Kortfilmsnomineringarna

Äntligen har jag lyckats se alla kortfilmerna som blev nominerade till bästa film. De finns nu att se på YouTube. Segraren var den australiska The lost thing, baserad på barnboken med samma namn, skriven av Shaun Tan som även regisserat filmen. Jättecharmig film, och väl värd sin oscar, om jag får säga vad jag tycker.



Day and night från Pixar är en snygg kombination av 2D- och 3D-animering, där dagen och natten försöker imponera på varandra. Regissör är Teddy Newton.

Let's pollute av Geefwee Boedoe är en parodi på informationsfilmerna från femtio- och sextiotalen. Här får vi lära oss alla "fördelar" med att skräpa ner och inte bry sig om miljön. Schysst humor och snyggt animerat. Synd bara att enda versionen på YouTube är en franskspråkig version utan text.

Madagascar - Carnet de voyage är precis vad det betyder, en resedagbok. Bastien Dubois har animerat sina upplevelser från Madagaskar och han har gjort det i en mängd olika konststilar, pastell, akvarell, blyerts, kollage och så vidare. Samtidigt med en väldigt snygg 3D-känsla.



Och slutligen The Gruffalo av Jacob Shuh och Max Lang. En berättelse på vers, även den baserad på en barnbok. Den här gången av Julia Donaldson. En mus på väg genom skogen skrämmer bort sina fiender genom att berätta om det påhittade djuret gruffalon. Snyggt och välberättat! Den är dock så lång att den är uppdelad i två delar på DuTuben. Men väl värd att avnjuta ändå.

Dagens bildgåta

Är det den vilde jägarn,
Som sätter av i sträck?

Eftertankens kranka blekhet

Det blev ganska mycket som jag hade trott. Inte alltid som jag hade hoppats, men som jag trott. Enda statyetten där jag helt var ute och cyklade var bästa regi. Det fanns ingen som kunde hota Fincher, ansåg jag. Men det tyckte akademin. Därmed inte sagt att Kungens tal inte var värd sina oscars, men Social network var ändå snäppet bättre.

Anne Hathaway och framför allt James Franco var katastrofala som värdpar. Hathaway var åtminstone lite avslappnad och kunde leka lite. Franco såg stelopererad ut hela han. Extra pinsamt blev det när både Billy Crystal och Bob Hope visade hur en värd ska bete sig.

Inte bara värdarna misskötte sig, även prisutdelarna verkade ha struntat i repetitionerna. De stakade sig och väntade på repliker som aldrig kom. Otajt och utan tajming. Bäst skötte sig Kirk Douglas, 93 år och ganska borta.

Fast allra värst var något som inte Oscarsgalan kan klandras för - Filip och Fredrik. Jävlar i helvete vad jag störde mig på dem! De höll inte tyst en enda gång under galan. De pratade på även när folk talade och även under sång- och musiknumren. Dessutom visade de att de inte har några som helst kunskaper som kan vara önskvärda om man ska kommentera en filmgala - nämligen filmkunskaper. Jag började fundera allvarligt på att stänga av och gå och lägga mig, så störd blev jag. [Tillägg: lite trevligt att se att jag inte var ensam att störa mig på kommentatorerna] Trots det bet jag ihop och kollade klart, så nu är det äntligen dags att gå till sängs. Och som jag brukar säga - ring inte mig, jag ringer er när jag har vaknat!

Åsikter om oscarsnomineringarna

Då har jag klarat av alla de tio filmerna som är nominerade till bästa film. Vad är domen, förstår jag att ni alla otåligt sitter och tänker!

För min del är valet lätt - årets bästa film är Social network, tätt följd av King's speech. Båda två är väldigt bra, men Social network vinner på att den har en bättre konstruerad historia där sömmarna inte är lika synliga som i King's speech. Minst intressanta i kategorin är The fighter och Black Swan. Den sistnämnda borde inte ens vara nominerad. Huvva!

Bästa skådespelare - Colin Firth! Han är nästan oslagbar som stammande prins Bertie. Men han är inte ohotad. Jesse Eisenberg är minsann också värd guldgubben, men Colin vinner (förutom att han alltid är värd att vinna) på att han spelar en charmigare roll, som dessutom har det för juryn så oemotståndliga handikappet. Eisenbergs roll är betydligt tvärare och svår att tycka om. Och det gör hans roll intressantare. Liten brasklapp för Javier Bardem i Biutiful, som jag inte sett. Men jag tror ändå att det är Colins år.

Bästa skådespelerska - den är svår. Jag tror att det är Natalie Portman som tar hem den för Black Swan. Däremot är jag inte säker på att hon är värd den. I den här kategorin är det hela två nominerade filmer jag inte sett, Nicole Kidman i Rabbit's hole och Michelle Williams i Blue Valentine. Men av de tre jag har sett så skulle jag nog hellre se Annette Bening för The kids are all right som segrare.

Bästa birollsskådespelare - rollen med handikappet vinner. Christian Bale som nerknarkad före detta boxare i The fighter. Även här är jag tveksam. Bales rolltolkning är alldeles för ojämn för min smak. När han är bra är han jävligt bra, men där emellan spelar han över som en tok. I min värld är det John Hawkes som får den för Winter's bone. Alternativt Mark Ruffalo för The kids...

Bästa birollsskådespelerska - Melissa Leo som mamman i The fighter. Hon hotas lite av Helena Bonham-Carter i The king's speech och dessutom vet vi ju att juryn tycker om att ge just birollsoscarn till unga tjejer. Då kommer Hailee Steinfeldt på yttern med True Grit. Men för min del är det Leos oscar.

Bästa regi - David Fincher för Social Network. Finns ingen som kan hota honom, anser jag.

Bästa originalmanus - Svår! Varken The fighter eller The kids are all right har några riktigt märkvärdiga manus, Inception är onekligen ett klurigt manus, men med lite logiska luckor och King's speech har replikerna, men manusuppbyggnaden är för tydlig. Medan åren går har jag inte sett. Jag måste nog säga Inception, fast även här kan King's speech hota.

Bästa manus baserat på annat material - här är det också svårt, fast av motsatt anledning. Alla fem filmerna har riktigt bra manus. Men det blir Social Network här också.

Bästa animerade film - Toy story 3. Jag har svårt att se hur det kan bli annat. Det är den enda av de animerade som dessutom är nominerad i stora bästa film-kategorin. Det är också den enda av dem som jag har sett, och kan inte uttala mig mer än så.

Bästa dokumentär - jag har bara sett en av de nominerade filmerna, men den fullkomligt älskade jag, så jag måste säga Waste land!

Bästa animerade kortfilm - även här har jag bara sett en. Jag brukar leta fram de nominerade filmerna på YouTube, där de flesta har funnits tidigare år. Så icke i år. Bara Day and night har jag kunnat se. De övriga har jag bara sett trailers på. Day and night påminner om de psykedeliska kortfilmerna som Disney gjorde på 60-talet, fast här är det gjort med en riktigt häftig blandning av konventionell 2D- och 3D-animation.


Social Network (recension här)
The Fighter (recension här)
127 timmar (recension här)
King's speech (recension här)
Winter's bone (recension här)
True Grit (recension här)
Inception (recension här)
The kids are all right (recension här)
Toy Story 3 (recension här)
Black swan (recension här)

The kids are all right

Första gången jag hörde talas om att Annette Bening och Julianne Moore skulle spela lesbiskt kärlekspar höll jag på att ramla av stolen. Två av mina favoritskådespelerskor - särskilt Julianne Moore - spelar mot varann. Mumma!

Nu har jag äntligen sett The kids are all right, sista filmen av de tio nominerade till bästa film. Det är en charmig film som regissören och manusförfattaren Lisa Cholodenko har satt ihop. Den är absolut inte märkvärdig på något sätt. Historien är i grunden inget märkvärdig, ett uttråkat äkta par som presenteras för en ny person och händelser som ingen räknat med sätts igång. Det ovanliga är att det äkta paret är ett lesbiskt par med två tonårsbarn. Barnen är nyfikna på spermadonatorn och kontaktar honom. Direkt trist är det med klichén att lesbiska egentligen vill få smaka kuk emellanåt. Nej, det är nog faktiskt inte så, om jag ska säga vad jag tror.

The kids are all right lever framför allt på sina skådespelare. Det är en liten ensemblefilm, i stort sett bara fem skådespelare och det är väldigt bra prestationer rakt igenom. Det är bara Annette Bening och Mark Ruffalo som är nominerade, och det satt jag och funderade lite på under filmen. Vad var det som gjorde Benings prestation så mycket bättre än Moores? Jag tror att det har att göra med att Bening har den "manliga" rollen, utåtagerande och beslutstagande medan Moore är den mer "kvinnliga", undfallande och konflikträdd. Jag kan tänka mig att det har gått hem hos nomineringsjuryn. Personligen tycker jag att Moore gör ett riktigt bra jobb med sin till synes mesiga hemmafru. Mark Ruffalo är också väldigt bra som slackern till spermadonator som så gärna vill ha en egen familj. Mia Wasikowska som dottern är betydligt bättre här än i Alice i Underlandet.

Fyra charmade gnurglor kramar om varandra i myssoffan.

Sångardag på Drottningholm

Eftermiddagen tillbringades på Drottningholm. Kören hade fått i uppdrag att sjunga på högmässa i slottskyrkan. Vi inledde med ett besök på slottet, där Virve gav oss en guidad visning. Sedan förflyttade vi oss till kyrkan där vi fikade och sjöng upp. Klockan 16 var det showtime. Vi var fler i kören än i församlingen, men vi sjöng för kung och fosterland i alla fall. Det var väldigt roligt och vi lät i mitt tycke väldigt bra.

Dagens bildgåta

Jag hoppas att det skall bliva svårt för ryssen att hoppa över den bäcken

 

Toy Story 3

Det är inte ofta som film nummer tre i en serie är något att ha. Man får vara glad om tvåan överhuvudtaget går att se. Så nog kände jag mig tveksam när Toy Story 3 presenterades - dessutom elva år efter tvåan. De tveksamheterna togs ur mig redan efter ett par minuter. Film nummer tre är minst lika bra som de första, om inte bättre. Animeringen är definitivt snyggare den här gången, och då var den inte särskilt dålig från början.

Tiden har gått, även hos Andy. Han är nu i sena tonåren och ska börja på college. De flesta av de gamla leksakerna som vi lärt känna i de tidigare filmerna har försvunnit genom åren, bara några få favoriter har han sparat. Nu när han ska flytta är det dags att göra sig av med dem också. På grund av ett missförstånd hamnar inte leksakerna uppe på vinden som det var tänkt, istället riskerar de att slängas i soporna. Leksakerna lyckas fly och gömmer sig i en kartong med saker som ska doneras till den lokala förskolan. De hamnar i ett paradis med bara glada miner, och detta paradis leds av den jovialiske Teddy (Ned Beatty). Självklart är detta bara en skenbild, och leksakerna finner sig vara fångade i ett fascistsamhälle.

Gudarna (och trogna bloggläsare) ska veta att jag älskar rifififilmer, den stora kuppen. En variant på temat är när en grupp människor ska fly ur ett fångläger utan att upptäckas av bovarna. Toy Story 3 är, bland mycket annat, just en sådan lägerfilm. Planer ska göras, fiender ska oskadliggöras, vänner visar sig vara fiender, fiender blir vänner. Regissören Lee Unkrich har fått med många blinkningar till genrer och historier. Jag känner igen upplägget från många filmer, men det är gjort med sån charm och kärlek till mediet att jag fullkomligt smälter. Trots att det handlar om leksaker sitter jag som på nålar och hoppas att de onda leksakerna inte ska upptäcka dem. Och ja jag erkänner - i slutscenen satt jag med tårarna rinnande längs kinderna.

Förutom de gamla vanliga leksakerna dyker det upp ett gäng nya. Min favorit är nog den teatertokige igelkotten med röst av ingen mindre än Timothy Dalton.

Toy Story 3 är en given vinnare, kanske inte som bästa film. Däremot som bästa animerade film. Fyra starka animerade gnurglor sitter spända i fåtöljerna.

Idiotisk reklamföring

Visst brukar jag tycka att många reklamfilmer är fördummande - det finns ju en anledning till varför jag går och gör annat när reklamen börjar. Nu hörde jag en som nästan slog alla rekord i dumhet! Ett tvättmedel, som på grund av sin dumma reklam ska få vara anonymt, frågar tittaren "visste du att dina kläder dagligen kommer i kontakt med bakterier?". Finns det någon som tror att de lever i en steril värld?! Inslaget avslutas med att produkten utlovar "inte bara rent, utan hygieniskt rent". Vad är ohygieniskt rent, om jag får fråga?

Bokreainköp

Det var liksom inte läge att göra nån stor shoppingrunda efter jobbet igår. Till det var jag alltför trött. Men jag kände ändå att jag ville göra en snabbtitt på Bok & Bild. Hittade de här två böckerna, Den franske hovurmakaren och Tessinska palatset under 300 år. Båda har jag gått och tittat på under en längre tid, och det var roligt att hitta dem för en billig penning. Vi får väl se om jag gör några fler razzior innan rean är över.

Den franske hovurmakaren är en biografi över urmakaren André Hessén från Dalarna, som åker ner till Paris och blir hovurmakare till Ludvig XVI. Inte illa pinkat av en dalkarl på 1700-talet! Hessén finns representerad på Kungliga slottet också. I Gustav III:s paradsängkammare står ett bordsur, den så kallade kungaklockan, signerat Hessén.

Tessinska palatset är väl ett måste för en slottsnörd. Tessins stora slott kan jag mer än väl, men hans egna lilla gula byggnad har jag bara varit inne i en enda gång, så där finns det utrymme för kunskapsinhämtning.

Dagens bildgåta

Inget går upp mot hemlagad husmanskost

Inception

Filmer som handlar om minnen, drömmar och vad som är verklighet eller ej kan vara riktigt häftiga. Matrix är ett lysande exempel (och då menar jag ettan, del två och tre är riktigt kackiga). Christopher Nolan, som skrev och regisserade Memento, om en man som bara minns de senaste tio minuterna och tatuerar in komihåglappar på sin egen kropp, har levererat ytterligare en variant på det temat, Inception, med premiär i somras. Oscarsnominerad för bästa film, så gissa varför den stod på min måste-se-lista just nu!

Leonardo DiCaprio är en agent med specialutrustning för att kunna ta sig in i folks drömmar och hitta deras hemligheter. Ett sista uppdrag - som vanligt - och sedan ska han lägga av. Han blir ombedd att inte bara ta reda på industrimagnatsarvtagaren Cillian Murphys hemligheter, utan även plantera idéer i hans undermedvetna - det svåraste man kan göra tydligen.

Det här är en riktigt snygg och spännande film. Specialeffekterna är otroligt välgjorda, allt från svävande människor till städer som viks ihop runt sig själva. Manuset är snillrikt utformat, fotot är snyggt. I ärlighetens namn, det finns några logiska luckor, men dem går det att bortse ifrån. Några övertydligheter finns också, tjejen (Ellen Page) som ska konstruera drömvärlden och leda dem in i drömmarnas labyrint heter Ariadne, bara en sån sak. Och när hon ska ta sig in i DiCaprios undermedvetna så är det självklart med hjälp av en hiss som åker våning för våning ner i hans mörkare minnen. Sånt störde mig nästan mer än de logiska luckorna.

Inception är som upplagd för att publiken ska bli lurad gång efter annan, är det här en dröm eller var förra scenen en dröm? Tyvärr är det en ganska rakt berättad historia. Efter filmens första mystiska minuter så förklaras det väldigt väl att nu ska vi in i en dröm och efter det ska vi gå in i en dröm inne i drömmen, och den kommer att se helt annorlunda ut. Det var inga svårigheter att hänga med i vilket stadium personerna befann sig.

Trots dessa små invändningar kan jag inte säga annat än att det är en snygg och spännande film och jag hade inte tråkigt. Fyra hyfsat imponerade gnurglor blir det. Men oscarsvinnare för bästa film? Njaäe...

Riktiga karlar gillar musikaler!

Så sant som det är sagt!

Lååång dagen efter

Det kostar på att ligga på topp! Kungamiddag igår, med som vanligt sen hemkomst, och så upp extra tidigt nu i morse. Vi skulle bygga upp sagohörnan i Spegelsalongen inför sportlovsaktiviteterna nästa vecka. Resten av dagen har jag mest raglat runt och känt mig som att jag har sett full ut. Mina visningar var inte riktigt som jag skulle vilja ha dem. Fast besökarna verkade nöjda, trots allt.

Kände att jag var värd en semla, så jag tog vägen förbi Vetekatten på hemvägen och så lade jag mig i soffan och vaknade nyss. Nu ska det bli gott med lite mat. Semlan får komma till kvällsteet. Det blir en bra inledning på min första lediga helg i år.

Dagens bildgåta

High flying, adored

Black swan

Darren Aronofsky är en regissör jag inte är helt kontant med. Hans Requiem for a dream, som så många tyckte var lysande, var jag inte det minsta imponerad av. Den levde helt och hållet på Ellen Burstyns suveräna rolltolkning. I övrigt var den ganska trist.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, tänkte jag och slog mig ner för att kolla på senaste mästerverket, Black Swan - nominerad till inte mindre än fem oscar, inklusive bästa film och bästa kvinnliga huvudroll. Hur imponerad blev jag då? Inte alls! Det här var ett rejält pekoral. Natalie Portman spelar ballerinan som får huvudrollen i Svansjön, men sakta bryts ner psykiskt. Black swan är inget mindre än Repulsion i balettform. Natalie Portman är Catherine Deneuves mentala lillasyster - samma sexualskräck, samma skräcksyner, samma psykiska problem, samma förmåga att skada sig själv och sin omgivning (minns jag fel, eller bets inte Deneuve också när hon blev kysst?) och till och med samma lägenhet med irrande korridorer. Men Repulsion vinner på knock i första ronden!

Som om inte det räckte så slänger vi in Mila Kunis som Portmans motståndare och motsats. Hon är allt som koreografen vill att Portmans rollfigur ska vara - hon lägger upp sig för koreografen, hon är ute och festar och knarkar, hon tafsar motspelarna i skrevet och så vidare - och för att göra detta extra tydligt så klär vi Portman i vita kläder och Kunis i svarta kläder. Det var väl ingen som missade den subtila symboliken, va?

När jag läste om den här filmen första gången så blev jag rejält glad över rollbesättningen. Natalie Portman som spröd ballerina är nästan perfekt. Till det kommer Barbara Hershey som hennes passivaggressiva före detta ballerina till mamma och Winona Ryder som den nedgående stjärnballerinan. På papperet lät det här helt perfekt. Både Hershey och Ryder har jag faktiskt saknat lite grann. Och Portman är bra, det kan man inte säga annat än. Barbara Hershey är deprimerande att se. Hon borde ha slutat med plastikoperationerna för länge sen, och hennes rollgestaltning är lika stel som hennes ansikte. Winona Ryder inte bara ser ut som Sue Ellen, hon gör samma rollgestaltning som Linda Gray. På gränsen till skrattretande, tyvärr.

Det den här filmen lever på är uteslutande Natalie Portman. Hon lyckas hålla intresset, om inte igång, så åtminstone flytande. Hon och några riktigt snygga mardrömsscener gör att filmen trots allt får två halvsovande gnurglor.

Dagens bildgåta

Hallelujah!

Mer än hälften avklarat

Nu har jag sett sista oscarsnominerade filmen på bio. Resten måste jag se på den lilla duken. Jag ska nog klara av det här innan oscarsgalan går av stapeln. Listan igen:


Social Network (recension här)
The Fighter (recension här)
127 timmar (recension här)
King's speech (recension här)
Winter's bone (recension här)
True Grit (recension här under)
Inception
The kids are all right
Toy Story 3
Black swan

True Grit

Flera recensenter har skrivit om Jeff Bridges' rollgestaltning i True Grit att han är The Dude i westerntappning. Jag kan förstå att man vill göra den kopplingen - Bridges tillsammans med bröderna Coen för första gången sedan Big Lebowski. Däremot tycker jag att jämförelsen haltar. Det är inte mycket The Dude över Jeff Bridges gestaltning av Rooster Cogburn. The Dude är en skön slacker som bara råkar ramla in i problem som han absolut inte vill vara med om. Cogburn är en våldsam alkoholist som mer än gärna letar upp problem, han är inte så lite stolt över att ha dödat tjugotre personer, som alla enligt honom förtjänade det.

John Waynes version av samma bok, De sammanbitna, har jag inte sett sedan jag var typ tio, och jag minns absolut ingenting av den förutom att Wayne också hade lapp för ögat. Alltså kan jag inte jämföra filmerna (men jag satt i salongen och tänkte att det skulle vara kul att kolla in Waynes version nu för att se hur de skiljer sig, för det gör de - därom tvivlar jag icke). Av vad jag förstår så är inte heller bröderna Coens film en nyinspelning av den gamla filmen. De har gått tillbaka till Charles Portis' roman Mod i barm och skrivit manuset utifrån den. Att det är en Coen-film är väldigt påtagligt. Bröderna Coen hoppar från genre till genre, inte alltid med lyckat resultat i ärlighetens namn, men det finns ändå något typiskt Coenskt i deras filmer. De älskar sina skruvade personligheter, och i True Grit finns de i överflöd. Först och främst Rooster Cogburn, men i stort sett varenda person som presenteras i filmen har sina egenheter.

Och som skådespelarna älskar sina roller. De fullkomligt suger ut allt det götta ur manuset. Att Jeff Bridges återigen är nominerad till bästa manliga huvudroll är ingen överraskning, men även Matt Damon som uppblåst, självupptagen marshall är fantastiskt rolig, särskilt när han bli satt på plats av sina kamrater. Josh Brolin i en väldigt liten roll som mördaren man är på jakt efter är fantastisk i sin dumhet.Och jag får ju inte glömma Hailee Steinfeld i rollen som Mattie Ross. Jag ska inte säga att fjortonåringen spelar skjortan av de etablerade skådespelarna, men hon matchar dem mer än väl. Det är väldigt fånigt att hon är nominerad till bästa kvinnliga biroll. Hon är med i varenda bildruta och det är hon som driver handlingen framåt. Det är självklart bästa kvinnliga huvudroll hon borde vara nominerad till. Fast å andra sidan förstår jag hur de tänker, som biroll har hon en chans att matcha de andra skådespelerskorna, men bland huvudrollsinnehavarna (Natalie Portman, Annette Bening och Nicole Kidman framför allt) har hon inte en chans. Å andra sidan är ju Jennifer Lawrence nominerad i den kategorin för Winter's bone, och de skulle kunna fajtas om guldet.

Manuset är ofantligt välskrivet och det finns något väldigt upplyftande i att höra skådespelarna mumla och stöna fram de vackra, nästan poetiska, replikerna. Det skär sig på ett väldigt tilltalande sätt.

Vad övrigt är, är njutning. Jag skrattade i ena sekunden och satt som på nålar den andra. True Grit är värd alla sina tio nomineringar. Skallerormarna var lite väl datoranimerade, men vad gör väl det när resten är så bra! Jag brukar inte vara lättflörtad när det gäller westernfilmer, men här var jag med hela vägen. Fyra riktigt starka gnurglor slänger sig upp i sadeln!

Dagens bildgåta

Även de vildaste skrönor har ett slut

Konstens gryning

Jag sitter här och kollar på dokusåpan Work of art. I dagens avsnitt får deltagarna uppgiften att göra ett konstverk som är influerat av deras egna första upplevelse av att skapa konst. Självupptagen som jag är kan jag inte låta bli att börja tänka på mina första stora konstupplevelser.

Min första stora aha-upplevelse av konst var när morbror Michael visade hur man kan göra mer av ett träd mer än bara en rak stam och en fluffig trädkrona. Självklart måste ett träd även ha några grenar, och så ritade han en rak stam, en fluffigt trädkrona och två grenar. Jag minns att jag fick lite rysningar när jag insåg hur man kan förbättra bilden, och det är faktiskt fortfarande så jag ritar mina träd - stam, krona och två grenar. Längre än så kom jag tydligen inte i mina ansträngningar att förbättra konsten.

Men den riktigt maffiga grejen var något som jag hade glömt, men som dök upp i huvudet när jag såg programmet. Jag var med lekskolan på Tekniska museet och i vad jag förmodar var deras barnverkstad fick vi rita gubbar på skumplast och sedan skars de ut ur plasten med glödtråd. Det var riktigt häftigt att inse hur en teckning helt plötsligt kan bli en skulptur. Och det var jag som hade gjort den! Jag sparade den där skulpturen (det var en robot, vill jag minnas) väldigt länge inne på mitt rum.

Don Giovanni i moderna kläder

Kasper Holten (som bland annat regisserade A Clockwork Orange på Dramaten, fast jag träffade honom aldrig - jag kom in i ensemblen efter premiären) har gjort en filmversion av Mozarts Don Giovanni. I den här versionen utspelar sig allting i modern tid och Juan, som han heter här, är konstnär som vet hur kvinnor ska tas. Uppdateringar kan bli bra, och Mozart tål en hel del behandling. Det ska bli spännande att se hur den här versionen står sig. Självklart måste jag se den, Don Giovanni är min favorit-Mozart.

Dagens bildgåta

Auf wiedersehen, à bientôt!

King's speech

Klart jag måste se Colin Firth i King's speech också. Och inte bara för att den är oscarsnominerad. Det här är en film som lockade mig från första gången jag hörde talas om den.

Håller den vad den lovar då? Åjovars, det måste man väl ändå säga. Här är det välspelat och välgjort på nästan alla sätt. Om jag ska börja med det negativa, dramaturgin är alldeles för tydlig och handlingen är ganska förutsägbar. Det går hela tiden att förstå vad de olika delmomenten kommer att få för fortsättning. Även om man bortser från den självklara att hertigen av York efter att ha provat ett antal konventionella logopeder träffar en kuf med konstiga metoder och det är såklart han som lyckas hjälpa kungen (det är ju liksom förutsättningen för filmen) så är det fullt med små detaljer som får sin alldeles för uppenbara fortsättning. Shillingen som Logue (Geoffrey Rush) ständigt ber att få tillbaka, nog förstod man att efter den obligatoriska brytningen mellan huvudpersonerna så skulle Bertie (Colin Firth) betala tillbaka den, och så vidare.


Men med det sagt så kan vi gå över till det positiva, och varför inte fortsätta med manuset. Replikerna är som honung att lyssna på, det är den ena kvicka repliken efter den andra och allt levereras av Samväldets bästa skådespelare. Kan det bli annat än lyckat? Skådespelarna är i toppform, och en oscar till Firth för bästa huvudroll känns självklar. Han kämpar med varenda fiber i hela kroppen för att kunna tala ordentligt, kampen syns i hela honom. Detta trots att han som vanligt är väldigt nedtonad i sitt spel och gör mycket med ögonen. Geoffrey Rush är mycket bra (även om han är lite för självmedveten om att han spelar kuf), Helena Bonham Carter likaså. Extra roligt var att upptäcka en av mina nya favoriter i rollen som prinsessan Margaret, Ramona Marquez. Hon är nio år och redan en fullfjädrad skådespelerska med bett i repliken och timing. Hon är främsta anledningen till att man ska se Outnumbered (lördagar kanal 9), för vilken hon som första barn någonsin vunnit en British Comedy Award. När hon visade sig på duken första gången blev jag riktigt glad, och även regissören Tom Hooper verkar ha insett vad han hade att arbeta med. Prinsessan Margaret har fått större roll än storasyster Elizabeth. Och visst är det väl lite humor att engelsk teaters förre store stammare, Derek Jacobi (Jag, Claudius) får vara med här som ärkebiskop.

Filmen är enastående vacker med foto av Danny Cohen, miljöer och kläder likaså. Jag skulle kunna döda för vilken som helst av Berties kostymer. Maskerna perfekta, alla skådespelarna är förvillande lika sina verkliga förebilder, detta trots att man klart och tydligt samtidigt känner igen skådespelarna.

The King's speech är en av årets bästa filmer. Jag vacklar lite i betyget, den förtjänar egentligen en femma. Det är bara det dramaturgiska trasslet som ställer till det för mig. Men äh, jag är på gott humör! Fem gnurglor blir det för den här filmen (även om jag fortfarande tycker att Social Network ska få de flesta oscarsstatyetterna de slåss om - utom manliga huvudroll).

Pappa Rufus

Rufus Wainwright har fått barn. Han och pojkvännen Jörn Weisbrodt har tillsammans med Lorca Cohen fått en dotter som ska heta Viva Katherine Wainwright Cohen. Gissa om den stackarn kommer att få press på sig - pappa är Rufus, farmor är Kate McGarrigle, farfar Loudon Wainwright III och morfar är ingen mindre än Leonard Cohen. Dessutom är faster Martha Wainwright. Tänk om Viva Katherine inte är musikalisk!

Nå, det är inget att fundera på än på många år. Än så länge får man väl nöja sig med att gratulera de lyckliga föräldrarna!

Dagens bildgåta

Och som extranummer tänkte jag spela...

Dagens filmtips

Om man inte tycker att det räcker med finkultur efter Melodifestivalen visar SVT ikväll två suveräna filmer också.

För oss som var och kollade på lergubbarna på Östasiatiska museet är Hero ett måste. Zhang Yimous (ganska fiktiva) berättelse om den första kejsaren av Kina är spännande och nåt vackrare får man nästan leta efter.




Kvällen avslutar vi med Alain Resnais' I fjol i Marienbad. Det var en av de första (om inte den absolut första) film vi fick se på filmvetenskapen. Jag var så arg efter att ha sett den. Jag förstod inte vad den handlade om och gick och var upprörd. Men jag kunde samtidigt inte sluta tänka på den. Jag gick i flera dagar och funderade på handlingen. Och så ramlade polletten till slut ner och jag insåg vad det var jag hade sett. Hela filmen består av minnesfragment, och som med minnen är man inte helt säker på om man minns rätt. "Det var kväll när vi pratades vid - nej, det var dagtid", "stod inte statyn i parken eller var det i salongen". Helt suverän! Och Delphine Seyrig är ofantligt bra och väldigt sensuell som kvinnan. Alain Resnais är väl idag mest känd för Hiroshima, min älskade - ett annat mästerverk. Missa den inte!

Dagens bildgåta

Jojo, vid det här laget är väl stigarna rejält igenvuxna!

Vad hette bilen, sa du?

Det finns bättre och sämre produktplacering (och Mickans utrop "rör inte de där, de kommer från Bauhaus" i Solsidan tillhör definitivt den andra kategorin). Sedan finns det urusel produktplacering!

Jag sitter och kollar på Work of art, en dokusåpa där konstnärer ska skapa konstverk på olika teman, och en efter en blir de petade. I det avsnitt jag såg idag blir konstnärerna väckta tidigt på morgonen och får samlas utanför bostadshuset. Där får de bilnycklar till några AUDI som står på gatan. De får veta att färden med AUDI-bilarna och målet för färden med AUDI-bilarna kommer att utgöra veckans utmaning. Självklart illustreras detta med närbilder på AUDI. Sedan åker de iväg i sina AUDI och färdas genom stan och njuter av färden i AUDI. Målet för färden är AUDI FORUM där programledaren hälsar dem välkomna till AUDI FORUM. Kameran zoomar in AUDI efter AUDI och deltagarna får veta att AUDI är deras utmaning. De ska skapa konst av intrycken de fått av färden i AUDI och besöket på AUDI FORUM. Så får de trettio minuter att titta runt i AUDI FORUM för inspiration, självklart illustrerat med ännu mer närbilder på AUDI.

Det här blev så vansinnigt fånigt med tjatandet om Audi, och än fånigare blev det när det var så tydligt att bilmärket inte hade någonting överhuvudtaget med utmaningen att göra. En av konstnärerna svalde dock betet med hull och hår och gjorde konst av Audimärket. Fast bäst var ändå att de två konstverk som ansågs vara bäst inte hade någonting överhuvudtaget med bilar eller Audi att göra.

... på minnen från fornstora dar

Jag hade visning i Bernadottevåningen idag, en ganska stor grupp. Som alltid trevligt när det är ett gäng som går med. Efter visningen kom en av herrarna fram och tackade och sa att det var lite torrare idag. ??? Så kom förklaringen - han hade varit med på en av mina visningar ute på Rosendal i somras, under den där perioden när det var över trettio grader varmt inne i slottet. Och jag har, som flera vet, ganska lätt för att svettas... Jag var helt sjöblöt, och det hade tydligen gjort intryck på honom, för han mindes både mig och min skjorta.

Gissa varför jag är så förtjust i vintern!

Dagens bildgåta

Rastplatsernas skyddshelgon

Kokosdrömmar

Man måste ju fira viktnedgången och hur gör man det bättre än att baka kakor? Kokosdrömmar och en kopp te får bli kvällens skörlevnad.

Umbilical brothers återvänder

Yes, lite glada nyheter! Mimgruppen Umbilical brothers återvänder till Stockholm för ett gästspel. 1 juni uppträder de på Cirkus. Mamma och jag var och kollade på dem på Södra teatern (jojo, arenorna blir bara större och större) senast de var här. Kanske är läge för ett nytt besök.

Winter's bone

Ozarkbergen, Missouri - platsen som presidenten glömde, typ. Det är fattigt, skitigt och ganska jävligt på alla sätt. Där bor den 17-åriga Ree med sinnessjuk mamma och två småsyskon. Pappan livnär sig på att tillverka knark, men har försvunnit efter att ha kommit ut ur häktet. Ree får veta att pappan pantsatte hus och mark när han skulle betala sin borgen. Om han inte visar sig innan rättegången kommer familjen att bli utkastade. Ree måste nu leta reda på pappan. Det är lättare sagt än gjort i ett samhälle som går ut på att ingen berättar nånting för någon, inte ens för släkten. Och om någon skulle avslöja nånting så går det dem illa.

Nästa del i serien oscarsnominerade filmer jag vill se innan oscarsgalan är därmed avklarad. Det var lite intressant att se Winter's bone så nära inpå 127 timmar, för trots deras stora olikheter så finns det ändå likheter. Bilder över det ödsliga landskapet (öken i den ena, vintergrått skogslandskap i den andra) växlas med bilder som fokuserar på huvudpersonens ansikte. Dessutom finns avsågade armar med i båda... Författaren Daniel Woodrell som skrivit romanen En helvetes vinter, som filmen bygger på har myntat genren country noir för sina romaner, och det är faktiskt en väldigt passande beskrivning av den här filmen.

Debra Granik har förvaltat boken väl, manuset (oscarsnominerat) är välskrivet och regin oklanderlig. Fotot, av Michael McDonough, är iskallt vackert. Det känns i hela kroppen hur kylan sprider sig, både i landskapet och i människorna. Men det den här filmen lever på är skådespelarna. Inte en enda falsk ton i hela filmen (jo, Rees väninna Gail, spelad av Lauren Sweetser är inte särskilt bra, men i gengäld är hon bara med i ett par scener). Det här gäller självklart framför allt Jennifer Lawrence i huvudrollen - med rätta nominerad till bästa kvinnliga huvudroll - men även de mindre rollerna är skrämmande bra. John Hawkes som farbrodern Teardrop nominerades även han till oscar, helt rätt. Däremot tycker jag att det fattas en nominering för bästa kvinnliga biroll, Dale Dickey som Merab är vedervärdig och totalt känslokall. En skallerorm skulle dö av förgiftning om hon bara tittade på den. En fantastisk rollprestation. Jag satt och funderade över varför jag kände igen henne under filmens gång, men inte förrän jag kollade på imdb insåg jag att det är hon som spelade daghoran Patty i My name is Earl. Där är hon rolig och tragisk (fast mest rolig), och här djävulens hustru.

Efter att ha sett Winter's bone blir jag nyfiken på att se Ang Lees Ride with the devil, som även den baseras på en roman av Woodrell (förvånansvärt nog fick den inte biopremiär i Sverige). Men vad det gäller Winter's bone så är den värd fyra stabila gnurglor.

Dagens bildgåta

Inbillning? Pyttsan!

Tidningarna hade fel - på ett bra sätt

Det var inte Mel Brooks Att vara eller inte vara som visades på teve idag - det var Ernst Lubitschs originalfilm från 1947. Snacka om glad överraskning. Som sagt, inget ont om nyinspelningen, den är också rolig, men Carole Lombard är ändå Carole Lombard. Det här måste firas med en kopp te och en munk till filmen. Jag hoppas ni andra också ställde in videon!

Still crazy after all these years

Jag sprang ihop med min gamla kärlek J idag. Jag trodde att jag hade kommit över honom (nej, det var inget mellan oss, det var envägskänslor bara). Visserligen brukar jag tänka på honom varje gång jag går förbi hans lägenhet - vilket jag gör nästan dagligen eftersom den ligger på vägen till jobbet - men jag trodde att det bara var av intresse. Dessutom har jag bokstavligen sprungit ihop med honom några gånger när han har varit ute och sprungit. Han brukar ta sin morgonjogg ungefär samtidigt som jag går till jobbet på morgnarna (och jag vet att det låter som att jag förföljer honom, men det gör jag inte, tror jag...) och då brukar vi vinka till varann.

Idag såg jag honom komma gående uppför backen framför mig. Visste inte riktigt om jag skulle säga nåt, men bestämde mig för att bara säga hej på vägen förbi. Han vände sig om och log åt mig och jag blev alldeles varm. Jag tänkte skynda mig vidare, men så frågar han om jag har bråttom. Vad ska man säga?! Så vi växlade några ord och uppdaterade oss på vad vi har för oss nuförtiden och så. Han sa att barnen nu har börjat bli så stora, så nu är det dags att ta med dem och komma och gå på visning med mig. Jag kommer inte att bli svårövertalad den dagen. Resten av dagen har jag gått som på små vita fluffiga moln. Det blev en bra dag, på det hela taget.

Dagens bildgåta

men hjärtat det var gott

Dagens matinétips

För alla som inte jobbar idag, eller hinner ställa in videon innan de går hemifrån måste jag säga att ni måste se Mel Brooks Att vara eller inte vara på SVT klockan 1305. Det är en nyinspelning av Ernst Lubitschs klassiker från 1947, inte riktigt lika rolig men ändå väldigt bra. I brist på Carole Lombard får man njuta av Anne Bancroft, och det är inte det sämsta.

I samband med premiären släppte Mel Brooks The Hitler Rap, den finns med på skivan men inte i filmen (tack gode gud, det hade varit alldeles för stor stilbrytning) och som lite morgonmusik kommer videon här.

Ett intressant fall på det hela taget

Det är ju som jag tidigare sagt, jag har aldrig läst någon Ture Sventon-bok. Självklart har jag sett teveserien, jag har läst seriealbumen och jag har hört böckerna (åtminstone Ture Sventon i öknen) som sagostund på teve. Men inte en enda gång har jag öppnat böckerna.

Nu var det dags att göra nånting åt saken. På Ryös antikvariat hade de fått in en förstaupplaga av Ture Sventon i London. Jag sprang dit och inhandlade boken ifråga. Egentligen hade jag tänkt vänta med den tills jag läst klart böckerna jag håller på med nu (Tack, Jeeves och Hedvig Elisabet Charlottas dagböcker), men man kan väl titta lite på förstasidan. Tänkte jag. Nån dag senare hade jag läst ut hela boken. Ingen jättebedrift så, den är ju relativt tunn. Men det var ändå så att jag kände ett sug att ta och läsa ett kapitel till så fort jag fick chansen.

Historien om hur Ville Vessla försöker stjäla angorakatten fröken Polly kände jag väl till från seriealbumet, men nu var det väldigt roligt att läsa Åke Holmbergs ironiska formuleringar också. Jag hade en väldigt trevlig stund i Tures och herr Omars sällskap. Nu blir det till att skaffa in de övriga böckerna också (självklart helst i förstautgåvor).

Dagens bildgåta

It takes two to tango... and other things

Ny favoritdokusåpa

Dokusåpor är inte precis det som står högst på min måste se-lista, förutom Amazing race (missar inte ett avsnitt). Bortsett från en kategori - yrkestävlingar, alltså när yrkesmänniskor får tävla i det de gör bäst. Project Runway är typexemplet, modeskapare tävlar i att på tid skapa mode. Suvärent. Jag tittar också med nöje på engelska The apprentice, där finansvalpar ska kämpa om en praktikplats hos sir Alan Sugar, och får alla möjliga uppdrag att tjäna ihop mest pengar. Detta trots att säljarbiten inte precis är vad jag är mest intresserad av.

Nu har det dykt upp en ny dokusåpa som jag slaviskt följer, Face off. Ett antal maskörer ska skapa diverse masker och sminkningar på olika teman, självklart på tid. Den går inte på svensk teve, utan jag sitter som på nålar och väntar på att nästa avsnitt ska läggas ut på nätet. I senaste avsnittet som har släppts skulle maskörerna skapa en trovärdig utomjordning. Det här är precis min typ av underhållning. Skickliga yrkesarbetare som gör vad de kan, och intrigerna är begränsade till miniminivå.

Kolla på inledningen till första avsnittet här:


Face Off - Episode # 1 / Part 1
Uploaded by FaceOffx. - Full seasons and entire episodes online.

127 timmar

Men ärligt talat, hur spännande låter det med en film där en kille sitter fast under en sten i i stort sett hela filmen och sedan skär han armen av sig? Min första tanke var att 127 timmar nog inte skulle vara en film för mig. Men det är ju Danny Boyle som har regisserat, och han brukar ju vara bra. Jag hade nog tänkt se den även om den inte hamnade i Bästa film-kategorin på oscarsgalan. Nu blev det bara lite mer bråttom att se den. Och det är jag glad för!

Boyle lyckas suga ut en hel del filmmagi ur den där stenen och klättraren som sitter fast under den. Det är spännande absolut hela tiden. Fotot är helt magiskt, Boyle och fotograferna Enrique Chediak och Anthony Dod Mantle växlar mellan fantastiska bilder över det folktomma landskapet och extrema närbilder på James Francos ansikte.

Utan en skådespelare som Franco i huvudrollen hade det här kunnat bli riktigt jobbigt. Han har ett enormt ansvar på sina axlar. Det är nästan bara han i bild filmen igenom, förutom i några drömsekvenser och minnesbilder. Han har ingen att spela emot, och han kan inte röra sig. Absolut allt måste förmedlas med ansiktsuttryck, och det gör han väldigt bra. Oscarsnomineringen är självklar för honom (även om jag tycker att Jesse Eisenberg är än bättre i Social network, och det ska bli spännande att se om Colin Firth är mer värd statyetten).

Fyra gnurglor satt som förstenade under hela filmen!

Nedräkningen fortsätter

I min kamp för att hinna se de tio bidragen nominerade för bästa film har jag kunnat stryka ännu en film. Listan ser ut så här:

Social Network (recension här)
The Fighter (recension här)
127 timmar (recension här ovan)
King's speech (söndagsunderhållning med Anna)
Winter's bone
True Grit (premiär på fredag)
Inception (dvd)
The kids are all right (dvd)
Toy Story 3 (dvd)
Black swan (den här blir svår, den har inte Sverigepremiär förrän i mars)

Inspelningsproblem

I lördags försökte jag spela in två sinsemellan två olika filmer. Eftersom jag var bortbjuden var jag tvungen att ställa in videon. Först Bergmans Persona och senare på kvällen Täcknamn Odessa. Ingendera lyckades jag med. Persona började tio minuter för sent, så jag fick inte med slutet. Täcknamn Odessa började till och med tjugo minuter för tidigt. Jag vet inte vilket som är värst, att inte få med slutet eller början. Frustrerande är det, i alla fall, särskilt om det är filmer man vill spara.