måndag 27 april 2009

Två bra filmer på samma tema



1990 hade Suzanne Ostens Skyddsängeln premiär. Filmen fick bra kritik och vann flera priser. Jag var och såg den på bio och jag minns att jag tyckte att den var väldigt bra, förutom slutet som kändes väldigt politiskt korrekt och vänsterövertydligt. Jag har kommit att tänka på filmen flera gånger sedan dess, trots att det var enda gången jag såg den. Nu har den äntligen kommit på dvd (INTE anamorfisk widescreen. Hur tänkte Sandrews där? "Äh, så onödigt, det är väl ingen som har bredbildsteve"?), och jag funderar på att skaffa den. Men när jag tittade på omslaget så slog det mig plötsligt att handlingen påminner väldigt mycket om en annan väldigt bra film, Nikita Michalkovs Brända av solen, som kom fyra år senare.

Båda filmerna handlar om högt uppsatta personer inom statsväsendet, Etienne Glasers inrikesminister och Nikita Michalkovs överste, som ska tillbringa sommaren på sina respektive lantställen tillsammans med sina familjer. Till sällskapet ansluter sig en främling, en livvakt respektive en gammal vän, till synes med vänliga avsikter men egentligen utsända för att mörda ministern/översten. En besynnerlig dans tar sin början där alla påverkar varandras liv och de utsända mördarna inser att allt inte är så enkelt de från början trott.

Det här kändes lite spännande. Kan Michalkov ha sett Skyddsängeln och blivit inspirerad? Ostens film kom trots allt fyra år tidigare, och Michalkov torde ha haft alla möjligheter att se den. Eller har han läst Ricarda Huchs roman, som filmen bygger på? Romanen och Skyddsängeln utspelas innan Första världskriget och Brända av solen äger rum 1936. En flytt framåt i tiden är fullkomligt förståeligt för filmen som utspelas i Sovjet. Det var då Stalin började med sina stora utrensningar av sina fiender inom kommunistpartiet.

Då det var så länge sedan jag såg Skyddsängeln vill jag inte sätta nåt betyg på den (även om den i mitt minne är värd fyra gnurglor), men Brända av solen är definitivt en femgnurglare!

1 kommentar:

Petunia sa...

trevlig recension av filmer jag aldrig hört talas om. Susanne Osten har aldrig tilltalat mig. Lite för politisk korrekt. Men nu blev jag lite sugen trots allt.