... Karin, Karin, Karin. Frida Westerdahl spelar henne som ett blåst våp. Jag vill minnas att jag inte var imponerad av henne i Mästaren och Margarita, men här visar hon att hon är en begåvad skådespelerska. Man ville bara varna Petra för den hemska självupptagna människan. Tyvärr går ju inte det, utan det var bara att betrakta hur hon sjunker djupare ner i självförakt och på sin födelsedag inför mor, dotter och väninna får hon ett sammanbrott. Där kommer också enda plumpen i protokollet. En kliché som jag hatar är när kvinnor får nervsammanbrott. Då tar de tydligen av sig ena skon, och stapplar runt. Jag har sett det hur många gånger som helst. Jag trodde inte på den första gången, och den funkar inte den här gången heller. Men det förtar inte känslan när Petra fullkomligt raserar lägenheten uppfylld av självförakt och längtan.