Jag har ett par toppenfastrar. Men jag får rejäl prestationsångest när jag träffar dem. De brukar alltid inleda med att fråga om jag har sett någon bra pjäs eller nån bra film. Jag skruvar lite på mig och mumlar fram nånting om att "jag har inte riktigt haft tid på sistone. Men jag tänkte gå på bio för några veckor sen". Sedan berättar de vad de har sett. De har sett alla filmerna på topplistan, sju konserter, varav en med mongolisk strupsång som var en hemlig konsert i en källare ute i förorten och helt oannonserad, fyra konstutställningar, de har varit på femton museer och de har skaffat biljetter till de elva mest slutsålda teaterföreställningarna, naturligtvis med alla skådespelarnas personliga hälsningar. Och så avslutar de med att uppmana mig att gå och se den senaste föreställningen de såg. "Ja, jo, jag ska se vad jag kan göra" brukar jag få ur mig då.
Det enda fastrarna inte är intresserade av verkar vara våldsfilmer. Men det skulle inte förvåna mig om det är deras hemliga passion och att de kan räkna upp Dario Argentos fem bästa och blodigaste filmer...
1 kommentar:
Ja dessa fastrar som alltid är i kultursvängen. Men trevliga är dom.
Skicka en kommentar